Med allting som snurrade igår kunde jag inte sova. Jag låg och vände och vred på mig, ältade precis som jag alltid brukar, helt i onödan. Ett natt-sms till pappa och sedan tassade jag in i vardagsrummet till Johan som satt och spelade eller ritade och jag somnade på stört, trygg och varm, blev sedan buren till sängen och vaknade på morgonen tätt emot honom. Johan är min klippa, mitt lugn i stormen, och alltid lika stöttande. Ha pikar och retas och irriterar mig till vansinne ibland, men han kramar mitt hjärta och jag blir så löjligt lycklig bara jag tänker tanken på att han snart kommer hem. 

Jag blir så ledsen när jag ser filmer och läser böcker där människorna går miste om så mycket kärlek och lycka för att de är envisa och inte talar om vad de känner. De går femhundra sidor eller femhundra minuter och funderar, ältar, funderar, skapar problem där det inte finns några. Alltså. Tycker du om någon, säg det. Säg det bara. Det gör ont i hjärtat att se människor våndas i onödan. Det gör så vansinnigt ont, för jag har varit där.

När jag träffade Johan på jobbet och vi började utbyta blickar, leenden, sedan mail, diskussioner i lunchrummet, höga skratt och skämt var jag redan så djupt förälskad att jag inte kunde tänka på något annat. Jag låg vaken länge om kvällarna och chattade med honom, långt in på nätterna för att sedan sova ett par timmar och så fara till jobbet där han var. Sedan, mitt i allt, lade han upp en status på Facebook - "jag blev antagen". Antagen var? I Jönköping. Jag höll på att svimma när jag såg hur långt bort Jönköping låg. Det var i mitten på juli. Jag hade kunnat ge upp där och då, låtit allting glida ut i sanden, fortsatt chatta men ingenting mer, gråtit i tystnad och alltid undrat vad som hade kunnat hända om jag hållit fast i honom.

Jag tänkte så i ungefär en dag. Hans statusmeddelande gjorde ont i mig, hjärtst grät. Men sedan när han skrev till mig på kvällen, som vanligt, som alla andra kvällar, tändes någonting inom mig. En kämpaglöd. Han kanske inte kunde lova mig ett förhållande, men vi hade tre veckor. Det var fortfarande sommar. Jag var fri, han var fri. Fast om sanningen ska fram brydde jag mig inte om han var fri, jag ville vara med honom ändå. Tre veckor kunde vi få. det var allt jag begärde. Jag gav inte upp. Jag ville inte ge upp. Jag tänkte inte spendera resten av mitt liv tänkandes på vad som hade kunnat bli om jag kämpat istället för att släppa. Undrat om han mindes mig. Om jag hade kunnat göra något annorlunda. Om jag skulle ha stått på mig. Om. Om bara. Om bara under mörka höstkvällar ensam i min säng, under kalla vinternätter nydiagnostiserad med diabetes och föräldrar som berättade att de ville skiljas och sälja huset och flytta. Om bara. Ensam. Längtandes efter någon jag aldrig mer skulle få se, undrandes om han mindes mig.

Jag kanske hade skrivit en bok. En bok om längtan, om kärlek. Den kanske hade slutat lyckligt, precis som jag önskade i mina drömmar. Jag hade kramat om den varje natt, hållt den nära mig tills den dagen det kom någon Annan, och under mörka höstkvällar med denna någon Annan eller framför brasan under kalla vinternätter skulle jag kanske se honom i ögonen och för ett ögonblick se ansiktet på den man jag en gång älskat, hållt så svindlande nära, och sedan förlorat. Det jag känner för Johan kan jag inte förklara i ord. Jag bara vet att det kommer allra längst inifrån, från den heligaste, djupaste delen av mitt hjärta. Det har alltid varit honom. Det kommer alltid att vara honom. Förstår ni det? Jag kunde inte släppa honom. Jag klarade inte av det. Jag kunde inte låta kärleken försvinna genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka. Jag kunde inte släppa den finaste människa jag mött. Jag kunde inte. Jag ville inte. Min kärlek för honom var för stark.

