Igår när jag vaknade tyckte jag att det var nog så ljust ute, och så såg jag när jag reste mig upp... Det hade snöat! Alla gröna gräsmattor och dikesblommor var som borta, alla spår av våren hade försvunnit. Idag vräker snön ner och det känns snarare som december än slutet på februari.... jag som hade hoppats på att slippa snön under resten av vintern men se tji fick jag - så går det när man pratar om trollen ;-) 

Idag är det storstädning som gäller i alla rum. Flitiga Lisa har vaknat efter en lång sovmorgon. Men först lite havregrynsgröt så jag får energi, gymmet ska ha sig ett besök först och sånt kräver kolhydrater. Det är ju så himla kul med löpbandet, där kan jag mora på i min egen takt med ljudboken i öronen. Jag har hunnit bra mycket över fem timmar nu, näsan sex. Redan. Den är sååå bra alltså, varje gång jag får möjlighet så lyssnar jag! En timme till jobbet och en timme hem ger mycket (och mina bästa hörlurar dog här om dagen så jag fick slänga dem...) och en timme på bandet eller crosstrainern hade varit helt underbart i kombo. Just nu fokuserar jag på multifunktionell träning. Att få igång hela kroppen. Crosstrainern får igång rumpan, benen, armarna och axlarna och är rikigt tuff beroende på motstånd. Jag ser så framemot det.

Jag ser till och med framemot att städa. Att få det fint. Snart dyker pappa och Anneli upp, och även om de kanske inte kommer hit till oss så vill jag ändå ha det fint. Deras besök här i stan ger mig motivation. Jag drömmer om att fara och resa, två, tre veckor någonstans och tills det händer fyller jag kroppen med den energin till andra saker istället, som att träna, skriva, ta hand om mig själv och om Johan. Jag önskar att jag var mer spontan. Att vi var mer spontana. Fara dit vinden blåser. Men jag har aldrig varit sådan, jag har alltid velat ha fast mark under fötterna, min mark under fötterna. Stabilitet. Trygghet. En fast plats att utgå ifrån. Det är det viktigaste för mig. Men man måste ju tänja på gränserna ibland, sträcka banden lite. Jag försöker göra det så ofta jag kan. Ta ett litet steg utanför komfortzonen. Att göra någonting man inte gjort förut är det mest skrämmande jag vet. Men jag vet också att det är det som får mig att växa som person.  Kontroll. Jag vill ha kontroll. Det är där det sitter. Jag strävar efter kontroll i mesta möjliga mån, men jag blir så löjligt glad efter att jag VÅGAT göra någonting annorlunda och det gick hur bra som helst. Ofta går det hur bra som helst, och då känner jag den där stoltheten och lyckan och vet att själen måste ha växt med flera centimeter. Sån är jag. 

Det kanske har med åldern att göra. Jag var mer äventyrslysten när jag var yngre. Nu fyller jag ju snart... väldigt mycket, igen, så det måste vara det. Hjärnan har börjat bli lite rostig och mossig sådär. Jag hajar verkligen till när jag tänker tillbaka. För ett år sedan, satt vi arbetslösa och myste i vår nya lägenhet, och jag tänkte DÅ, att "för ett år sedan, jäklar vad mycket som har hänt sedan dess - jag har blivit sambo, på riktigt". Men det här året... jösses... Vad hände? När hände det? Åh, resa... varma stränder, varma hav... god mat... underbart sällskap och en orangeröd solnedgång över horisonten... jösses... Jag längtar, drömmer, hoppas, önskar. Snart. 

Helt inne i min egna värld på ICA, intensivlyssnande till Daenery Stormborns bröllopsfest, skyndar på tankarna för att inte missa en endaste mening. Det var snabba ryck i hjärnverksamheten just därför. "Smör", "gröt" och så nästan vid kassan, extrapris på nytto-müsli (grötpålägg) lade jag upp alla varor på bandet, drog snabbt ur ena luren medan jag skulle betala så jag hörde vad han sade och fortfarande lyssnade på boken... och så börjar han småprata med mig. Alltså jag orkar inte. "And then he mounted her from behind, like a stallion mounts the mare", "hej, hur är det med dig ikväll?" Eh... öööh... "bra, tack", mumlade jag, "again and again, harder and harder". Allså gud! Ja det blir 96 kronor tack, åh, kontanter, okej, då ska jag sätta in dem här, vill du ha kvittot? blink blink blink. "And then they were two, two dothrakis, and the girl, the mare..." HJÄLP. STANNA BANDET. 

