Jag läste Elaines blogg tidigare idag där hon skrivit om den bästa sommaren i sitt liv som hon tillbringade i London, där hon även kärade ner sig i en av vakterna på stället hon jobbade. Och nu, arton år senare, bildgooglade hon honom på skoj och såg att han numera var en gift familjefar och hon blev sådär varm i hjärtat av vissheten. Hela Elaine är så härlig, varm och go och rå på samma gång och jäkligt tuff. Men den historien liksom värmde mig också. Två människors möte en gång en vecka eller en månad för länge sedan, och nu på spridda håll i världen, mitt uppe i karriär, familj, fritidssysselsättningar, och så öppnar man luckan bara för att titta ett kort tag och minns, våndas, ler eller fnyser. Det är så häftigt tycker jag.

Jag var aldrig den snyggaste tjejen under min skolgång, inte under något år. Jag var nog rätt söt på det där alldagliga planet, men inte mer än så förutom när jag log, för då lyste hela ansiktet upp. Men jag hade charmen, den sociala biten, det var aldrig något fel med den och det var den som gjorde mig intressant bland människor. Att le, att skratta med hjärtat, att skämta, att vara social, trevlig, intresserad, töntig, flamsig och allvarlig, precis sådär som jag är fortfarande. En salig, intressant blandning.

Jag hade mina "pojkvänner" likt alla andra, som höll i en månad eller två eller fyra, jag kärade ner mig i några stycken under vägen och var väl aldrig den som tog första steget. Ung och oerfaren och med vacklande självförtroende och yngst på skolan, så inte sjutton vågade man då gå fram till den där snygga killen som man tittat efter på avstånd men där blickar var allt man delade, varje rast, varje håltimme, när de råkade gå förbi platsen där man satt en sisådär fem sex gånger bara för att få titta lite? 

Och inte vågade han väl det heller. Så där satt man som ett fån i varsitt hörn av det runda bordet medan ens gemensamma kompisar pratade sinsemellan och där jag också gjorde det, förstås, för prata, det kunde jag. Och så vips övergick blickarna till försiktigt MSN-prat och många sms. Och jag visste. Och han visste. Men inget sade något. Sedan sade jag något, för jag måste säga det åt nån. Det blev åt min dåvarande bästa vän och hennes kille, som hon varit tillsammans med i massor av år, som även gick i hans klass. Och då var sagan slut. Den var verkligen det. Jag såg honom aldrig igen. Eller jag såg honom, men han såg inte mig. Genom mig, däremot. Tog omvägar. Jag var sexton år och skitarg. Fattade ingenting. 

Utseendet var kanske inte, just då, så högrankat på en tiogradig skala (precis som den första killen jag var kär i sade till mig när jag var 13 och som fastnade. Jag tänkte spela cool och säga att han var en sjua när hans syster frågade, och då sade hon att han tyckte att jag var en trea. Fy så ledsen jag blev, haha.) Men charmen hade jag. Insidan var det inget fel på. Om det var charmen som frätte sönder ytskiktet av vår vänskap och istället förvandlade det till avundsjuka vet jag inte, jag kan bara spekulera. Men något måste det ha varit. Och något måste de ha gjort.

Varför skulle han som var så snygg vara intresserad av mig? Hur hade de inte kunnat märka något? Jag vet inte vad de gjorde. Varken då eller nu, men något, uppenbarligen, eftersom han blockade mig och tog omvägar för att slippa säga hej. Sexton år och så jävla förbannad. De blånekade det. Faktum var att de inte sade någonting alls. Bara frågade, med änglaögon, "hur går det med...?" och jag antar, jag minns inte, att jag berättade för dem om det också. Suck. 

Och nu har det gått sex år. Jag snubblade över den killen på Facebook, inte långt efter att jag läst Elaines inlägg, av en slump när jag kollade in en helt annan random person som kommenterat någonting. Men inte kunde det vara han väl? Samma namn, men så mycket skägg, och dreglande barn på sina bilder? Och fru? Skojar ni? Skojar han? Men jo. Det var han. Och jag blev så glad. Glad att han hittade kärleken på riktigt, precis som jag gjorde, på riktigt. Jag har aldrig varit så lycklig som nu. Jag är så oehört tacksam och glad att jag träffade Johan och skulle inte vilja ha det på ett annat sätt. Men det är ändå rätt lustigt att veta att den blyga kille man var så intresserad av under första året på gymnasiet - killen som alla var intresserade av - nu liksom befinner sig mitt i den karusellen av familjeliv, jobb och fritidssysselsättningar.  

Jag brukar titta till Johans före detta flickvän ibland. På Facebook, för den är öppen. Även om jag ibland får den där ledsna tanken av att åh, han har varit med henne och tyckt om henne, trots att det var han som lämnade henne, så är jag ändå glad för hennes skull, också. Hon verkar lycklig. Hon ska snart ha en bebis med sin sambo. Jag känner henne lika lite som jag känner den där killen jag pratade om, men ändå blir jag glad på något sätt. Livet har en tendens till att ordna upp sig, var man än befinner sig, oavsett vilka val man gjort. Och det som var då skapade ju det man är nu. 

Vi är alla vuxna nu. Det känns konstigt att säga det, men det är sant. Min granne, barndomsvän och skolkamrat i 12 år har precis fått en dotter. Jag har älskat min man i fyra år. Vi börjar bli vuxna allihop. Och vilken känsla det är. Tänk att det har blivit folk av oss ändå, trots allt som hänt. Valen vi gjorde har format oss till de människor vi är idag. Och vilka människor sen.