Vet ni vad jag har gjort? Jag kom hem, ersatte kläderna mot morgonrocken och kurade ihop mig under täcket. Heltid idag, sovit lite mindre än optimalt efter en ack så underbar helg och drömde om gymmet under eftermiddagstimmarna. Men jag tänker inte ens ha dåligt samvete för något av det. Tänker inte komma med massa undanflykter och ursäkter. Varför ska jag det? Jag har det så skönt och mysigt här där jag ligger inkilad mellan täcken och kuddar och orken till träning finns helt enkelt inte isag. Men det är okej. Jag vet att den kommer tillbaka. Imorgon är en ny dag. Ibland måste man få lyssna på kroppen, det är när man börjar göra det varje dag som man fortsätter stanna hemma. Är du ovan att röra på dig kommer kroppen vela vara hemma hela tiden. Är du ovan att äta lågkolhydratkost kommer kroppen kräva kolhydrater och socker och söta saker innan den har vant sig.

Det kommer dröja länge innan nästa gång jag äter någonting sött. Det är inte värt det. Jag vet att jag inte kan sluta när jag väl börjat, jag vet hur ont det gör min kropp. Hela kroppen står i brand efter att blodsockret nått skyhöga nivåer och jag mår gräsligt illa och det smärtar i muskler och leder. Jag mår hemskt. Och sen är sötsuget en riktig jävel på att hålla sig fast... nej. Det är inte värt det. Jag behöver ingen sån skit, inga onödiga massintag med kolhydrater. Litegrann, ja, men inte i mängder. Så det tål att funderas på. Vill du gå ner i vikt? Äter du ändå godis och fika och bullar och tänker att "jag kan väl unna mig" var och varannan dag, så vill du inte. Du vill inte. För om du viljat det, så hade du gett dig fan på att stå emot sockertrollet, du hade sett långsiktigt, tänkt längre än till skafferiet där chokladen finns.

Jag säger inte att det är enkelt att gå ner i vikt. Det förstår jag att det inte är. Att räkna kalorier och äta lättprodukter är det dummaste man kan göra vid viktnedgång, det är det som föder sockersug och en känsla att inte vara riktigt mätt. Ät tills du blir mätt, dra ner på kolhydraterna - en mindre potatis, ät sallad istället för ris, drick smaksatt vatten, (lime, apelsin, ingefära) använd helfet grädde och creme fraiche i din matlagning, stek i smör och sluta med socker, juice och fika så lovar jag att varenda en med lite hull att man går ner i vikt. Och hitta en träning som passar just dig. Det kan vara cykling, promenader, hemmaträning... vad som helst som får upp flåset - dammsugning! Skurning! Gör matlagningen till en dans med utfall och benböj och lyft bakmaskinen tio gånger från magen och upp till bröstet med raka armar!  INGENTING är omöjligt!

Det spelar ingen roll hur "tjock" du är, hur ledsen du är på det du ser i spegeln och hur mycket du hatar din kropp. Lågfettprodukter och att räkna kalorier gör dig bara olyckligare, frustrerad och än mer ledsen. Bra mat från grunden gör dig kanske inte lycklig just nu, men i det långa loppet kommer din kropp tacka dig. Det viktigaste är att börja i små mängder. Sätt upp delmål, inte att du ska gå ner tjugo kilo till midsommar, för det är för mycket, för stort, för maffigt att börja med som mulligt otränad. Men mest handlar det om acceptans. Är du nöjd med det du ser i spegeln? Okej, bra, då kan du stänga ner det här och forsätta med ditt liv, glad och lycklig, precis som det är menat att vi ska vara.

Men är du inte nöjd och det där dåliga samvetet gnager i huvudet... Jag borde träna mer... jag vill inte se ut såhär... jag har alltid varit tjock... så vet att det går att förändra. Vet att det kommer göra dig starkare, bättre, gladare, nöjdare. Vet att det kommer att förändra dig om du bara ger dig fan på det. Ingenting är omöjligt. Göm dig inte bakom en fasad om att allting är så bra om allting håller på att rasa. Våga prata om det. Våga ha modet att förändra.

Sluta bry dig om alla andra, att huset ska vara rent, att du måste göra läxorna och inte har tid med annat än fryspizza idag igen... släpp kraven. Se till dig själv. Vad mår jag bra av? Och gör sedan det. Inga men, inga "tänk om", inga "jag kan inte", "jag hinner inte", "äh jag kan väl unna mig idag..." För du är bättre än så. Vi är alla bättre än så. Vi är alla bättre än ett olyckligt liv. Det är inte menat att vi ska leva så. Inte olyckliga. Inte i förnekelse. Inte lessna, tomma. Utan glada och fulla av liv.

