En ledig, fantastiskt helg tillsammans har passerat och nu är det en ny vecka igen. Matteräkning, hälsopedagogik och en tur med cykeln om en stund, men först ska jag lyssna på #Tvillingpodden och vakna till liv. Träningsvärken är total i rumpa och bröst (haha), sedan lördagens löpning och gårdagens bänkpress där jag ökade till 30 kilo. Jag är nöjd. Tidigare kunde jag inte ens göra en armhävning. Inte för att det är riktigt samma sak, men ändå. Jag är nöjd, det måste jag vara. Tar ju nästan en tredjedel av vad min stora, sexiga man gör så jag kan ju i alla fall vara lite stolt ;-) 

Och två chins.

Och hålla mig uppe i chins-stången med en hand. Haaaha. Det går framåt.

På tal om det, så är den här bilden nedan så himla klockren. Jag köpte bröd här om dagen, första brödet på ett halvår. Det hände ingenting. Inget muller. Inget någonting. Men oj vilka tankar som började rusa genom huvudet. Jag har ju genom att utesluta gluten och många kolhydrater blivit av med ångest och oro, men nu i helgen har jag, trots att jag varit så himla lycklig, känt världens rädsla (igår). Och för första gången någonsin med Johan, en rivande, själaätande svartsjuka. Varför? För att han kallpratar med en tjej på gymmet. Han pratar för fan med många tjejer - och män - på gymmet, så egentligen kan vi vända på det. Hon pratar med honom. Så är det. Och jag blev så rungande svartsjuk så jag fick helt ont i magen. Japp, det erkänner jag. Och det är jag inte stolt över.

Och så har jag väl aldrig fått tidigare. Genom att utesluta gluten har jag bara varit lyckliga loppan, sådär som man ska må egentligen. Och nu med allt bröd. Hände ingenting i magen. Inget ont. Eller jo, ont gjorde det av en helt annan anledning, som jag hoppas raderas från mitt inre inom en snar framtid. För det är inte bra att må sådär. Helt utan anledning. Första gången jag kände sådär var på julavslutningen i nian och en tjej i sjuan sjöng så vackert från scen så jag fick rysningar där jag satt bredvid killen jag var ihop med. Nykär. Så nykär man kunde vara som femtonåring.

Vi båda tittade på henne där uppe. Och så sade han "hon sjunger så jäkla vackert". Bara det. Och jag såg på honom. Och jag visste. Det rev i hela kroppen. Jag visste att han skulle vara med henne. Jag visste det. Vi hade en knagglig relation där jag var den enda som satsade, nu idag, sju år senare satsar vi båda, Johan och jag. Det är på lika villkor. Vi är lika kära. Vi är jättekära och jag har ingen anledning att vara svartsjuk när han själv säger att det är mig han vill vara med, mig han vill hålla om och mig han vill somna bredvid varje natt. Tänk bara på Channing Tatum och hans fru. Om hon klarar det, måste jag klara av att flickorna på gymmet tycker att Johan är läcker. Det var bara... hennes sätt att prata med honom som rev i magen. Så lättsam. Så försiktig. Naturlig. Jäkla skit. Jag känner mig hemsk. Men jag tycker inte om henne. Jag kan inte göra det.

Bröd eller ej. Hemskt. Jag är ingen hemsk människa men jag kan bara inte. Jag ska aldrig mer äta bröd, inte på ytterligare ett halvår minst. Resten av mitt liv. Aldrig. Tankarna börjar rumla. Oron stiger, ångesten pyser ut genom öronen, precis som under första sommaren här i Stockholm när vi jobbade på Silja och jag åt bröd, även om det var grovt. Vilken jäkla ångest jag hade. Varje dag. Varje, varje, varje dag. Jag vaknade skrikandes på nätterna och knep ihop käkarna så att illamåendet skulle försvinna. Jag kunde knappt prata. Ändå pratade jag. Ändå skrattade jag. Ändå kom jag hem och höll hårt om Johan som strök mig över ryggen och sa att det är bara en sommar. Sedan skulle vi göra något annat. Sedan blev det bättre. När jag slutade på Silja, när vi flyttade till Täby och jag slutade äta bröd.

Bara upp med huvudet och se framåt. En cykeltur för inhandling eller en titt på en eventuell present till min man som fyller år snart. Han har gett mig så fina presenter genom de fyra år vi varit tillsammans, och därför vill jag också det. Jag vill ju att han ska veta att han är... allt det där jag någonsin drömt om. Men det vet han. Det vet jag att han vet. Han är mitt allt. Ända sedan den första dagen jag såg honom.... och jag visste.