Fumlade med kortet, hundralappen, försökte le, lyssnade, höll hårt i börstelefonen och klampade vidare till varorna för att packa dem. Ja då hade förra veckans glada påg redan gjort det och höll fram påsen som en pokal och hade han varit en hund hade han viftat på svansen och så sade de båda "trevlig kväll, ha det så bra!" och log som två... leende ICA-anställda, medan uppläsaren ersatte sexleken med ett dussinmord. Nåja jag är glad att det inte var 50 Shades of Grey i alla fall... men ändå... alltså. Jag tappade säkert bort femton meningar bara därför, blev tvungen att spola tillbaka en halv minut och börja om just där dussinmordet påbörjades. Bara för att han började prata med mig. Haha. Jag kan verkligen inte göra två saker samtidigt. Det GÅR inte. 

Nu är jag tillbaka i soffan och ska fortsätta lyssna med mitt mitt-i-veckan-vin Multi Kvinna och slappa resten av kvällen. Tröttheten ligger över mig som seg kola. Bara en dags arbete kvar och sedan ledighet i tre dagar och pappa kommer hit till storstan. Så härligt det ska bli. Jag längtar verkligen. Jag längtar efter massage också. Spa. Solnedgångar. Och att prova Berocca Boost. Eller Performance. Men det får vänta till lönen kommer. Likaså hårklippningen. Om jag får jobb vill säga. Annars... not so much of neither, haha ;-) Det löser sig. 

Vet ni vad jag har gjort? Jag kom hem, ersatte kläderna mot morgonrocken och kurade ihop mig under täcket. Heltid idag, sovit lite mindre än optimalt efter en ack så underbar helg och drömde om gymmet under eftermiddagstimmarna. Men jag tänker inte ens ha dåligt samvete för något av det. Tänker inte komma med massa undanflykter och ursäkter. Varför ska jag det? Jag har det så skönt och mysigt här där jag ligger inkilad mellan täcken och kuddar och orken till träning finns helt enkelt inte isag. Men det är okej. Jag vet att den kommer tillbaka. Imorgon är en ny dag. Ibland måste man få lyssna på kroppen, det är när man börjar göra det varje dag som man fortsätter stanna hemma. Är du ovan att röra på dig kommer kroppen vela vara hemma hela tiden. Är du ovan att äta lågkolhydratkost kommer kroppen kräva kolhydrater och socker och söta saker innan den har vant sig.

Det kommer dröja länge innan nästa gång jag äter någonting sött. Det är inte värt det. Jag vet att jag inte kan sluta när jag väl börjat, jag vet hur ont det gör min kropp. Hela kroppen står i brand efter att blodsockret nått skyhöga nivåer och jag mår gräsligt illa och det smärtar i muskler och leder. Jag mår hemskt. Och sen är sötsuget en riktig jävel på att hålla sig fast... nej. Det är inte värt det. Jag behöver ingen sån skit, inga onödiga massintag med kolhydrater. Litegrann, ja, men inte i mängder. Så det tål att funderas på. Vill du gå ner i vikt? Äter du ändå godis och fika och bullar och tänker att "jag kan väl unna mig" var och varannan dag, så vill du inte. Du vill inte. För om du viljat det, så hade du gett dig fan på att stå emot sockertrollet, du hade sett långsiktigt, tänkt längre än till skafferiet där chokladen finns.

Jag säger inte att det är enkelt att gå ner i vikt. Det förstår jag att det inte är. Att räkna kalorier och äta lättprodukter är det dummaste man kan göra vid viktnedgång, det är det som föder sockersug och en känsla att inte vara riktigt mätt. Ät tills du blir mätt, dra ner på kolhydraterna - en mindre potatis, ät sallad istället för ris, drick smaksatt vatten, (lime, apelsin, ingefära) använd helfet grädde och creme fraiche i din matlagning, stek i smör och sluta med socker, juice och fika så lovar jag att varenda en med lite hull att man går ner i vikt. Och hitta en träning som passar just dig. Det kan vara cykling, promenader, hemmaträning... vad som helst som får upp flåset - dammsugning! Skurning! Gör matlagningen till en dans med utfall och benböj och lyft bakmaskinen tio gånger från magen och upp till bröstet med raka armar!  INGENTING är omöjligt!

