* M edan jag gör mig och lägenheten klar för att möta upp Johan och åka tåg till Linköping senare i eftermiddag kan jag inte låta bli att smita in på Facebook med jämna mellanrum. Ehm... Varför tror ni att jag tänker styra cykeln och näsan till biblioteket varje vardag efter den tjugonde när mina heltidsstudier börjar? I alla fall. Jag scrollar genom de senaste händelserna, byter låt i Spotify och kollar om någon av mina bloggare uppdaterat dem. En mikropaus medan trasan och dammsugaren vilar intill.

Och jag kan inte låta bli att gnissla tänder över alla bajsnödiga diabetiker där ute. De frågar, gång på gång, hur de ska göra för att inte bli låga medan de tränar. Jag svarar, återigen, som så mååånga gånger tidigare, hur jag gör. Hur mitt sätt är. Jag blir inte låg. Jag har lärt mig knepet som funkar för mig. Och så kommer det fram ett Lars GW Persson-aktigt gnällande från diverse bajsnödiga bitterfittusar "jaamen min diabetssköterska säger att man inte ska ligga över åtta före träning, har man över 12 ska man inte träna alls...." Varför frågar du då om andras erfarenheter, spån?

Jag är inte låst av mina värden. Jag bryr mig inte om att ligga "som man ska" innan jag tränar. Japp, så totalt obajsnödig är jag. Jag känner av hur min kropp mår på morgonen, äter en stadig frukost utan insulin, tar en banan medan jag promenerar till gymmet och kör mitt pass. Mäter jag mig efter bananen brukar jag ligga någonstans mellan 12 och 16 (beroende på hur stor den var och vad jag ätit till frukost) och det värdet bestämmer hastighet, tyngd och längd på passet. Ett högre värde gör att jag kan träna längre, hårdare.

Det var en sån där riktigt bajsnödig karl som skrev att han aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att göra som jag - han ligger på 5.5 innan han går till gymmet och trycker i sig en liter saft och ett helt dextrosolpaket istället medan han tränar. Visst. Gör du det, om det funkar för dig. Men säg inte att alla andra gör fel. Jag kan inte stanna upp mitt i ett spinningpass och knapra dextrosol. Jag kan inte vänta en kvart på att dextrosolen ska börja verka, därför sätter jag mig aldrig i den båten. Jag är, återigen, inte låst av mina värden. Jag äter en eller två dextrosol under mitt timlånga pass, bara för att vara säker på att det hålls uppe. Jag skiter fullständigt i om jag då har nio eller nittiofyra eller noll komman nio i blodsockervärde, för det går att korrigera i efterhand och kroppen är så fiffig att den brukar loka till sig själv bara den får lite endorfiner och adrenalin i omlopp - och så länge jag mår bra så kör jag på.

Jag blir också så less på de som äter en hel godispåse lösviktsäckel och sen blir jättehöga och gnäller över det inför tio tusen andra medlemmar. Vid alla sju helveten, äter jag godis när jag har diabetes får jag ju skylla mig själv, jag kan inte skylla på min diabetes då - för diabetesen gör så gott den kan med allt socker jag hällt i mig. Socker som den inte kan hantera. Vi har diabetes, remember? Så kallad "sockersjuka", vilket jag tycker är ett jättebra ord.

Varför äta saker man inte bör? Varför äta saker som kroppen inte kan hantera? Äter jag en godispåse så får jag ju ta konsekvenserna för mitt höga blodsockervärde och tänker inte gnälla över det när det är självförvållat. Om jag däremot har ett högt sockervärde utan anledning frågar jag allt och alla om hjälp för att lösa problemet. Men all annan tid är jag inte låst med min mätare och med siffrorna den visar. Jag vill inte vara låst av dem. Mår jag bra nu? Känner jag mig frisk och pigg och glad? Ja. Bra, då får sockret vara precis vad det vill (nästan).