Åh, hur skönt. Ingenting är fel med mig :-) Alla prover var jättefina, järn, folsyra, magnesium, HbA1c... Jag hade verkligen inte ställt in mig på att bli friskförklarad, så det känns så himla bra. Fast å andra sidan, då får jag vända mig till mig själv i frågan om vad som inte står rätt till. Varför är jag så trött, håglös, orkeslös? Varför är håret en enda risbuske och varför har jag gått upp i vikt, får finnar - jag som aldrig haft en enda får nu nya hela tiden.

Struktur. That's why. Jag måste få struktur på mitt liv så att jag kan slappna av, andas djupa andetag. Jag ska börja träna samma tid, gå och sova samma tid, vakna samma tid. Äta ordentlig frukost, lunch och middag på samma tider varje dag. Hjärnan behöver näring och energi. Gå ut på promenader och inte tänka på något annat än omgivningen eller musiken i lurarna. Sänka kraven jag har på mig själv, orimliga krav som inte ens en robot kan leva upp till. Jag är ingen supermänniska, jag är bara en simpel liten tjej som försöker alldeles för mycket ibland, men vem gör inte det... Hela livet har jag levt efter principen att bara alla andra har det bra så mår jag bra - inte en dörrmatta, gud nej, jag säger ifrån när det behövs - men stor medkänsla och välvilja. 

Det är svårt att vända det, att vända mig inåt till mig själv och börja lyssna mer på min egen kropp. Vad mår jag bra av? Men jag ska dit. Små steg i taget. Jag har nog omedvetet haft så bråttom genom de senaste månaderna att jag glömt och glömmer bort att stanna upp och njuta av här och nu. Jag är lika viktig som alla andra runt omkring. Jag ska börja med att äta ordentliga måltider. Bra, hälsosam mat med mindre kolhydrater, precis som förr, utan gluten. Det känns som en bra start. Och mår magen bra mår resten av kroppen bra. Snart kommer även hjärnan att bli piggare, gladare. Missförstå mig rätt. Jag är lycklig, men trött. Jag har ett underbart liv med min sambo fast visst är det lite jobbigt att bo långt ifrån släkten och ha en tidsbegränsad anställning och många frågetecken och drömmar att reda ut - och jag har aldrig varit duktig på förändringar, aldrig gillat förändringar. Jag vet ju att jag mår bäst av struktur. 

Bena dem, rada upp dem på led. Inse att jag inte kan svaret på alla, inse att jag inte kan förändra allt på en gång. Det måste komma i omgångar. Det ska komma i omgångar. Jag ska lyssna på mig själv. Det är jag värd. Optimism, avlappning och lycka är ju 2014 års ledord. Tillsammans är de oövervinnliga, starka. Nu andas vi djupa andetag och så börjar vi sakta men säkert att finna vägen dit. 

Jobbet slut för denna vecka och det kändes extra skönt att komma hem då Johan hade lovat att laga plättar till middag. Jag har sett framemot det ända sedan igår morse. Det var så HIMLA gott. När jag väl bestämmer mig för att sjunka ner i träsket gör jag det rejält. Två stora matskedar jordgubbssylt, stora klickar vispgrädde och så vira ihop plättan och in i munnen! Mmmm!!! Dagens första insulin på det och det visade sig vara för mycket då jag fick trycka plätta nummer tre timmen därpå för att överleva. Ännu mer grädde och sylt... ännu mer plättar... Mums!

Jobbet har flutit på bra i veckan och jag börjar få in jargongen nu. Ekvationerna ser inte lika skräckinjagande ut längre och mina jobbkompisar är så fina allihop. Satt i över en halvtimme och pratade diabetes med tre andra från en annan avdelning... en av dem har en dotter som vill börja föreläsa om vikten att sköta sitt blodsocker, speciellt runt en graviditet som är sååå livsviktigt. Hennes historia var fruktansvärd. Absolut fruktansvärd. Jag vet inte ens om jag vill skriva det här. Jag ville bara gråta och samtidigt slå en näve i bordet för att världen är så hemsk. Jag sköter min diabetes. Det skulle jag göra även om jag inte visste att jag väntade barn. För mig är det livsviktigt. Jag tänker nästan aldrig på hur hemsk sjukdom det faktiskt kan vara. Om man slarvar. Om man inte sköter sig. Speciellt jag som kvinna... jag kan förstöra betydligt mer än mitt eget liv för all framtid... och måste leva med den vetskapen under resten av mitt liv om det går illa. 

