Hahaha guuud vad jag är värdelös på att städa.  Jag är inte som Johan, som börjar rensa i lådorna när han bara ska dammsuga och städar inte undan det sen, nä då går han helt enkelt vidare till nästa rum och plockar ur en massa lådor eller flyttar runt saker och så fortsätter det. Hahaha. Jag är helt tvärtom. Jag gör helt klart ett rum innan jag går vidare, annars blir jag så stressad. Det är basic städ-vett, men idag... Det går inte att städa, det går bara inte.

Min älskade farmor och farfar är på besök i storstan och imorgon ska vi tillbringa dagen tillsammans, de ska få ranta runt på lite konserter och musikaler och föreställningar först, och imorgon blir det shopping, lunch och middag ute någonstans, förslagsvis Täby C :-) Så himla roligt, jag längtar såååå efter dem, efter ett känt ansikte i havet av människor som kan stilla min hemlängtan lite grann. Men deras ankomst innebär också att jag... bör städa. 

Ja ja ja, badrummet är skinande rent och hallen också, men alltså... Jag får sån himla inspiration när jag städar. Inte av städningen, gud förböje, det är det tristaste som finns näst efter diskningen och blodpudding, fy... men jag började längta och tänka på att inreda vår alldeles egna lägenhet - lägenhet nummer fem i ordningen... Och nu fick jag stora ögon - femte lägenheten?! Har vi verkligen bott i fyra stycken redan, på våra tre år? Jösses. Wow. Herregud.

Så jag stannade helt enkelt upp i min städning och lallade iväg till datorn i stället i jakt på inspiration. Där satt jag en timme. Så nu måste jag köra på. Jag ska hinna duscha och åka in till Täby C innan de stänger för att förnya busskortet, köpa en cykellampa, blahi och blaha och köket är fortfarande... ostädat. Men titta bara på det här. Aaaah.... hur ska man kunna städa då?!

Nu struntar jag i om detta blir ett personligt inlägg, ett alldeles för långt inlägg, ett alldeles för kärleksfullt, lyckosaligt inlägg, jag struntar om det finns kvar för all framid, omöjlig att sudda bort. Jag vill inte sudda bort det heller. Jag vill se tillbaka hit om ett år, två år, tio år, och minnas den här dagen och hur fullständigt lycklig jag kände mig.

Jag och Johan har fört över alla våra bilder till vår nya hårddisk, bilder från min telefon och min dator som sträcker sig hela vägen tillbaka till 2009. Vi har kollat igenom varenda bild som har fastnat i kameralinsen under våra tre och ett halvt år tillsammans, vi har skrattat, jag har gråtit (jag är verkligen superblödig), vi har suckat och åh:at oss och bara suttit där med ett slags leende på läpparna som inte heller det gick att sudda bort.

Det är lätt att glömma bort det man har. Lätt att fastna i höstruskets drömmar om att vara någon annanstans, att vilja se någonting annat, att resa bort till varmare ställen. Men när vi gick igenom de otroligt många bilderna - tretusen bara från min telefon! - så insåg jag att vi har faktiskt gjort en hel massa saker, vi har tagit oss igenom så mycket. Och fortfarande är han min bästa vän. Fortfarande kramas vi varje dag. Fortfarande tillbringar vi våra lediga dagar max en meter ifrån varandra. Fortfarande är jag så full av kärlek för honom att mitt hjärta brinner.

Jag vill inte förlora detta. Jag vill inte mista det här, inget av det, inte hans armar runt mig eller hans fina kommentarer som ideligen sveper över rummet, vanliga kommentarer som "du är så fin när du ler sådär mot mig" eller "tack för allt du har gjort idag", när jag kanske bara har diskat.... Jag struntar i om jag är töntig, okej? Jag struntar i om folk inte vill läsa det här. Jag struntar i alltihop, för jag är så lycklig. Bilderna gjorde mig så ofantligt lycklig så jag går runt och ler som en idiot och gråter om vartannat för att jag är så himla själaglad.

