Just nu saknar jag att skriva så att det nästan blöder ur fingrarna. Jag sakar att skapa problem som mina huvudpersoner får bolla sig igenom, jag saknar sättet de pratar med varandra, sättet de undviker varandra fastän deras inre kokar av undangömda, icke utredda, okända varför-blir-jag-så-arg-/eller håll-truten-eller-kyss-mig-känslor. Sättet de tittar på varandra och sättet han fräser åt henne när hon liksom smyger sig in genom muren han tillbringat tjugofyra år med att bygga upp utan att han vet hur det gick till. 

Jag saknar miljöerna - bjälkarna i taket av den ljusa matsalen med utsikt över den breda, långsammt strömmande floden. Solen över ängarna när Jasmine kisande ser upp emot herrgården till hälften dold bakom väldiga ekar, de kuperade hagarna på ömse sidor om den smala, hårt packade grusvägen. Jag saknar sommaren, värmeböljan, de häftiga grälen och så den där kyssen i bilen när Johannes vräker sig över henne med ögon som glöder och en mun som är så varm och het och sval och pressar ut all luft och allt vett ur hennes kropp.

Jag saknar de långa samtalen Jasmine har med Helene. Kloka, vettiga, härliga Helene.

Jag saknar känslan av att se solen gå ner över vattnet. 

Jag saknar mystiken med den gråtande kvinnan och de bortglömda, gömda fotoalbumen längst in i skåpet i tornrummet. 

Mer än så hann jag inte innan min dator fullkomligt stängde ner sig och begav sig ut i stormen tillsammans med Johannes och Jasmine för att leta reda på de panikslagna hästarna som tagit sig igenom stängslet till hagen. Den klarade inte riktigt av det piskande regnet, åskknallarna som lyste upp hela himlen och den mörka skogen som slöt sig runt Jasmine som en andra hud och fick henne att kippa efter andan på samma sätt som den där fördömdade kyssen tidigare hade gjort.

Jag vill rädda henne därifrån. Jag vill få hem henne, tryggt och säkert, till en varm säng som luktar av lavendel för jag har hört att det gör det i sänglinnen på gamla herrgårdar. I ett rum som doftar citrus. Sommar. Värme. Släng in lite pannkaksos och skratt nerifrån matsalen och där har ni det ultimata uppvaknandet. Naturligtvis kommer det inte bli så, vägen dit är inte rak och jag vet hur klumpig och trött och ältande Jasmine var vid tillfället för rymningen och stormen och det är ju trots allt en fiktiv bok.

Vill jag fälla henne gör jag det. Vill jag att hon ska drämma till honom i ansiktet nästa gång han försöker kyssa henne gör jag det, ett par ord och vips, där kom en brännande handflata farandes genom luften. Eller genom sidorna. Meningarna. What ever. Jag bestämmer över dem. Jag bestämmer över dem, men samtidigt vill jag inte göra det. Jag vill... hålla den färdiga boken i min hand, luta mig tillbaka och läsa om dem och sedan, efter stormen, när det nya kapitlet ser sin början, vet jag inte vad som händer.

Och jag vet inte hur det slutar. Jag vet inte om hon får honom i slutändan, jag vet inte om hon berättar åt honom, jag vet inte om de var för stolta för att tömma sina hjärtan i händerna på varandra och hon åkte därifrån och de sågs aldrig igen, sådär jobbigt äckligt så man får ångest när sista sidan är fördigläst och ont i hjärtat också. Och paniktänker, nej, nej, nej, det kan inte vara så, det kan inte sluta så, inte när de var så kära i varandra. Eller? Så man vänder tillbaka, läser om, får ont i hjärtat igen, och jo, det var så. Fan också. Jag hatar den här boken. Jag hatar den som skrivit den. Hur kunde hon? Varför? Varför?

Jag vill vara den där som får hjärtat i halsgropen och som kvider ett obegripligt, jättehögt läte när jag får syn på reklamskylten, eller Instagrambilden från författaren, eller när mamma eller Johan eller någon främling nämner det när jag är och shoppar - det kommer en andra del. Sagan är inte slut. Historien om Västernäs, om Jasmine och om Johannes och om den gråtande kvinnan och de gömda fotoalbumen och kyrkogården och hemligheterna och minnesbilderna av det som en gång var, kommer forsätta. 

Förstår ni? Jag vill inte skriva slutet trots att jag redan vet hur det kommer sluta. Jag vill skriva det, men jag vill ändå inte göra det, för gör jag det så är det slut på äventyret som tagit sju år att bygga upp. Jag har känt Johannes och Jasmine i sju år. Hjälpa eller stjälpa. Räddas eller kvävas. 

Jag vill ha en ny dator nu så jag kan fortsätta där jag slutade, mitt i den där jäkla stormen. Jag kan inte lämna dem vind för våg där i skogarna runt Västernäs när regnet får dem att ingenting se och blixtarna gräver sig in i märg och ben. Jag kan bara inte göra det. Det gör för ont. I kroppen, i huvudet... i fingrarna. 

Jag måste få det gjort. Jag måste få dem därifrån. Resten... Rebecca, Benjamin, Julie, Magdalena, och de noveller och historier som ännu har en namnlös huvudperson för att jag bara hunnit skriva en sida, två, tre, trettio...

De får vänta. De måste vänta.

// Jennie som hittade en sommarmapp 2014 mitt i allt när hon skulle ladda upp något helt annat här och blev lite ställd. Omg. Brun och snygg och blond. Vem är det? Och vad gör hennes bilder i vår dator? Så jäkla snygg hårfärg jag dör. Heeeeee...