Love knows no limit to its endurance,

no end to its trust,

it can outlast everything.

Love still stands when all else has fallen

2,5 år ren kärlek. Älskade underbara. :*

Måndag morgon, tidig buss till Täby Centrum på fastande mage. En bit prosciutto och ett glas ingefäravatten först, jag fuskade lite. Jag var inte direkt nervös, inte förväntansfull, jag såg inte framemot att få bråka om min rätt att vara där, att sitta där bland alla stockholmare medan någon skulle ropa upp mitt namn och ta mig åt sidan och säga att du har ingen rätt att vara här. Men jag fick lista mig hos dem utan problem, trevlig receptionist och trevlig läkare, oj vad skönt det var. 

När allting var klart for jag hem med bussen som kom efer en hel evighet och ett sekel, åt frukost med Johan framför början och mitten på en dokumentär om Indiespel, pussade lite (ganska mycket) på honom och gav honom två gigantiska kanelbullar innan vi åkte till jobbet, tillsammans. Bullarna var goda och luktade så himla gott när jag gick förbi Pressbyrån att jag helt enkelt var TVUNGEN att köpa hem två stycken bautabullar. Mmmm. Jag vet inte om det var dem eller det gigantiska blodprovet jag gjorde hos läkaren, men jag var så dement på jobbet att jag fick skriva upp precis allt jag gjorde så jag inte skulle glömma bort något viktigt haha. Det var och är så mycket som snurrar i huvudet just nu och det kommer bli en lång väntan till på onsdagsmorgonen när resultaten kommer.

De skulle ringa om det hittade några fel och skicka brev om det såg normalt eller nästan helt normalt ut. Ja det lät ju jättebra. Fyfan. Vad är det här för sträckbänk? Jag blir ju livrädd att de måste amputera mig från huvudet och neråt eller nåt. Haha gud alltså. Läkaren hade sina aningar om vad hon skulle testa för, jag tänker inte gå in på det nu i onödan om det visar sig vara något helt annat eller som sagt, ingenting alls. Vi får se. Nu tänker jag njuta. Äta, duscha, spela. Skyrim och jag är bästa vänner igen. Jag kan förlora mig i den världen i timmar och den här gången har jag en helt ny strategi som jag tänker använda mig av, Niorn, min Nord, ser ut som Thorin Oakenshield och är en anarkist som inte ännu valt sida, han gillar inte att mörda men mördar dem han måste - och det är en del, för han är bad guy innerst inne. Han är även odödlig (om jag vill hehe) men ingen ur omvärlden vet om det. Och kvinnorna tycker han är såååå snygg och vill gifta sig med honom (det är sant). Helt enkelt, en superfigur. Hihi ;-)

Den här trailern är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k. Varje gång en drake närmar sig skakar marken och the Dragonborn Comes (nedan) börjar spelas, först lågt, som en viskning, och sen när draken landar... Ryter... Speaks their ancient language in fire or ice... Då ryser jag in i märgen av spänning, rädsla, adrenalin. Den här i mörkret och med jäkligt bra bas och det känns som att man står där, är där, bredvid honom. Dragonborn. The chosen one. The one with a dragon soul. Och man vet... Alla vet... Att det är på grund av honom som drakarna har återvänt för att förgöra Skyrim en gång för alla. Och man vet... Alla vet... Att han är den enda som kan stoppa dem.