En riktig liten tönt är jag. En glad och gladledsen liten tönt som sitter och mappar, raderar och går igenom de olika bilderna och minns, och kommer ihåg, hur det såg ut, hur det luktade, var bilderna är tagna och när, och varför, till och med de från 2009 och 2010. Speciella bilder. Speciella minnen. Och jag vet precis vad jag ska göra med dem allihop :-) 

Jag har suttit och spelat sedan jag kom hem andra gången för dagen. Efter den första gången kurade jag ihop mig bredvid Johan i vår soffa och somnade i tjugo minuter. Sedan åkte han till jobbet och jag somnade om. Till tjugo över tolv. Haha. Au Pair-läkarmamman frågade om jag kanske hade - har - vitaminbrist när jag är så trött. Men jag är inte så "trött". Hela mitt liv, från det jag var nyfödd, har jag sovit tio timmar per natt. Alltid. Om jag kunnat. Nu kan jag inte det, så jag sover på dagen. Ibland. En stund. En timme. Sju och en halv timme är för lite, alltså måste jag väga upp det.

Och jag mår prima. Lite höstseg såklart, men annars. Jag var på väg att springa in ett nytt personbästa på fem kilometer igår - genomsnittslig tid var fem minuter per kilometer. Jösses vad jag sprang. Sen hörde jag "Aktivitet avslutad" och blev så jävla arg så jag gick hem istället. Jag vet att det är löjligt, men jag vill ha det dokumenterat. Jag är sån. Dah. PMS plus plötslig ilska över mobilen gjorde att den föll ur mina händer när jag kom hem och landade bakom soffan någonstans. Nog om det.

Jag har längtat efter att få fortsätta spela hela dagen då jag inte hann det i förmiddags. Jag kollade igenom nya trailers jag inte sett, lyssnade på dem, alla citat, allt som de säger i spelet och jag bara... ryser. Jag har hitat et nytt citat jag vill tatuera in. Damn you Johan. Du får sluta visa mig såna här spel jag står inte ut. Tatuerar jag in det så blir jag en space viking, och jag vet inte riktigt om det går ihop.

Skyrim och Mass Effect. Stormcloaks emblem och citatet från Thane och Kolyat och Drells Bibel. En Space Viking. Ingen Spectre eller Space Hamster, men en Space Viking. Haha. Det gååår ju inte. Kulturkrock med tusen års mellanrum. Dumma spel. Dumma dumma favoritspel. 

Det finns så många citat ur spelen som är så fantastiska så hela kroppen fylls av gåshud.

Guide this one to where the traveler never tires, the lover never leaves, the hungry never starve. Så mycket historia, så mycket känsla, nittio timmar av pure seduction bakom de orden. Jag behöver inte förklara det mer än så. De som vet innebörden vet det. Jag vet det. Och det är det som spelar någon roll.

May you be in heaven half an hour before the devil knows you're dead. If this thing goes sideways, and we both ends up there, meet me at the bar. We're in this together.

Det är nästan löjligt hur mycket jag älskar detta spel. ARHMAGAHD.

Typ så.

Bara för det så länkar jag denna igen åh.

Detta gör mig så ledsen. Så arg, så irriterad, så frustrerad. Jag har diabetes. Jag har ätit lågkolhydratkost i tre år och mitt långtidsvärde pendlar mellan 42 och 48 (mer än perfekt). Jag behöver inget måltidsinsulin. Jag blir aldrig hög, aldrig låg. Inte om jag inte tagit insulin, för då kan mina värden pendla något alldeles fruktansvärt. Alltså. Varför äta något man som diabetiker inte tål? Varför äta något som man måste ta medicin för att äta, och därefter må dåligt? Ska jag lägga mig ner nu i en halvtimme, ska jag promenera i en halvtimme, planera, räkna... Jag behöver inget sånt. Jag behöver inte planera. Jag äter när jag är hungrig, jag tränar när jag vill. Jag äter finncrisp för att få upp blodsockret innan träning och that's it.

