Hej!

Arbetslös men uppskriven på tillgänglighetslistan så någon gång kommer nog ett sms om "följande pass finns till förfogande". Tills dess sover vi länge, ligger och myser/ser julkalendern/Biggest Loser/annat och bara latar oss innan frukost-lunchen. Skönt är det, men jag längtar efter det där sms:et, om så bara för att se hur det ser ut, hur man ska göra och hur det går till...

Längtar efter rätt mycket egentligen, nu när man verkligen sitter där med arslet i brödrosten och på riktigt är arbetslös och fast i Kalix för oviss framtid. Men samtidigt njuter jag. Jag njuter av att sova länge, att veta att familjen finns inom en kvarts radie och att jag snart på riktigt flyttar ihop med Johan. Riktigt riktigt som i folkbokföra mig där, få hem alla räkningar dit, skaffa gemensamt typ matkonto, lära sig vad sambolagen innebär... Det känns bra, alltsammans. Vuxet. Mitt hjärta är och förblir fullt av Johan-kärlek, så mycket att det svämmar över. Hur mycket kan man älska en människa egentligen? Hur mycket? Jag vill resa jorden runt med honom. Jag vill ha kuddkrig med honom i ett varmt Egypten, visa honom the streets of New York och ta bilder av honom på Kinesiska muren... Ja, ni fattar. Och mest av allt vill jag titta på honom i smyg, bara titta på honom, och kvida lite för mig själv här där jag ligger, i ett försök att somna, bara för att jag älskar känslan av hans kroppsvärme när vi lägger oss samtidigt, vissheten om att var jag än befinner mig så är det där han är. De är de små sakerna i livet som blir till de största, och just nu kan det inte bli mycket bättre. Önskar det alltid var såhär <3