Igår var det världens underbaraste snöfall som täckte marken med fem centimeter nysnö, stora flingor som sakta dalade från himlen. Jag och Johan gick på SATS och körde lite ABSolution och marklyft och så småningom promenerade vi till Täby Centrum i samma, fina snö.

Och jag snubblade så klart och vrickade foten på trottoarkanten jag inte såg och mina armar är för långa och min väska är för lång så den släpade i snön och gjorde värsta roliga spåren efter sig hahaha. Ja det är inte lätt att vara kort, speciellt inte på oplogade vägar, mina stackars trettiofyror till vinterskor sträckte sig bara två centimeter ovanför snötäcket vi plumsade fram genom och den röda jackan blev alldeles vit och Johans blårandiga mössa gömde jag i samma väska för att den såg ut som en kondom och jag är känslig för stickrepliker eller konstiga ögonkast när jag har PMS. Haha. Tjejer...

Och nu är snön bortregnad. Igen. Alltså det här är inte kul. Det är så fint och mysigt med snön tycker jag även om jag inte riktigt tycker om vintern lika mycket som mina norrlandskompisar gör. Snö är en sak och barmark är en annan men när det är så halt och slaskigt att man inte gör annat än att halkar runt som en pingvinliknande figur dagen efter ett benpass är det plötsligt inte lika roligt längre.

I alla fall. Det jag ville få sagt var egentligen att jag ska ta mina korta ben och trotsa två kilometers slaskhalt väder för att träna nu om en stund. Så nu vet ni det. Jag ska träna och jag längtar så mycket och imorgon är det ABSolution igen och den instruktör som gav mig en saftig fyradagarsträningsvärk sist. Hur man kan älska något som är så jobbigt vet jag inte, men det gör jag. Innerligt och fullständigt. 

Inspirerande tankegångar och nedskrivning i min nyinköpta anteckningsbok för drömmar och visioner fyllde min gårdagskväll. Jag låg slängd utefter soffans mittparti och Johan satt i datorhörnet och höll på med sitt, och då och då fyrade han av ett leende åt mitt håll, en fråga, sover du? Hur går det? Och jag skrev och skrev och skrev tills vänsterhandens fingrar stelnade och klockan visade på mer än godnatt. Jag glömmer hela världen när jag skriver. Det är terapi på riktigt. Ord läggs till ord, meningar blir stycken och tankarna koncentreras enbart på nästa stavelse. 

Oj vad jag vill ha en ny dator så jag kan fortsätta med mina romaner och berättelser och noveller. Men för att nå dit, står det klart och tydligt i den röda boken, måste jag ha ett jobb. Och det tänker jag därför söka, så mycket jag kan, så mycket det bara går, överallt där jag skulle kunna tänka mig arbeta. Jag var på årets första arbetsintervju idag för min stora dröm, så vi får se i början av nästa vecka hur det ser ut. Min bok (och jag) blev jättestolt över mig själv för att jag tog tag i det och ringde dit även innan de sökte en ny medarbetare.  Det blev ett streck under den fetstilta jobbintervjun följt av "avklarat". Heja mig. 

Nu ska jag spela Sims ett tag, gjorde min simself igår och föga förvånande är jag numera gift med en viss Johan ;-) och efter det blir det ben och ryggpass på gymmet med samma - fast den riktiga - Johan. Det stod även rätt mycket om träning i den lilla boken, mål, önskningar, motivation och struktur. Jag har bokat in mig på flera gruppträningspass från och med imorgon och varit på ett par stycken redan, allt för att kliva ur min trygghetszon och växa i mig själv - att våga göra nya saker, våga ta nya vägar och inte bara ströva efter samma gamla vägar. 

Det funkar ju det också, men för att få det man vill ha måste man kämpa lite. Och det tänker jag göra nu. Jag har satt upp delmål och motiverande ord för de sakerna jag längtar efter, allt för att fortsätta framåt. En egen lägenhet kostar pengar och pengar får man när man jobbar = söka jobb. Ja men typ så. Man måste börja någonstans. Och jag började här. Igår. 

J ag har funderat mycket på en grej.

Efter att ha jobbat i en timme, en vecka, en månad, ett år, eller efter att ha storstädat vinden, eller dammsugat köket, eller bara varit och handlat eller bara för att det är fredag. Varför säger vi "nu är jag värd en godispåse"?