Skyrim och Spirit, handling på ICA och skynda ner i tvättstugan för att jag glömde bort vår tvätt-tid, det har fredagen hittills bestått av. Jag har även ringt både 1177 och vårdcentralen hon gav numret till, en distriktssköterska som man inte behövde boka tid hos, bara ringa och säga att man vill komma förbi. En undersökning tar fem minuter. Samtalet med henne på 1177 fick mig att skina upp som en sol, hon var hur trevlig och hjälpsam som helst och blev upprörd när jag berättade om gårdagens samtal med Täby VC. Hur som helst, jag ringde den där sköterskan och tro på fasiken att den tanten var lika otrevlig som gårdagstanten! Alltså hallå! "Du kan egentligen inte boka via mig, du måste ringa vår husläkare, men jag kan väl hjälpa dig, då", "Det är samma regler för oss också, för alla, att komma till en annan vc än den man står skriven hos", "Varför ringer du till oss nu om dina besvär förresten, om du har gått med det så länge?" Ja, kanske därför att jag har stått ut i flera månader och försökt bota det på egen hand?

Hon tänkte boka in en tid idag, men sade sen att jag gott kunde vänta till efter helgen för de var så fullbokade - du får komma på måndag morgon, men du måste vara i väldigt god tid då det är massor av andra patienter som också söker vård. Suck... Nåja nu är tiden i alla fall bokad och jag får göra ett järnvärde-test på måndag. Hurra! :-) Jag ville testa för andra vitaminer och mineraler också men det tyckte inte hon, det räckte med järnvärde för jag står ju inte skriven här. Dessutom så ska man absolut inte självdiagnostisera sig själv. Jag är glad i alla fall för nu får jag snart veta varför jag mår som jag mår! Elaka Stockholmstanter till trots.

1177 skrattade lite och sade att det är en lite annan kultur i storstan (hon satt i Kalix) och när jag berättade om att jag blev utelåst en gång och nekad hjälp av jouren - de ville ha tvåtusen kronor för att öppna en enda dörr trots att jag förklarade att jag hade diabetes - så berättade hon att jag kan ringa upp dem om det händer igen så skickar de ut en jour med blodsockerhöjande medicin/mat, gratis! Wow! Verkligen värt att komma ihåg om jag skulle glömma både bananen, nycklarna och börsen igen! Vilket inte skulle förvåna mig om jag gjorde... Virrhöna som jag är ;-)

En förkylning hägrar i horisonten, halsen är tjock och kroppen varm. Men jag stångar den så mycket jag kan för nu är Johan snart hemma för hela helgen och imorgon väntar bowling med några gamla jobbkompisar, alltså finns det ingen tid till att vara hemma sjuk och febrig. Junior Masterchef-semifinal på teven, tända ljus och varm dusch, mer Sons of Anarchy and that's a wrap everybody. Vi hörs på måndag. Nu ska jag njuta av min lediga helg.

Helg och hemma. Så himla skönt. Jag ringde Täby VC tidigare idag, men de kunde inte hjälpa mig. Jag kände mig som en försäkringslös amerikanska utan rätt till vård. På Aleris hemsida stod det att vem som helst är välkommen oavsett vilket landsting man tillhör - bra tänkte jag och tog mig i kragen och ringde dit, förklarade läget om att jag är blek, trött, orkeslös och med koncentrationssvårigheter och andfådd och är jäkligt yr, speciellt i trappor. Hon tystade mig med att säga att jag bor ju minsann inte här utan i Kalix, varför ringer jag inte dit för. Jag svarade tillbaka med att jag jobbar här och har bott här sedan april, varpå hon säger "när ska du åka hem då? Du tänker inte åka hem för att göra en undersökning?"

Ja visst åker jag gärna tvåhundra mil för en tio minuters undersökning, tack så jäkla mycket. "Jaaaa..." säger den skånska, ohjälpsamma Stockholmssköterskan, "men du har inte svimmat då eller, om du har gått med det här så pass länge?" Nej jag har inte svimmat, än, men nog tusan känns det som att jag är påväg ibland. "Men OM du svimmar, DÅ kan du vända dig till oss igen, för DÅ räknas det som akutfall. Boka en tid i Kalix så länge. Jag har inga tider för dig här annat än om fyra veckor nåt sånt, om du nu har kvar besvären så pass lång tid framöver." Och så var det tack, hejdå.