Jag vet att min diabetes kanske inte kommer att vara såhär medgörlig alltid. Jag förstår det. Men enligt alla de bloggar jag har läst och diabetiker jag pratat med som alla äter liknande kost så kan jag hindra sjukdomen från att vinna. Jag kan leva ett normalt liv minst lika länge som friska människor. Äter jag som jag ska och tränar ett par gånger i veckan så behöver jag inget måltidsinsulin. Jag går inte högre än 10.0 mmol/l trots plättar. Men att sluta med det... att börja äta massa pasta och ris och vitt bröd igen... sluta träna... sluta med grönsakerna... börja supa som fan och röka, strunta i att ta mitt insulin... Det fattar man ju själv att det är dumt även för en frisk människa, men för oss med diabetiker, kan det vara döden.  Diabetesen vinner inte över mig. Aldrig någonsin att den ska få göra. Jag tillåter det inte. JAG ska vinna över den. Jag äger min kropp, kan inte låta bukspottskörteln styra mitt liv. Jag har diabetes, ja. Men jag är inte diabetes. 

Jag tänkte göra en liten årsresumé av året som gått, men när jag kom halvvägs insåg jag att det blir alldeles för långt och komplicerat. Det behöver inte vara komplicerat. Året som gått har stärkt mig, jag har vandrat på vägar jag aldrig trodde mig vandra på och jag har och har haft den otroliga glädjen och lyckan av att vakna upp varje dag intill den människa som jag älskar med hela mitt hjärta.

De här bilderna representerar hur jag ser på livet. De här bilderna representerar mina motton. Det behöver inte vara svårare än så. Det behöver inte vara lättare än så heller. Det bara är. Det är livet, som det är tänkt att vara. Ingen sade att det skulle vara enkelt. De sade bara att det skulle vara värt det. Om du älskar någon, säg det. Om du undrar något, fråga. Du ska lyssna på ditt hjärta. Den kommer inte alltid att tänka logiskt eller ens rationellt, men den kommer att leda dig till lycka, och lycka är balsam för själen.

Igår var det en heldag av aktiviteter. Frukostmys, sen iväg till Frida min Frida i Boden som jag inte träffat på ett halvår!!! Vi hade mycket att ta igen, skönt att skvallra om vem som fått barn, vem som är gravid, vem som har opererat tuttarna för över 40.000 kronor och allmänt prat om allting, med någon hemifrån... vi gick på stan, provade kläder på H&M, åt en räksallad och sen körde jag hem i mörkret och plockade upp Johan och for till Jens och Therese och deras lilla tjej Savannah, hur mysigt som helst och jag blev värre gosig åt den lilla, som drog av världens leende så allting inuti mig bara smälte... haha. Ibland är man som sugen, jag säger då det ;) Vi blev bjudna på dop också och jag blev så himla glad!

Idag blir det eventuellt lunchdejt med Josse, sen iväg till diabetessjuksköterskan på kvartalskontroll av blodsocker och sen till farmor och farfar för att ha en lektion i Photoshop, roligt att de vill lära sig tycker jag. Jag är så himla stolt över dem, vid 75 års ålder har de startat ett eget företag. Hur många gör något sånt vid den åldern? Och hur många får ens tanken på att göra det? Ingenting är omöjligt! Allting går om man vill!  

... tänkte jag för mig själv efter att ha skickat ytterligare en jobbansökan. Jag reste mig upp, slog igång lugn musik och duschen, radade upp sminket, min VS-hudlotion och body misc vid spegeln, rakhyveln och pincetten bredvid... magen är arg på mig och vill inte sluta blåsa upp sig, blergh. In i duschen, varma strålar... solljus utifrån, Yiruma spelas långt bort... Det här brukar hjälpa när magen är upprorisk. Tankar på där och då. På att ringa hem, till pappa, till farmor och farfar, på träningen som inte blir av på grund av magen...

Tankar på... Vad ska vi äta till middag? Korvstroganoff? Åh så sugen jag plötsligt blev. Potatis!!! Mums! Och korv! Hmm. Sugen på mat. Galet, djuriskt sugen. Darrar inte benen också? Svimfärdig, what? Neeej inte nu jag har ju schampoo i håret! Aaaah.... rusade ut i köket utan att bry mig om handduk, hittade ett wienerbröd, en kanelbulle, dråsade ner i soffan med blodsockervärde åt helsike för lite och schampoo i håret och blöt som en hund och gott var det nåt så förbaskat. Diabetes i ett nötskal... jag var så inne i jobbansökan att jag glömde känna efter hur jag mådde ;)

Nä nu ska jag nog gå och skölja ur håret, haha. Snart. Sockret ska bara... höjas lite. Händerna sluta darra. Jag hatar att bli låg. Man är så hjälplös. När det går nog långt. Blergh. Duscha, smörja in mig, sminka mig, borsta barret uppe på huvudet och ringa hem. Vardagslyx. Jag är nog född i en sjö. Inget lugnar mig så som vatten. Och ja. Blir jag nog låg skulle jag till och med kunna äta sjögräs. Haha. Nu ska jag gaska upp mig.