Och jag är inte ensam. Se det här klippet. Gud, det är så klockrent. Det borde vara standard för alla läkare att tänka som den här tjejen. Jag vet inte hur mycket insulin det behövs till en påse godis. Jag skulle inte ens vilja testa. Antingen blir jag jättejättehög i flera timmar efteråt, eller så blir jag låg i flera timmar. 

Minska ner på kolhydraterna om du har diabetes. Det är enkelt. Det är livsavgörande. Varför inte testa allt man kan om man har problem med sin sjukdom? Det är jobbigare att vara förkyld än att ha diabetes. Jag tycker det. Visst kommer det bakslag. Det gör det alltid. Men bara om jag ätit kolhydrater. Äter jag en tallrik pasta så kommer jag må dåligt dagen efter. Det är fakta. Och jag vill ha kvar mina ögon, mina händer och fötter när jag är sextio, så jag äter alltså mindre pasta och mer grönsaker och protein och sås. Enkelt. Det behöver inte vara svårare än så.

Se denna intervju. Bara se den. Se hur störd diabetesvården är idag. Se hur jävla sjukt det är. Se den och förstå varför vi gör som vi gör. Varför vi går emot vården, läkarna. Varför vi kan leva precis som en icke-sjuk.

http://www.kostdoktorn.se/hon-fick-panik-och-sade-att-jag-skulle

Dessa tre är bara en bråkdel av de klipp jag suttit och kollat igenom och lyssnat på mellan varven av allt spelande idag. Jag har en sjuhelsikes träningsvärk, det regnar konstant, himlen är grå och jag har ingen lust att göra någonting annat, så det fick bli en speldag idag. 

Och det är inte mig emot. Mina ben är så ruskigt stela så jag skrattar åt smärtan. På riktigt. Igår när jag skulle resa mig upp ur soffan och Johan satt med famnen full av dator och choklad och ritplatta och alltså var obenägen att hjälpa mig (ja, så illa var det) så hasade jag ner på golvet, kröp till fotpallen/fåtöljen i andra änden av rummet och använde den för att resa mig upp med mycket möda. Haaaaha. Johan tyckte det var döroligt. Det tyckte inte jag. 

Kanske borde... sluta titta på det här. Klockan är snart tre (?) och jag är körd i huvudet och skrattar åt fula bilder på 9gag. I min ensamhet. Alltså hjälp. Jag har alltså suttit framför burken hela dagen. Hela dagen. När jag kom hem från jobbet hasade jag ner i mina mjukiskläder och åt en stor frukost och sedan satte jag mig vid datorn. Innan tio. Jösses. Skaffa mig ett liv. Men Mass Effect äääär ju så kul. Det är så himla bra. Så jäkla bra detta. Jag skulle kunna.... spela hela natten. Sådär som man gjorde när man var yngre.

På tal om yngre... Jag satt och kvällsflabbade i soffan igår åt gamla låtar och gamla minnen jag och mina kompisar lyssnade på när vi var runt tolv tretton fjorton. Typ svensk hiphop och jag vet inte vad mer det var. Jag tyckte det var döroligt. Det tyckte inte Johan.

Typ... Rasmus e sämst på alla lördagar har han bonnafest och DJ:n är en häst, han är fan sjuk hm-hm av en kooo den ba mooo... Rullstol rullstol heeela dan... Du har ett hjärta av guld och har alltid stöttat mig för när skiten var som svårast var det du som trösta mig.. . du är det bästa som har hääänt mig och som kommer att hända miiiig. Jag sjöng högt här någonstans. Och så den bästa. Do you wanna fuck? Yes I wanna do, I wanna put my d in you.... och vid det laget gapskrattade jag så högt att jag var tvungen skriva till min barndomsbästis och fråga om hon mindes den.