Men nog om det, jag är fortfarande irriterad. Jag får jobba en månad till! Applådera med mig, hihi! Nu är det helg. Nu ska jag hälla i mig en hel massa teer så jag blir pigg och alert och orkar gå på gymmet. Johan är ledig i helgen till och med, åh så lycklig jag är när jag tänker på det. Vi hade en alldeles underbar kväll igår med lugn musik och spel och en hel del whiskey haha, så jag gick och sjöng "You are my sunshine" till honom hela morgonen. Hela jag log. Happiness. You never know dear, how much I love you. Han är så fantastisk, den där mannen. Min man. :)

Alltså jag är så trött så det inte är SANT. Jag däckar klockan nio varje kväll. Helt färdig. Orkar bara lyfta bebisvikter på gymmet numera, får vääärldens puls när jag anstränger mig och blir yr. Jag åt ju bara järntabletterna i två veckor i höstas och sen blev jag förkyld och har inte börjat med dem igen, men jag tror det är fler vitaminbrister som huserar i min kropp. Selen, Magnesium, D-vitamin tex. Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu och min kost har inte förändrats. Får nog ringa husläkaren. För såhär jäkla trött kan man inte vara... det är bara så svårt att ta sig för att ringa :-(

Jag har ju min årliga kontroll av diabetesen i slutet på februari. Där testar de ju det mesta, men jag ska nog be dem kolla diverse vitaminer och mineral-nivåer också. Bara för att gå till botten med det. Jag gick ju igenom en operation i mars förra året och har inte riktigt varit mig själv sedan dess. Eller jo, i omgångar, men så kommer det såna här dagar och veckor då jag är redo att däcka och sova i en månad i sträck, zzzz. Fast vissa dagar är jag så sprudlande full av energi att jag orkar 60-70 kilo i benpressen och springa flera kilometer, blodet kokar av explosivitet... hmmm. Ja ja det var inte det jag tänkte skriva, men som vanligt drar tankarna iväg när jag sätter fingrarna över tangentbordet och de får liksom styra allt. Jag lutar mig bara tillbaka i vår ack så sköna soffa och andas djupa andetag. Bloggen är terapi på sitt sätt det också.

Nu har jag i alla fall tryckt en tallrik med kokt broccoli och massa citronpeppar mmmm, druckit grönt te och ätit smörstekta surdegsfrallor (bröden blir så krispigt goda) med leverpastej på. Imorgon har vi konferens hela dagen så jag får väl trycka i mig lite magnesiumtillskott eller min multivitamin-kvinna så jag kan prestera på topp under mina två sista dagar. Min chef vill gärna ha kvar mig men hon hade inte hört något av den högre chefen ännu... Så vi får se. Ikväll ska jag i alla fall njuta av min fina man och nya avsnitt av Sons of Anarchy.

Gårdagskvällen spenderade han på gymmet medan jag låg hemma och myste i en renbäddad säng framför Life och Planet Earth och var trött som tusan hehe. David Atterborough och Henrik Ekman är fantastiska berättare och dessa program visar verkligen livet ur ett annorlunda perspektiv och med ledorden "Life will found a way". Visste ni tex att det finns en centimeterstor ödla med vattenavvisande hud som sover på vattnet? Att han inte kan drunkna? Att en basilisk i Brasilien kan springa på vattnet och att en del fiskar kan flyga och att det finns en grodsort i Afrika som kan förvandla sig själv till en studsboll och dunsta femhundra meter nerför ett berg utan att ta skada? Antecknar någon? Ingen? Jag kan då garantera att det är bra mycket bättre än meningslösa skitprogram som Sex and the City och One Three Hill i alla fall ;-)

Taggar: #diabetes #blogg #träning #hälsa #trött #seg #vitaminer #life #planet #earth #jorden #beautiful #inspiration #tv #tips #program #serier #sonsofanarchy #ledig #jobb

Middagen intagen och jag ska snart promenera till vår varma dusch och göra lite inpackning och ansiktsmask med nya peeling-vantarna jag köpte. Huden blir len som en bebisrumpa och man riktigt känner hur kornen peelar hudens flera lager, tar bort den trötta vinterblekheten och gör ansiktet så rosigt och fint. Som jag tycker om sånt, jag skulle kunna stå där i en timme... Alla bekymmer bara försvinner, rinner av mig. Samma när jag handlar matvaror. Jag älskar att göra det. Det är terapi. Jag går igenom dagen i mitt huvud, går lugnt och sansat mellan hyllorna och ja, njuter. 