Det känns som att tiden rusar förbi. Jag har redan varit arbetslös i en månad liksom. Jag tycker det är jobbigt med jobbsökandet, att våga, att inte veta exakt vad jag vill syssla med om dagarna. Tänkte ju läsa till kostrådgivare itll hösten och jag vill verkligen våga, men jag vet inte hur det går med det... dels kostar det pengar och dels är jag fastnaglad i golvet och behöver en rejäl känga åt rätt håll. Men efter att jag fått mitt licens har jag som dröm att skapa en kokbok, att komma in i verksamheten att hjälpa folk må bättre, äta bättre.

Fast å andra sidan känns det som, vem skulle gå till en tjugoåring som de tror bara läser innantill, rätt upp och ner från regelboken, bara för att jag är så ung och oerfaren? Jag hatar de orden nästan mer än liten och söt. Folk skulle skratta åt mig. Okej, låt höra, skulle de säga, vad ska lilla jag äta för att få ordning på min övervikt etc. Skulle du kunan vara så hemskt vänlig att svara på det? De vet inte att jag har diabetes. Att jag övervunnit min sjukdom genom att äta rätt. Att jag har överlevt genom att äta rätt och att jag VERKLIGEN vill hjälpa andra på traven, att må bättre, att överleva! Rätt kost gör så mycket! Jag har vilja, motivation, kunskap, erfarenhet... men åldern emot mig. Hur gör jag? Hur går jag vidare? Hur skaffar man sig ett klientel? Fan, vad jag längtar! Vad jag drömmer om det!

Hohoooo att det är gott med choklad! Känslan när man bryter av en bit och det faller chokladsmulor på bordet som man först tuggar i sig för att få en smakbit på himmelriket... sen den stora biten. En bit av en rand, ni vet. Typ Marabou. Smälter i munnen. Sockret som kondenseras i munnen och ger den där rusningen - ännu en bit, Jennie, ät mig. Jag njöt.

Idag har magen varit stor. Sötsuget helt galet. Jag har dövat suget med mer socker, gårdagens ris, ostbågar, cider, heeelt galet, jag hade kunnat föräta mig på det. Ingenting hjälpte. Det är också därför som jag aldrig äter sötsaker. Jag börjar småäta, sötsuget triggar mig. Visste ni att det är 83 sockerbitar i en stor cola? 15 i en Festis? 15 i ett flingpaket som sägs vara så hälsosamt - Allbran? 30 i Kalaspuffar? 6 i en Risifrutti?

Hade jag inte haft diabetes hade jag inte brytt mig. Inte vetat om nåt. Men nu vet jag. Jag vet vad socker gör med en diabetiker. Vi TÅL inte socker. Våra kroppar kan inte bryta ner det. Men ibland måste vi. När PMSen är på ingång och utan en chans att stoppas. Vi måste få leva också. Dricka en cider med 55 gram socker per halvliter... Men jag förmår mig inte att göra det varje dag. Pasta, ris, potatis... nej. Jag vet hur kroppen reagerar på socker.

Jag vet hur den reagerar utan. Och jag är hellre den utan socker, än den som mår dåligt av för höga värden och svajigt humör. Jag blir inte hög eller låg eller sur eller grinig eller matt eller trött när jag sköter mitt ätande. Ett sockerberoende är svårt att bryta sig ur, och man vet ofta inte själv att man sitter där. Men har man diabetes går det inte att ljuga. Siffrorna ljuger inte.

Socker är förödande. Men varför blir folk helt lamslagna när LCHF-anhängare pratar om att skita i att ge välling till barnen och istället för kakor skicka med skink-rullader med hemmagjord fyllning, eller avokado? Jag fattar inte. Det om något är sinnessjukt. Jag kan prata hur länge som helst om det här. Kanske är jag miljöskadad efter mina två år med diabetes. Eller så har jag lärt mig den hårda vägen. Jag är ingen hälsoguru. Jag bara vet hur saker och ting funkar, och lever mitt liv efter mina villkor - att försöka eftersträva ett så bra leverne som möjligt... borde inte alla göra det? Oavsett vad som funkar för dem? Jag vet inte. Det jag vet är hur fruktansvärt hemskt, underbart, äckligt, härligt, beroendeframkallande allas vår miss Sugar är.