Haaaaaha. Döroligt. Tänk att det redan har gått sex sju åtta år sedan dess. Förstå hur många år. Förstå hur gammal jag är. Förstå hur gammal jag känner mig och hur hemskt det är att vara så här gammal. Min syster fyller för tusan snart sjutton och hon lyssnar inte på sånt här ens någonsin.

Nu måste jag fortsätta titta på dessa innan jag tar bussen. Måste glömma att jag är så gammal. 

Gud vilken envis förkylning. Planerna om att ge sig ut på en väldigt, väldigt efterlängtat löptur får läggas på hyllan en eller ett par dagar, åtminstone tills jag kan andas obehindrat. Astma plus förkylning och ansträngd andning, njaaa... Inte idag. Och med cykeln som har punktering (en tjugoettåring som inte förstår sig på teknik över huudtaget och en skrattande, stolt sexåring som bara mååååste få hjälpa till - snääälla) kändes det ännu mer trist då elljusspåren ligger ett par kilometer bort. 

Då är det lättare och bättre att ta Normandy till hjälp tycker jag. Mycket roligare också. Inte roligare än löpning, men roligare än att dö i andnöd efter tre komma fyra kilometer. Okej det var ett dåligt skämt. Jag kan inga bra skämt idag. Men dessa tre spel är bland de bästa jag någonsin spelat. Bland de bästa jag någonsin kommer spela. Känslan, historien, karaktärerna, de lägger sig som en hinna runt min benmärg och bara... fastnar där för alltid. 

Jag är såld. Jag är så himla såld på de här spelen. Så såld att mina ögon förvandlas till blanka små sjöar när slutet kommer och alla ens handlingar, alla val man gjort, läggs framför en för att dissekeras, benas, gås igenom, och man får ett antal nya, slutgiltiga val att göra, val som kommer är biljoner gånger större än de svåraste min karaktär någonsin tagit. Och det svider i hjärtat på riktigt. Det gör det. Det gjorde det. Det gör det fortfarande så fort jag tänker på det. 

Maaaah. Jag kan titta på det här hur många gånger som helst. Alltså det är så fantastiskt. Det är Max Payne 2-genialiskt. Det är  Skyrim-brilliant. Det är... det är Mass Effect. Jag menar, titta bara. Lyssna bara. Och det kommer att nästla sig in i själen som allting annat vackert här i livet som fastnar i hjärtat. 

Benen, kroppen och sinnet känns lika grådaskiga som de tunga regnmolnen. Ingenting är kul. Jag åkte - ja, åkte, trots att bussturen tar tre och en halv minut - in till Täby Centrum för lite fönstershopping trots att jag inte var sugen. Jag hade mycket hellre velat ligga kvar i sängen, dit jag återvände när jag kom hem från morgonens jobb, och fortsätta läsa på den nya boken. Två och en halv timme senare, efter att ha provat ungefär halva H&M i jakt på "någonting fint" åkte jag hem igen. Påslös. Nästintill påslös, i alla fall.

Sen såg jag att Åsa Romsom har blivit vice statsminister. Då blev jag genast lite gladare. Jag blev inte glad för att hon blev vice statsminister, utan för att jag då gott och väl kunde njuta av min bussresa fram och tillbaka och min Aloe Vera-dryck från Sydkorea, den dryck som tidigare gett mig ont i magen vid vissheten att den inte är det minsta miljövänlig. För Åsa skulle ha hatat det.

Och sen tänkte jag att snälla Sverige, skjut inte statsministern. Vad ni än gör, så skjut. Inte. Statsministern.

Skjuter ni statsministern så tänker jag emigrera. "Jag är ingen vit, heterosexuell man, jag är en människa" och "vi måste få bort det manliga försprånget i världen", citat från Åsa. Jag emigrerar vid minsta försök att kidnappa Lövet och jag menar det. Hon är galen. Det är vad jag har att säga om det hela. Hjälp. Tänk om HON kidnappar honom? Kanske att jag skulle boka en enkelbiljett till ett varmt, annat land, bara för säkerhets skull. 