Ibland är det alldeles fullt med folk där, i olika stadier - barnfamiljen, ensamma pappan, PT:n, hälsogurun, vegeterianen med sin korg full av ekologisk kaninföda, ungkarlen med sina snabbmakaroner och fyra liter mellanmjölk och snabba leende, trötta mamman i mjukisbyxor, tonårsparet, gamla paret... Varje människa har ett eget liv, egna problem, egna bekymmer, och då och då korsas våra vägar, vi kanske går in i varandra och säger oj, förlåt. Tågen är alldeles fullsmockade på mornarna, fullt av människor i olika kläder, färger, klädstilar, frisyrer, och alla är påväg någonstans. Alla har sitt eget liv någonstans, sitt jobb. Alla bilar är påväg någonstans. Alla har ett mål. 

Ibland önskar jag att jag inte var så djup så jag slapp reflektera över sånt. Typ en knapp, på och av. Men jag ser människor. Jag känner stämningen i luften utan att se deras ansiktsuttryck, jag bryr mig även om jag inte känner dem. Jag släpper före den trötta mamman i kön och får ett trött men ärligt leende tillbaka, jag tränger mig före den uppkäftiga tonåringen som blockerar fyra kassor genom att inte kunna välja tuggummi. Jag blir uppriktigt ledsen och arg över ytlighet, att dumma blondiner går före för att de är snygga och pantade med stora tuttar. Jag gråter till filmer och böcker, det skär i hjärtat när folk som älskar varandra inte får vara tillsammans, varför måste vi alla komplicera saker och ting? Jag önskar ibland att det gick att stänga av alla känslor. Men samtidigt, det är ju jag.

Jag vill inte stänga av mig själv heller. Jag lever och jag andas och jag känner så otroligt många känslor. Jag är en Highly Sensitive Person. En fjärdedel av Sveriges befolkning är sådana. Det är ingen diagnos, inget syndrom. Det är en personlighet - att värna om och skydda resten av våra medmänniskor. I varje flock finns det en sådan personlighet. Ni har väl sett på TV, alltid ett djur som håler utkik och varnar för fara? Det är vi som räddar liv. Johan sade åt mig att jag har ett så stort hjärta så det var därför som resten av kroppen blev så liten... All kraft gick åt till hjärtat. Jag hyser så många känslor för allt och alla, jag ruvar på så många känslor. Jag förstår främmande språk bara genom att lyssna på tonläget. 

När jag lyssnar på den här låten blir jag så sprickfärdig av lycka och kärlek. I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago. It's you. It's you. It's always been you. ♥

Ibland blir jag sådär fånig så jag bara stannar upp och tittar, känner efter, insuper dofterna och ljuden av ett hem. Vårt hem. Hemma är den enda platsen jag känner mig totalt lugn. På gymmet presterar jag, där kämpar jag så svetten lackar och musklerna värker. På jobbet ägnar jag mig åt att förstå och att göra bra ifrån mig. Och så när jag kommer hem... då släpper jag ner axlarna och bara stannar upp. Laddar batterierna. Det gjorde mig så glad när Jolsson kom hit igår och sade redan i dörren, åh mmm här luktar det plättar. Och jag kände efter och så luktade det sådär hemmeligt, en mix av mig och Johan som man inte tänker på förrän man står där. En underbar doft. Jag är så himla kär i honom så jag kan knappt beskriva det...

