Igår var det världens underbaraste snöfall som täckte marken med fem centimeter nysnö, stora flingor som sakta dalade från himlen. Jag och Johan gick på SATS och körde lite ABSolution och marklyft och så småningom promenerade vi till Täby Centrum i samma, fina snö.

Och jag snubblade så klart och vrickade foten på trottoarkanten jag inte såg och mina armar är för långa och min väska är för lång så den släpade i snön och gjorde värsta roliga spåren efter sig hahaha. Ja det är inte lätt att vara kort, speciellt inte på oplogade vägar, mina stackars trettiofyror till vinterskor sträckte sig bara två centimeter ovanför snötäcket vi plumsade fram genom och den röda jackan blev alldeles vit och Johans blårandiga mössa gömde jag i samma väska för att den såg ut som en kondom och jag är känslig för stickrepliker eller konstiga ögonkast när jag har PMS. Haha. Tjejer...

Och nu är snön bortregnad. Igen. Alltså det här är inte kul. Det är så fint och mysigt med snön tycker jag även om jag inte riktigt tycker om vintern lika mycket som mina norrlandskompisar gör. Snö är en sak och barmark är en annan men när det är så halt och slaskigt att man inte gör annat än att halkar runt som en pingvinliknande figur dagen efter ett benpass är det plötsligt inte lika roligt längre.

I alla fall. Det jag ville få sagt var egentligen att jag ska ta mina korta ben och trotsa två kilometers slaskhalt väder för att träna nu om en stund. Så nu vet ni det. Jag ska träna och jag längtar så mycket och imorgon är det ABSolution igen och den instruktör som gav mig en saftig fyradagarsträningsvärk sist. Hur man kan älska något som är så jobbigt vet jag inte, men det gör jag. Innerligt och fullständigt.