Det spelar ingen roll hur "tjock" du är, hur ledsen du är på det du ser i spegeln och hur mycket du hatar din kropp. Lågfettprodukter och att räkna kalorier gör dig bara olyckligare, frustrerad och än mer ledsen. Bra mat från grunden gör dig kanske inte lycklig just nu, men i det långa loppet kommer din kropp tacka dig. Det viktigaste är att börja i små mängder. Sätt upp delmål, inte att du ska gå ner tjugo kilo till midsommar, för det är för mycket, för stort, för maffigt att börja med som mulligt otränad. Men mest handlar det om acceptans. Är du nöjd med det du ser i spegeln? Okej, bra, då kan du stänga ner det här och forsätta med ditt liv, glad och lycklig, precis som det är menat att vi ska vara.

Men är du inte nöjd och det där dåliga samvetet gnager i huvudet... Jag borde träna mer... jag vill inte se ut såhär... jag har alltid varit tjock... så vet att det går att förändra. Vet att det kommer göra dig starkare, bättre, gladare, nöjdare. Vet att det kommer att förändra dig om du bara ger dig fan på det. Ingenting är omöjligt. Göm dig inte bakom en fasad om att allting är så bra om allting håller på att rasa. Våga prata om det. Våga ha modet att förändra.

Sluta bry dig om alla andra, att huset ska vara rent, att du måste göra läxorna och inte har tid med annat än fryspizza idag igen... släpp kraven. Se till dig själv. Vad mår jag bra av? Och gör sedan det. Inga men, inga "tänk om", inga "jag kan inte", "jag hinner inte", "äh jag kan väl unna mig idag..." För du är bättre än så. Vi är alla bättre än så. Vi är alla bättre än ett olyckligt liv. Det är inte menat att vi ska leva så. Inte olyckliga. Inte i förnekelse. Inte lessna, tomma. Utan glada och fulla av liv.

Nu är det helg och jag och Johan ligger och myser framför Vinterstudion. Jag har så fruktansvärt ont i mina höfter idag så jag knappt kan röra på mig, åh. Men gårdagens promenad var en frisk fläkt som jag inte ångrar att jag gjorde. Det var så skönt att promenera bort olustigheterna i kroppen, all gammal skit som låg där och grodde och som gjort mig alldeles urlakad. Alla beslut och tankar som virvlade runt... Jag behövde den skogsturen helt enkelt. Även om den blev lång. Ehm, host host... Nästan en och en halv mil. 13 km närmare bestämt. Så det är kanske inte så konstigt att höfterna ömmar.

Helgen fortsätter i sann återhämtningsanda. Min detox-morotssoppa står på spisen, ingefäravatten i kylskåpet och hemmaspa och städat sovrum med tända ljus och nya sängkläder. Och så grannen som återigen spelade Song for Sienna när jag stod där och bytte sängkläder, långsamma, vemodiga toner som gjorde mig alldeles varm i hjärtat och fick ögonen att blänka till. Jag såg på den bäddade sängen, kände det friska vinddraget från det halvöppna fönstret och dofterna av ett hem. Hans parfym och så min kropp som luktade kokosolja och schampoo. Song for Sienna-klinkandet tog sig genom golvplankorna och gick som en röd tråd genom alltihopa. Så perfekt. Så himla himla perfekt. Jag stod där mitt i rummet med blicken i fjärran och bara lyssnade. Åh. Hur underbart det var.

Jag är hur stressad som helst under veckorna, min kropp går på högvarv och jag kan inte slappna av förrän jag känner Johans armar om mig. Där vet jag att jag duger. Där vet jag att jag är trygg. Jag kämpar och sliter och tycker hemsk mycket om mitt jobb, men jag lider av höga-krav-åkomman och skulle gärna göra allting ännu lite bättre... även om jag redan gör så gott jag kan. Jag vill avsluta i topp och inte som en medioker vikarie (ja jag vet, ingen har sagt det åt mig och det är förmodligen inte så heller, jag är bra på det jag gör, men ni vet... min hjärna) Men nu... här i soffan... så nära så nära... Här finns det inte plats för stress. Bara kärlek och en massa glädje. En massa massa kärlek :-) Med det finaste jag har. 