Jag tog bussen till Arninge idag för att besöka Rusta och ÖoB. Kom hem med lite diverse badrumsgrejer och en underbar filt, två mattor, ljuslyktor, ljus, gardiner, nagellack, nötter (paranötter) och en mascara och jag betalade inte många hundralappar för alltsammans. Det var bara en bråkdel av vad jag skulle vela göra med lägenheten men vi tar lite i taget.

(Nu hamnade bilden snett såklart, jäkla Bloggplatsen som måste vända redan rättvända bilder...

Filten under mina fynd är den jag just pratade om, så underbart mjuk och härlig.)

I eftermiddag blir det en varm dusch följt av min hemmaspa-ritual, och med nya ljus och ljuslyktor blir det äntligen lite mysigare i badrummet - taklampan har ju gått sönder och vi har inte ringt elektrikern än... såhär tre månader senare... Den lugna musiken är redan igång. På helgerna känner jag absolut ingen press att prestera, att göra något märkvärdigt. Jag handlar och jag tränar och myser med Johan när han är ledig, ser film eller städar. Laddar batterierna, helt enkelt. Nästa vecka kör min sista vecka på arbetet igång om jag inte hör någonting mer. Just när det börjar gå så bra :) Nåja, vi får se. Nu ska tevattnet igång. Dandelion Wine i högtalarna och en lång, varm dusch i fjärran. Seize the day.

Jobbet slut för denna vecka och det kändes extra skönt att komma hem då Johan hade lovat att laga plättar till middag. Jag har sett framemot det ända sedan igår morse. Det var så HIMLA gott. När jag väl bestämmer mig för att sjunka ner i träsket gör jag det rejält. Två stora matskedar jordgubbssylt, stora klickar vispgrädde och så vira ihop plättan och in i munnen! Mmmm!!! Dagens första insulin på det och det visade sig vara för mycket då jag fick trycka plätta nummer tre timmen därpå för att överleva. Ännu mer grädde och sylt... ännu mer plättar... Mums!

Jobbet har flutit på bra i veckan och jag börjar få in jargongen nu. Ekvationerna ser inte lika skräckinjagande ut längre och mina jobbkompisar är så fina allihop. Satt i över en halvtimme och pratade diabetes med tre andra från en annan avdelning... en av dem har en dotter som vill börja föreläsa om vikten att sköta sitt blodsocker, speciellt runt en graviditet som är sååå livsviktigt. Hennes historia var fruktansvärd. Absolut fruktansvärd. Jag vet inte ens om jag vill skriva det här. Jag ville bara gråta och samtidigt slå en näve i bordet för att världen är så hemsk. Jag sköter min diabetes. Det skulle jag göra även om jag inte visste att jag väntade barn. För mig är det livsviktigt. Jag tänker nästan aldrig på hur hemsk sjukdom det faktiskt kan vara. Om man slarvar. Om man inte sköter sig. Speciellt jag som kvinna... jag kan förstöra betydligt mer än mitt eget liv för all framtid... och måste leva med den vetskapen under resten av mitt liv om det går illa. 

Jag vet att min diabetes kanske inte kommer att vara såhär medgörlig alltid. Jag förstår det. Men enligt alla de bloggar jag har läst och diabetiker jag pratat med som alla äter liknande kost så kan jag hindra sjukdomen från att vinna. Jag kan leva ett normalt liv minst lika länge som friska människor. Äter jag som jag ska och tränar ett par gånger i veckan så behöver jag inget måltidsinsulin. Jag går inte högre än 10.0 mmol/l trots plättar. Men att sluta med det... att börja äta massa pasta och ris och vitt bröd igen... sluta träna... sluta med grönsakerna... börja supa som fan och röka, strunta i att ta mitt insulin... Det fattar man ju själv att det är dumt även för en frisk människa, men för oss med diabetiker, kan det vara döden.  Diabetesen vinner inte över mig. Aldrig någonsin att den ska få göra. Jag tillåter det inte. JAG ska vinna över den. Jag äger min kropp, kan inte låta bukspottskörteln styra mitt liv. Jag har diabetes, ja. Men jag är inte diabetes.