Men någonting som är kul är att Sven-Erik Bucht, Haparandas kommunalråd, blev landsbygdsminister. Vad nu det är för något. Jag bryr mig inte om titeln, men att Norrbotten får en stor röst över hela den blå huvudstaden och äntligen får höra lite om vad vi bönder tycker, tycker jag är jättebra. Heja Norrbotten. Mer palt till folket. Förutom till Åsa, för hon skulle rynka på näsan och ropa "ursäkta" och se på kocken sådär vad-var-det-jag-sade?-aktigt.

"Vem har lagat maten?" skulle hon fråga.

"Ja, det är Susanne, vår kock, hon är jätteduktig och vi alla tycker så..."
"Jaså, en kvinna. Inser ni hur antifeministiska ni är? Hur trångsynta och gammalmodiga ni är? Skickar kvinnorna in i köket, "där de hör hemma", eller hur, medan männen får stå ute i hallen i kostym och välkomna gästerna? Det är inte ett sånt Sverige jag vill ha. Jag är kränkt. Riktigt kränkt. Ni kan ta er palt och slänga den. Jag äcklas av den." osv.

Ja men om Roger hade gjort palten hade det kanske bara blivit skit av alltihop för män har för stora händer för att göra palt, dah. Det är ett uråldrigt knep. Det vet alla. Små händer gör godare paltar. 

Jag.... stänger... mina... öron nu. Aftonbladet söndermanglar Oppositionen totalt, sågar vartenda ord de säger. Jag orkar inte med det heller. Orkar inte. Vill inte. Vill inte lyssna.

När jag klev ut genom den tunga dörren i morse var hela världen liksom... rödskimrande vacker. Löven gnistrade av solens svaga strålar, och jag såg att de redan förändrats, färgskiftningen inför det slutgiltiga har påbörjats. Jag påminde mig själv om att snöra på mig löparskorna och ge mig ut ett varv runt Rönningesjön när jag kom hem från jobbet - efter det att jag stått vid vattenkokaren med kisande ögonen och upprepat till gryningsmörkret där ute att "när jag kommer hem ska jag minsann dra av mig kläderna och krypa ner under varma täcken igen", som alltid varje morgon, förstås. 

Jag menar inte att springa förbi allt det vackra, men en promenad runt hösten, det är precis det jag behöver, det jag måste få se. Det är inte ännu riktigt sådär gult och underbart, men snart, alldeles för snart. Och jag vill vara där och se det. Som någon en gång sade, "oktober är min favoritfärg", och det stämmer precis. Folk frågar vad min favoritfärg är. Öh... Beige... Orange... försöker jag. Men det stämmer inte. Det är inte rätt nyans. När jag utvecklar det till solnedgångsgult så tittar de förundrat på mig och jag försöker lite bättre. Eklöv i oktober. Höstlöv. Eklöv i oktober. Det är min favoritfärg. Och jag kan inte nämna det bättre än så. 

Det är inte ens en färg. Det är många färger. Jag vet inte hur många, för löven skiftar färg varje dag. Från klaraste gult till mörkast purpurrött och allt däremellan, till och med mossgrönt. En vanlig person kanske skulle ha sagt, gult, orange och rött. Men det är inte rätt nyans, och inte det som får den där lugna, mysiga känslan att driva upp till ytan, den som definierar mig. Mitt flickrum hemma i huset jag föddes i var... ljust beige. Jag valde det själv. Det är en lugn färg. En lugnande färg, en trygg, varm. Jag antar att det är så jag beskriver mig själv också. Eller kanske motsatsen. Men mitt rum var min bubbla. Den färgen har alltid betytt värme och trygghet för mig. 

Eklöv i oktober.

Jag är varm, lugn, humoristisk, glad, jag är optimistisk, jag är en axel, ett bollplank, jag är trygghet och jag är en virvelvind som kastar omkull saker och människor för att jag... är jag.

Eklöv i oktober.

Kanske för att de definierar vem jag är bättre än någonting annat.

Taggar: #höst