Hej!

Idag har varit en berg och dalbana, minst sagt. Jag har skrattat och gråtit om vartannat och klamrat mig fast vid Johan när jag var så fruktansvärt rädd att jag en dag skulle komma att mista honom. Såhär har jag aldrig känt förut, inte för någon, så ibland blir det lite övermäktigt... Speciellt när man har en emotionell svacka, drömde att han gjorde slut med mig och därefter missförstå eller feltolka det han senare sade... Och skräcken grep tag i mig, knockade mig fullständigt.

Jag vet att man ska stå stadigt på egna ben, vara självständig och stolt, men för Johan har jag fallit så hårt att det krävs stora metoder för att få mig därifrån. Vi har delat sexton-sjutton månader nu och jag har inte hållit igen det minsta. Jag var bara arton år gammal när vi först träffades, men jag hade så mycket kärlek att ge, det har jag fortfarande. Alltid. Så här känner man bara en gång i livet, det vet jag. Hur skulle jag någonsin vela slänga bort någonting av det då? Aldrig. Det går inte, det tänker jag aldrig göra och hoppas att det förhoppningsvis aldrig kommer bli så heller. Johan betyder såå mycket för mig, jag vet att det är smörigt men det är sant.

Jag vill följa med honom till världens ände och tillbaka, uppleva världen i hans sällskap. Det är det jag strävar efter, det jag längtar efter. Jag är kär. Jag är mer än det. Jag är fast, med livstidslånga kedjor, hur nära eller långt ifrån varandra vi än befinner oss. Och det är därför jag ibland blir så vansinnigt rädd att allting ska blåsa bort och försvinna, att allting är för bra för att vara sant.

Ta hand om era nära och kära. Visa dem hur mycket ni uppskattar dem, för man vet aldrig när oturen, slumpen eller ödet är i farten. Imorgon kan allting vara borta. Imorgon kan det vara för sent...