Maskinproducerade, massproducerade slajmisar i olika former och färger och konstgjorda smaker som tusentals andra med bakterier och bajsfingrar och magsjuka har varit och grävt i stoppar vi i munnen för att det är gott - för att vi är värda det, för att vi unnar oss en påse ikväll. 

Varför är vi värda skit efter att vi tycker att vi har gjort någonting bra? Varför avsluta med att sabotera för oss själva istället för att fortsätta den härliga trenden med att äta någonting gott och nyttigt samtidigt, förlänga den fina känslan? Cancerceller lever på socker. Ju mer socker vi äter, ju mer frodas cancern. Det är fakta, sök på Google så kommer det fram mängder kopplingar. Men okej. Om det varit rent socker och rena råvaror hade jag kunnat köpa att man äter ett par stycken någon gång ibland högst sällan. Man är ju bara människa. Och ingen är ofelbar.

Jag förstår att det finns sockerberoenden lika mycket som det finns beroende för annat. Men det är lätt att gömma sig bakom det och säga att åh, men nu är jag värd en godispåse för att jag har varit så duktig och inte ätit godis på en timme.

Du är inte värd en godispåse, det är det jag menar. Ingen är värd en godispåse. Inte barn, inte tonåringar, inte deras föräldrar. Om jag befann mig just nu hos bloggerskan som skrev så - att hon var värd en sådan - så hade jag bjudit på min dessert från när jag fyllde 20: Ett krossat digesivekex (sockerfritt) i botten av ett glas och sedan vispad grädde med halllon och jordgubbsbitar i och ringlat över lite jordgubbar och hallon ovanpå och lite honung. Sött utan att vara sött och så oändligt mycket godare och bättre för hjärnan, kroppen och hälsan. 

En godispåse är att nervärdera sig själv. 

Det är inte för att jag har diabetes som jag säger så. Det är för att jag tycker det är synd att vi alltid gömmer oss bakom "vi är värda att äta skit", för det är vi inte. Det är ingen. Vi har bara en kropp, ett liv. Att förstöra det genom att må dåligt och gå upp i vikt och få värk och krämpor och allting följer en nedåtgående spiral med mer värk, mer socker, med sjukdomar; är det värt det? Godispåsen spär bara på det ännu mer, blir boven i dramat som allting kretsar kring. 

  Taggar: #socker #godis #lösviktsgodis #godispåse #unnasig #värdig #sött #sjuk #diabetes #sjukdom #beroende

Det nya hälsoåret 2015. Det är vad som utlovats - under 2015 kommer vi svenskar att bli än mer hälsomedvetna och lägga mer tid på träning och hälsa. Jag hoppas och önskar verkligen det, för träning i kombination med bra mat gör sån himla stor skillnad på ens mående, det kommer man inte ifrån. Ännu en gång kommer de där tankarna, drömmarna, om att inspirera och hjälpa folk till bättre vanor fram och kliar i fingrarna... Men det var faktiskt inte alls så himla många människor idag på gymmet, inte så många som jag trodde nu i början av året - och jag kunde köra mitt pass utan att bevaka mina vikter eller stå i kö för en maskin. Så härlig känsla. 

Idag är det också dag två av min mjölkfria och glutenfria månad. Det käns definitivt inte som januari när jag kikar ut mellan persiennerna - åtta plusgrader, strålande sol och riktig vårvärme. Inte en snöflinga så långt ögat kan nå, förutom några halvsmälta snögubbar jag såg en bit härifrån under nyårsaftonskvällen. Men januari är det, och om jag kan säga så efter bara två dagar, faktiskt gått väldigt bra. Igår åt jag en räksallad till frukostlunch, vi vaknade elva och tömde resten av nyårsmaten och jag öste på räkor på den överblivna salladen. Sedan en kebab utan bröd från pizzerian runt hörnet, Stockholms godaste!

Och idag en korvgryta till frukost (jag föredrar helt klart mat-mat framför ren... "frukost-mat") och just nu puttrar en blivande broccolisoppa på spisen. Det är ju lite mer komplicerat, men det fungerar, och nu finns det så pass många fina substitut till ren mjölk så att det egentligen inte ska vara något problem. Jag har tänkt öka kolhydratintaget litegrann nu också under januari, se om det triggar mig eller om jag håller mig ifrån sötsuget. Helt enkelt, januari är en månad av experiement och är det ett nytt Hälsoår så är det, då är det väl bara att följa med strömmen så länge man kan. Och mår magen bra, så mår allt annat bra :-)