Jag har funderat rätt mycket över en grej här i dagarna. Så när vi gick och lade oss igår kväll så viskade jag till Johan, så där som vi gör till varandra när Johan bara vill sova men jag kommer igång rejält med ordbajseriet. Varför är det så? Jag är som mest kreativ på kvällarna också, och har min peak just när det är läggdags. Märkligt. I alla fall, så sade jag till honom, "förlåt för att jag är inne i en bebis- och ringperiod just nu" och han svarade "Jadu gumman, det gör inget, för den perioden har bara varit i nästan fyra år nu". Haha..... 

I alla fall. I morse snörde jag på mig löparskorna efter en löpanalys på Intersport, dit jag ska återvända inom snart när min första lön trillat in - och for ut på en tur runt sjön. Jag lade mig raklång på den långa bryggan under pausvilan och lät solen värma mitt redan grisrosa ansikte och hörde måsarna skria i skyn och vågorna klucka mot kanten. Det luktade, andades, kändes som sommar.

Sen så låg jag där och lät tankarna åka förbi utan att egenligen greppa tag i dem. Jag lät dem säga vad de ville men lade ingen energi på att ta itu med det, det hade ju inte hjälpt dittills trots många om och men. Ljuden av sommar blandades av känslan av den långsamma längtan som brann i bröstet och så en rejäl dos vånda och ett försök att vara realistisk, som så många dagar förut. Men när hjärtat säger till...

.... Så hittade jag detta i huden där byxlinningen legat! När hjärtat säger till. Så. Jäkla. Jag-vet-inte-vad. Jag stod och tittade på det i flera minuter. Jag lovade ju här för ett par månader sedan att jag aldrig mer skulle gå emot min magkänsla? Ja, och nu bara... Ett hjärta på magen. Vad betyder det? Att hjärtat är med magkänslan, eller att jag ska lyssna på hjärtat i det här, för att magkänslan säger så? Märket var kvar i säkert en timme, trots att de andra strecken försvann. Trots en dusch och massor av vatten. Jag älskar sånt här, så jäkla häftigt och läskigt.

Nu kanske folk tror att jag inte äger annat än en randig klänning när det är det enda jag lägger upp, men den råkar vara favoriten här hemma just nu. Min älskade zebra-klänning jag alltid bär på somrarna är tydligen inte lika uppskattad av den andra i mitt hushåll, som säger att "det skulle vara som att sätta på en zebra", happ... Då får vi ta svartvitt i ett annat mönster, helt enkelt ;-)  

En annan - ny - favorit är Lindsey Stirling med Shadow. Att fiol kan låta så vackert och uptempo på samma gång. Den åkte raka vägen ner i min springlista så nu längtar jag efter morgondagens sega fötter som får vakna till denna, för det blir en långsam och längre tur när Johan farit till jobbet. Och sen matte. Och hälsopedagogik. Och besök av hyresvärden för inspektion och mätning av badrummet. Nervöst. Som tusan. Lika nervöst som hjärtat, som hamrar och pickar, sprängfullt av kärlek. Men när hjärtat säger till... får huvudet säga vad det vill.  Jag har ju ändå lovat det den gången jag föll illa och inte tog mig därifrån... jag kan väl inte svika det nu, inte när det gäller.... något som detta?