Diabetes är en helvetessjukdom för vissa och jag lider med dem alla som känner att de måste mäta sig varje halvtimme. Det är inte ett liv jag vill ha eller önskar mig eller någon och jag hoppas det dröjer länge tills jag sitter i den båten. Jag är tacksam över att jag mår bra, ödmjuk inför tanken och lycklig över att jag faktiskt kan träna. Det är många diabetiker som inte kan det. Som inte vill. Det är många diabetiker som äter kolhydrater, godis, precis som att de inte var sjuka.

Jag säger ingenting om det. Jag vet inte vad jag säger. Bara att folk ska sluta vara så bajsnödiga och vara öppna för att ändra inställning och lyssna på sig själva, på sin egen kropp, istället på för alla andra, lika bajsnöda diabetiker och sköterskor som alla säger saker utifrån teoriboken, och sluta stirra sig blind på mätaren varje halvtimme och istället börja leva. Prova och känn efter. Mår du bra? Bra. Bättre kan det inte bli, faktiskt. Varför få ångest över att blodsockret ligger på 8.5 då, när man mår så jävla bra? Jag fattar inte. 

Kör, bara kör.

Vi lever bara en gång. Vi gör faktiskt bara det. 

Japp, denna bild togs innan städningen påbörjades, därav den gigantiska, halvgömda klädhögen i fotändan av sängen. - ni kan väl blunda, kära ni? Men det är mycket roligare ta på sig sin tidiga, jättesnygga födelsedagspresent än att vika den förbenade tvätten, och bädda sängen, och.... mäta blodsockret. Haha. Klart jag mäter mitt blodsocker. Jag är inte dum heller. Jag menar bara att man inte ska behöva leva sitt liv efter vad mätaren säger. Inte hela livet, i alla fall. Kram och puss, nu åker denna donna till Linköping och spenderar sin sista tjugoettåriga helg i skogarna runt om. Heddå!

Att få beskedet om att övernatta under kontrollerade former (det vill säga ännu mindre sömn än jag från början önskade) gjorde mörkret lite bättre. Pappret med rutinfrågorna fick mig att flabba okontrollerat halv sex på morgonen, helt urlakad efter nattens brist på sömn och felaktiga syrans effekt på kroppen. Från att ha känt mig döende i sex timmar var jag nästan i ett utomkroppsligt tillstånd här.

Frånsett de normala frågorna om mitt tillfälliga mående på en skala ett till tio så fanns det en salig blandning av sånt riktat till nittioåringar. Är du i behov av hemhjälp? Använder du löständer? Beskriv dina avföringsvanor. HAHA whaaaat? (Jag skakade av skratt här). Vad väger du? 50 - ibland, och skrattet bara bubblade i mig. Johan var så himla trött så han tyckte inte det var lika kul som jag...

Ett ketonvärde på 0.8, saltlösning i dropp och en puss hejdå och jag var redo för att sova. Jag var så hungrig och trött att jag knappt kunde fokusera på någonting annat än att kontrollera mina skrattanfall. "Läkaren kommer och titta till er vid sju, det är rutinerna här", sade sköterskan innan han gick. Min trötthet översteg till en helt ny nivå här alltså, vi kommer bli riktiga superföräldrar när den dagen kommer så länge som vi var vakna. Allt är kul klockan fem på morgonen. Grannen som snarkade och stönade högt och jag fick knipa igen käften för att inte gapflabba ännu mer. Jösses.

Och nu är jag hemma. Kroppen är sliten och den dyngsverkande insulinmängden högre än vanligt, men jag mår mycket bättre. Anledningen till att jag blev sådär dålig var för att jag tränade med en infektion i kroppen och råkade missa frukosten dagen därpå, när kroppen var i skrikande behov av näring efter långkörarpasset (jag fastnade framför Mass Effect okej...). Simple as that, stupid as fuck. Jag kände mig frisk men sänkan var hög nu och förmodligen även i förrgår under mitt långa cykelpass och jag kan bara skylla på min egen dumhet för att jag trodde att jag var frisk nog för att köra ett högintensivt pass....