Två år sedan snart... Unga och gröna och jättekära, hihi. Sen är det inte alla som slår ansiktet i asfalten och spräcker hakan dagen innan balen äger rum... Men som sagt, heter man Jennie så brukar man lyckas även med det omöjliga ;-)

Igår kväll började jag skriva igen. Jag har haft en tanke i huvudet länge, men jag visste inte hur jag skulle formulera den, hur jag skulle få ner den på papper. Men igår lossnade det. Nu är den bollen i rullning. Idag har den rullat 38 sidor och över 10.000 ord. Orden bara sprutar ur fingrarna när jag vet hur jag ska skriva. Jag behöver inte fundera längre. Jag har en kvinnlig huvudroll som i nuläget heter Magdalena. Jag vet inte var namnet kom ifrån, det bara passade så bra in i den första meningen att jag lät henne heta så. Alla andra som är med i boken heter samma sak som de gör i verkliga livet, jag ska gå tillbaka och ändra det innan den är klar.

Om jag skriver klart den kommer den bli en bok som jag kommer publicera. Allt för många böcker idag nämner bara vackra kvinnor med fantastiska män, underbara barn, snygg bil och ett jobb de älskar, eller knarkare som förlorat allt. Ingenting där emellan. Och det är där Magdalena kommer in. Jag fick mig en lång funderare på Magdalena idag när jag var ute och promenerade. En ganska lång fundering. Det gick inte så fort, men jag var ute i skogen i två timmar. Hemma från jobbet då jag kände mig totalt urlakad, ur form. Men i skogen fick jag nytt liv. För ett tag. Nu är jag lika ur form och urlakad igen, men det får det vara värt. Magdalena betyder redan så mycket. Hennes liv fängslar mig. Jag vill berätta hennes historia.   

En annan grej. Läs det här inlägget från Blondinbella, om feminism. Tack och bock, hon sade precis det jag alltid har tyckt och menat. Folk blir så jäkla rabiata när jag säger att jag som kvinna inte är feminist. Jag är inte feminist. Jag delar inte deras åsikter. I U-länder, visst, men inte här i Sverige. Läs inlägget. Hon förklarade så himla bra. Nu ska jag återgå till min man och Magdalena. Tugga tuggummi och mysa mig ner i soffan bredvid en nyduschad och härlig sambo. Och återhämta mig.

http://blondinbella.se/2014/02/feminism-uppmuntrar-till-offerroll/

Meh, jag skrev ett jättelångt inlägg och så publicerade jag det och datorn segade ihop och slängde inlägget. Nåja, då lägger jag upp den här låten ur Sons of Anarchy säsong fem och får ont i hjärtat en gång till. Det var det jag tänkte från början men jag skrev en lång förklaring och tankar om vad som hände och vilka tårar jag grät under gårdagskvällen när vi begravde oss i femte säsongen, jösses, det var som att man kände honom... och så dog han... Åh. Ont i hjärtat. Och världens finaste låt som spelades gjorde det inte lättare att hålla tårarna tillbaka.

Såååå bra serie. Riktig nagelbitare till och från och duktiga skådespelare. Det går inte att förutse nästa händelse, och mitt i allt händer det någonting så allting ställs på ända igen. Ruskigt spännande. Tredje säsongen hade så många lösa trådar att jag trodde att det aldrig skulle gå att knyta ihop dem men den säsongsavslutningen var den bästa jag någonsin sett. Wow säger jag bara. Se den. Sex säsonger i nuläget och det planeras en sjunde. Please don't let anyone else die... 

