Att vakna utsövd bredvid Johan är bland det bästa jag vet. Det bästa jag vet är ganska många saker faktiskt, men att slå upp ögonen och se honom le, det är inte mycket som slår det. Häggdoft och en stor bukett liljor på bordet är en annan känsla, en annan sak, även om det rör om någonting där inne vid åsynen det också. Små barn som tultar fram och hundar som blir så glada så svansen vevar som en helikoptervinge bakom dem så man är rädd att de snart ska flyga iväg. En liten ponny med slutna ögon medan jag kliar den på halsen. En lång och långsam löptur med Johan en tidig torsdagsmorgon när världen fövandlats till sommar. 

Och nu känns allting bra igen. 

Sådär riktigt jättebra, kill i magen-bra som bara en sån dag kan ge.  

Allergipillrerna jag började knapra igår drog upp den berömda rullgardinen flera varv. Var är tröttheten? Borta. Jag är pigg och glad, om än lite seg efter att efter gårdagens back-intervaller och förrgårens löpning. Men inte alls på samma sätt som igår och dagen innan det och dagen dessförinnan. Nu sitter jag och lyssnar på blivande bröllopsmusik (just det), eller bara gamla favoritlåtar som passar till en sådan dag. Johan har precis åkt iväg till jobbet, han jobbar till 23:00 idag, huja. Och jag ska fortsätta med matten och hälsopedagogiken uppgift fyra. 

Kanske att jag även tar en tur till Intersport och provar nya löparskor, jag är lite småsugen på det. Eller sparar pengarna till en ny cykel, som jag också är väldigt sugen på. En cykelsemester på Öland, alltså jaaatack. Eller vår resa. Eller... bara fortsätter le sådär lite lagom och hålla kvar vid känslan från när jag slog upp ögonen i morse. Det behöver inte vara mer än så. Inte idag.