När min stora förälskelse som femtonåring precis gjort slut med mig sade pappa, sittandes på min sängkant bland annat det här: "Du har ett för stort hjärta för ditt eget bästa, du älskar dina medmänniskor alldeles för mycket", och de orden fastnade. Jag minns inte vilken exakt dag det var, om det var höst eller vinter eller om det var en måndag eller tisdag, men jag minns att jag tyckte att det var det värsta som hänt mig. Då. Med en femtonårings "jag kommer aldrig mer bli kär igen"-synsätt, såklart. 

Men jag har alltid haft ett stort hjärta. Jag släpper in allt och alla med en gång, jag kan träffa en kompis över en lunch och hon har med sig sina två bästa vänner och jag blir genast bundis med dem och titulerar dem nära vänner redan innan lunchen hunnit serveras, jag har liksom inget filter. Jag förälskar mig, snabbt, hårt och totalt, som när jag såg Johan för första gången som vi alla vet. BAM. Direkt. Alltså blåljus och sirener och allt möjligt, varenda fiber i mig vaknade när han log sådär. Och den känslan har bara fortsatt.

Jag har alltid varit sån. Det är den jag är. Jag går på minor, jag har blivit sårad och jag kommer bli sårad av de jag aldrig trodde skulle göra det mot mig. Jag bryr mig om de personer som inte bryr sig om mig för återigen, jag saknar filter - eller samvete - att sålla bort de i min närhet som liksom inte ger någonting mer än negativitet och gnäll. Jag bara försätter deras ord och handlingar till en plats långt bak i hjärnan där jag inte ser eller hör, men de finns fortfarande kvar där någonstans intill bara det att jag inte längre lyssnar. 

Det är sån jag är. Jag är inte en överglad kramig gosig människa, allas gullegris och all vad jag kan komma på. Jag kramas med farmor och med mamma och pappa och med min syster, en hej-kram för att vi inte setts på länge, och så klart med Johan då men det är en helt annan sak. Jag kramar inte folk jag inte känner och jag kan vara både arg och rivig och riktigt ilsken. Jag ville bara säga det där om hjärtat. 

Jag vet inte varför. Jag kände bara för att göra det. Faktastapel nummer trettiosex, och allt det där. Det här är jag. Hej hej. 

// Jennie, som för stunden är så jäkla glad efter dubbla gruppträningspass så endorfinerna sprutade rakt ner på en tom bloggsida. Hej hej.