Jag har många bekanta, många gamla jobbkompisar på Facebook man inte riktigt får tillfälle att träffas så ofta man kanske skulle vilja. Och jag har några få, riktigt nära vänner, och jag är så glad att de finns. Då vi bor över hundra mil ifrån varandra blir det av föreståeliga skäl inte många träffar per år, inte längre, och det är självklart inte så roligt när man spenderat så mycket tid tidigare med varandra. Men det gör egentligen inte så mycket. För mina vänner där hemma är sådana vänner jag inte behöver prata med varje dag, och när vi ringer varandra är det precis som vanligt, precis som förr, vi vet var vi har varandra och vi faller snart in i jargongen trots månader utan att ha sett varandra.

Min vän åt ena hållet och min vän åt andra hållet blev snart vänner de också. Vi är alla olika, men samtidigt så lika. Vi har känt varandra sedan vi kom upp i skolåldern och har kanske inte alltid funnits där för varandra hela tiden, men så är det ju, det går i vågor likt allt annat. Men jag är så tacksam att jag har dem och trots att jag önskar mig ett litet, mysigt, romantiskt bröllop vill jag att de ska finnas där och se mig gifta mig med mannen jag älskat så länge. 

De sade aldrig att jag var tvungen välja mellan dem eller honom när jag blev förälskad. De sade aldrig att jag inte hörde av mig lika ofta när jag tillbringade dygnets alla vakna, och sovande, timmar med honom, att vi inte sågs lika mycket när jag spenderade mina lediga helger i hans armar på andra sidan landet. För de visste. Och jag visste. Han är mitt allt. Han är en del av mig, min andra halva, och de öppnade armarna för honom när de förstod, när de märkte det. De fanns kvar där när jag kom hem igen, och så var det förstås även när de blev kära och tillbringade så mycket tid de kunde med sina respektive.

Var vinden än vänder så kommer vi alltid ha varandra. Var jag än bor. Och det känns så himla skönt. Med mina vänner är jag trygg. Tillsammans med min man är jag också det. Han är tryggheten jag alltid har velat ha och behövt för att kunna växa som människa. Han är tryggheten jag vänder mig till när marken svajar under fötterna, den som skrattar åt mig och håller om mig och älskar mig och som håller mitt hjärta. Han är allt. Han är verkligen det. Och det gör mig till jordens lyckligaste människa att få vara hans, att få kalla mina vänner för mina bästa vänner även om det gått flera år sedan vi kunde umgås "som vanligt", springa över till varandra och gråta till Titanic eller snacka skit eller mens eller om annat folk och få LRS över våra respektive, och sitta där och bara kvida för att vi är så lyckliga. Japp, tjejer gör så. När orden inte kommer ut och man klyver ansiktet med ett leende som når från öra till öra, då vet man att det är äkta.

När jag slår upp ögonen på morgonen vet jag att det är äkta. När jag samlar mina två vänner för att tala om att jag är glad att de finns, för sånt behövs ibland, vattna de relationer man har, är det också äkta. Jag är lyckligt lottad. Och jag är så djupt tacksam och glad för de människor som finns i mitt liv och som förgyller mina dagar med skratt, kramar, långa meddelanden, korta meddelanden, hjärtan och pussar och kvidanden i skriftformat och en varm kropp när man ska gå och lägga sig. Så outsägligt tacksam. ♥