Nu är jag strandad i soffan bredvid min sambo efter ett par timmar hos min fina bloggkompis Josephine och hennes dundersöta dotter Esmeralda! ☺ Vi fikade, drack te och myste med lilldockan och nu är jag så sötsugen så jag d-ö-r. Jag har inte ätit socker på hur länge som helst och nu åkte flera kanelgifflar och wafers in i matintaget och jag kastade mig över spaghetti och burkköttfärssås när jag kom hem, mmmm. Haha. Lilla Esmeralda tyckte om mina fingrar också... smorde in dem med kokosolja innan jag for och det luktar ju så vansinnigt gott, klart man inte kunde låta bli att smaska på dem då ;-) 

Jag smorde själv in Johan igår med den oljan och jag hade kunnat äta upp honom så gott han luktade. Mmmm. En varm, kokosdoftande kropp... Det är första gången jag velat äta upp någon som luktar så gott, hihi. Tur jag inte gjorde det. Vi såg även färdigt alla avsnitt Sons of Anarchy på Netflix igår, fjärde säsongen slutade inte alls lika bra och spännande som trean, min favorit hittills. Jösses alltså. Jag trodde aldrig att det skulle gå att väva ihop alla trådarna så bra som Kurts Utter tillslut gjorde... Vi låg vakna till halv fyra bara för den sakens skull. 

Nu smaskar Johan på kladdkaka så jag måste bara gå och ta en bit jag också. Sötsugen är ENORMT efter dagens fika, men det var det värt. Jag blev så himla bebissjuk också när jag fick gosa med den lilla... när jag såg hennes leende och när hon vägrade släppa min hand eller min blick. Åååh. Ibland får jag sådana där tillfällen när det rasslar till i livmodern och i hjärtat, det gör liksom ont och är plågsamt och alldeles underbart på samma gång; något... obeskrivligt händer med mig. Ja jag vet att det är biologiskt och att män aldrig kommer att förstå det till fullo... men just idag av alla dagar längtar jag alldeles oerhört till den dagen jag och Johan väntar barn.

Åh, hur skönt. Ingenting är fel med mig :-) Alla prover var jättefina, järn, folsyra, magnesium, HbA1c... Jag hade verkligen inte ställt in mig på att bli friskförklarad, så det känns så himla bra. Fast å andra sidan, då får jag vända mig till mig själv i frågan om vad som inte står rätt till. Varför är jag så trött, håglös, orkeslös? Varför är håret en enda risbuske och varför har jag gått upp i vikt, får finnar - jag som aldrig haft en enda får nu nya hela tiden.

Struktur. That's why. Jag måste få struktur på mitt liv så att jag kan slappna av, andas djupa andetag. Jag ska börja träna samma tid, gå och sova samma tid, vakna samma tid. Äta ordentlig frukost, lunch och middag på samma tider varje dag. Hjärnan behöver näring och energi. Gå ut på promenader och inte tänka på något annat än omgivningen eller musiken i lurarna. Sänka kraven jag har på mig själv, orimliga krav som inte ens en robot kan leva upp till. Jag är ingen supermänniska, jag är bara en simpel liten tjej som försöker alldeles för mycket ibland, men vem gör inte det... Hela livet har jag levt efter principen att bara alla andra har det bra så mår jag bra - inte en dörrmatta, gud nej, jag säger ifrån när det behövs - men stor medkänsla och välvilja. 

Det är svårt att vända det, att vända mig inåt till mig själv och börja lyssna mer på min egen kropp. Vad mår jag bra av? Men jag ska dit. Små steg i taget. Jag har nog omedvetet haft så bråttom genom de senaste månaderna att jag glömt och glömmer bort att stanna upp och njuta av här och nu. Jag är lika viktig som alla andra runt omkring. Jag ska börja med att äta ordentliga måltider. Bra, hälsosam mat med mindre kolhydrater, precis som förr, utan gluten. Det känns som en bra start. Och mår magen bra mår resten av kroppen bra. Snart kommer även hjärnan att bli piggare, gladare. Missförstå mig rätt. Jag är lycklig, men trött. Jag har ett underbart liv med min sambo fast visst är det lite jobbigt att bo långt ifrån släkten och ha en tidsbegränsad anställning och många frågetecken och drömmar att reda ut - och jag har aldrig varit duktig på förändringar, aldrig gillat förändringar. Jag vet ju att jag mår bäst av struktur. 

Bena dem, rada upp dem på led. Inse att jag inte kan svaret på alla, inse att jag inte kan förändra allt på en gång. Det måste komma i omgångar. Det ska komma i omgångar. Jag ska lyssna på mig själv. Det är jag värd. Optimism, avlappning och lycka är ju 2014 års ledord. Tillsammans är de oövervinnliga, starka. Nu andas vi djupa andetag och så börjar vi sakta men säkert att finna vägen dit.