Jag följde med Johan till Kista idag när han skulle stå och sälja resor där med ett par andra från jobbet, och medan han gjorde det passade jag på att shoppa lite. Sedan möttes vi upp för lunch i Kista Gallerias Foodcourt. 

När vi sätter oss ner med maten säger jag, ganska stolt: "Jag har köpt ett par fula byxor."

Johan tittar på mig över bordet: "Varför köpte du nya byxor om de var fula för?"

Jag: "Ja alltså, jag tyckte ju att de var snygga. Men det tycker inte du. Ehum. EHUM."

Johan nickar plösligt väääldigt tålmodigt. "Då vet jag precis vilka byxor du har köpt, haha."

De är inte alls fula. Inte sååå fula i alla fall. De är stora och sköna och mjuka och mönstrade. Hade det varit något annat mönster på dem hade man möjligtvis kunnat ta dem för pyamasbyxor eller ner-skiti-människor men de var faktiskt ganska harmlösa. Och, det var inget impulsköp utan jag har spanat på dem i flera veckor och nu passade jag på.

Sedan rafsade jag åt mig lite andra kläder och gick till ett provrum. Första tröjan var sisådär, och andra var definitivt inte min stil, och sen kom den. Klänningen. Ni vet den där känslan när man står i ett provrum och drar på sig något som ska föreställa en klänning och så fastnar den, det, den är alldeles, alldeles för liten. Man drar och sliter allt vad man vågar och så åker den äntligen ner över tuttarna och man kan andas ut... innan man inser att den förvandlat myggbetten till sprängfyllda bazookas, och alltså inte går att rubba varesig upp eller ner. Ja ursäkta för den talande beskrivningen men alltså, den känslan. Inne i ett provrum, med massa köande människor utanför, klänningen är så kort så det man har under syns om man så mycket som vickar på tårna och man törs knappt andas av rädsla för att tyget ska spricka. Det är så man vill... inte längre vara där.

Skickade en bild till Johan. 

Han: "Oooh."

Jag: "Hjälp mig. Jag sitter fast."

Hahaha.

Jag kan fan inte längre ha XS på H&M, jag ser ut som en stoppad chorizo. Och ändå kämpade jag mig nästan blodig för att få på mig den, bara för att den skulle på. Funderade nästan, men bara nästan, på att köpa den bara för det. Bara för att jag fick på mig den till slut. Och så var den ju ganska fin ändå. Kort, men fin. Om jag står helt stilla utan att andas passar den ju... nästan.

'

Jag fick i alla fall av mig den efter mycket om och men - prislappen råkade dock lossna.... Tur det inte var sömmen iaf... Trots provrumschorizon känner jag mig ändå ganska okej. De där barnsliga duger-jag-tankarna orkar jag inte tänka längre. Det är klart att jag duger. Det gör inget att jag blivit en enda pyttestorlek större och lagt på mig sex kilo på fyra år. Det är väl tonårshullet jag aldrig haft som ersatts med vuxenhull och en nypa muskler, för det var axlarna och armarna som var svårast att få genom ärmsluten på de tröjor jag testade. Jag mår bra, jag har ingen aning om vad jag väger och jag tränar för att det är roligt. 

Spela roll vad tröjstorleken säger.

Chorizo är fortfarande gott.

Och det är hejdlöst roligt att berätta om paniken inne i provrummet nu i efterhand. Lilla lagom tjock, det är jag. Och jag har blå ögon idag. Nu ska jag träna.

Telefonen ringer stup i kvarten, fingrarna hamrar på tangenterna och huvudet förvillas av den ofantliga mängd information som hävs i min riktning. Var det 48 kvadrat? Eller 50? Vad låg hyran på nu igen? Först nu fattade jag att det kunde vara bra att samla informationen på ett och samma ställe och har sammanställt ett Word-dokument med eventuella lägenheter, telefonnummer, fördelar respektive nackdelar med dem alla. Och tro mig, det är mååånga som ringer och har ringt. Och jag är tacksam. Glad. Men ändå gnager det. 

Igår var vi och kollade på en lägenhet i närheten. Den var fin. Men det var en tryckande känsla över bröstet, den kändes instängd med tunga färger och opersonliga väggar och utsikt över mer tegelbyggnader, sängen tog upp hela vardagsrummet och det kändes bara... inte hemma. Inte som ett hem ska kännas. Så jag började kolla på Hemnet. Jag är obsessed av Hemnet. Jag kollar allt av intresse. Men med det kommer gnaget tillbaka. Tankarna. Hur gör vi? Hur ska vi göra? 

Är det bättre att:

 - Köpa en egen lägenhet, lite längre bort från jobbet, men där vi faktiskt kan bo och inte behöver bekymra oss att vår hyresvärd kommer och knackar på en dag när vi inte har särskilt städat och står i duschen bägge två? Jag hade inte ens linser på mig när vi öppnade dörren, så jag såg honom inte. Stod där och lyssnade på vad han sade när han sade att nu måste vi tyvärr flytta. Tur var väl det, att jag inte såg honom. För så fort dörren stängdes bakom honom fick jag ont i hjärtat igen. Vårt hem sedan två år... kommer inte längre att vara vårt hem.

- Eller hoppa runt i andra hand och betala hutlösa hyror varje månad, som snart kostar mer än en egen lägenhet skulle ha gjort? Aldrig egna möbler, aldrig som vi vill ha det på rikigt? Medan vi väntar på... ja, vad då? Jag vill inte längre vara gäst. Jag vill ha ett hem. Och ett hem råkar kosta en miljon eller två mindre borta i Göteborgstrakten, Trollhättan, där släkt och vänner redan bor.

Är det värt att köpa en lägenhet där borta, säga upp sig från jobbet, flytta dit och börja jobba? De har ju en högskola där, en jättebra sådan, så om vi ska gå skola sen passar ju det perfekt... Att bo där i närheten, gå skola och sen flytta någon annanstans om det inte passar våra mål och drömmar längre. Har man en lägenhet, en förhållandevis billig sådan, där borta kan man ju hyra ut den om man far och reser, och har kvar den när man kommer hem igen... så man slipper börja om från noll med noll pengar på kontot och tänka att skit, önskar vi köpte den där från början... Eller?

Eller köpa en här, där vi trivs, här som är hemma, vårt hem, för en miljon mer, som vi måste belåna extremt för att kunna köpa? Den jag nämnde igår blev jag kär i, men nu hittade jag en annan fin, mååånga fina, i Trollhättan. Mamma är uppväxt där så jag är ju nästan därifrån jag också, känner de västliga vindarna blåsa mina tankegångar ditåt. Det är inte lätt det här och jag vet inte vad vi ska göra, vem man ska fråga. Alla har ju olika åsikter och jag värderar dem allihop. Jag ska i alla fall gå på banken imorgon om jag inte jobbar och be om ett lånelöfte. Hur det går till, hur det funkar. Hur man gör. Bara för att hålla alla dörrar öppna. Ett hem med Johan, det är vad jag vill ha allra, allra mest. Har vi ett hem kan vi göra vad vi vill, åka var vi vill utan att bekymra oss för vad vi ska göra när vi kommer hem igen...

Låsa dörren och fara på semester utan att tänka mer på det. 

Hyra ut den om man åker på en långvarig semester.

Här eller där, eller någon annanstans? Vad tycker du?