Men jag hade tur. Nu drabbades jag "bara" av en syraförgiftning, tänk om det vore en hjärtmuskelinflammation eller något ännu värre? Träna med måtta och så länge man är frisk, känner man sig krasslig ska man stanna hemma. Det borde jag ju förstås ha tagit lärdom av redan då. Men men. Nu är det som det är. Dumt och pinsamt är det förstås, men nu är det förhoppningsvis färdigt med kroppshaveriet. Hemma är jag i alla fall, och här tänker jag stanna. Och äta mozzarellabiffar och kokt potatis och morötter bara för att jag vill, följt av the Hobbit 2 - Extended när Johan kommer hem från gymmet. Han är en ängel. Han är min ängel.

Taggar: #diabetes #diabetestypett #ketos #ketoner #ketoacidos #hba1c #danderyd #hälsa #träning #visdom #dumhet #stockholm #lchf #lågkolhydratskost 

Det är sååå skönt att ha gjort bort diabetesbesöket, det första för i år och tolv månader efter det förra. Jag har haft så dåligt samvete över att jag inte varit dit, men nu så, nu har jag precis kommit hem till Piteå igen med en påse full av nya nålar, en ny blodsocker + ketonmätare och ett långtidssocker som låg på 51 trots en förkylning med skyhöga värden för ett par veckor sedan. Jag blev så himla glad och lättad över resultatet. Alltså.... puuuuh. Och Ewa är så himla fin som sköterska, jag vill inte byta bort henne.

Efter besöket så gick jag till farmor och farfar en sväng, vi fikade med pappa och Johanna och åkte sedan till stugan. Sedan hämtade jag upp mamma på dagis och en liten tjej runt två år såg på mig i fem sekunder, tog tag i min hand och sade "kom". Så liten och påbyltad med en stor overall och en reflexväst och en mössa halvvägs ner över ögonen. Så där satt jag. På knä ovanpå blöta löv medan en liten tvåårig tjej höll i min hand och visade mig runt och stannade för att säga något som inte gick att tyda. 

I Norrbotten.

Det som en gång var mitt hemma.

Med ett blodsockervärde på över 21.1 och ett huvud som värkte så kände jag mig tvungen - och sugen - på att tackla Rönningesjön ännu en gång. Sagt och gjort, jag satte mig ner på cykeln och trampade iväg. Strålande sol, spegelblankt vatten, glada motionärer och bra tempo i benen. Det blev två varv innan jag svängde av hemåt igen och 14 kilometer kunde därefter bockas av. Och blodsockret landade på stadiga 6.5, hurra! 

Tänk egentligen vad endorfiner gör. Hur de kan förvandla en morgonseg morgonrockebärare till en med kämpaglöd i ögonen och brinnande ben som hivar sig uppför långa, tunga backar och sedan gör om allting ännu en gång. Det är så fina vägar förbi sjön, breda skogsvägar med hårt packat grus som går enkelt och snabbt att ta sig över, förutom de där mördarbackarna då som gör allting väldigt mycket mer utmanande.

Jag älskar det här. Jag älskar att cykla, hur kunde jag glömma det? Varför stängde olyckan dörren om en väg jag borde befunnit mig på för länge sedan i mitt mål, min dröm, om att bli triathlet? Jag har ju alltid älskat cyklingen, ända sedan jag var liten, och simningen, och löpningen... Jag har ju hoppat upp på hästryggen efter att axeln gick ur led och revbenssprickor och hjärnskakningar var ju glömda veckan senare? Varför ville jag då inte ens se efter en cykel efter olyckan som spräckte käken på mig?

Okej, det där lät hårt. Det var hårt. Asfalt är rätt hårt när man kommer i full fart och flyger av cykeln och landar med hakan i marken. Det gjorde ont. Riktigt rejält jätteont och jag fick limma ihop skiten. Hakan alltså, inte cykeln, den höll... Och jag rös i flera månader varje gång jag såg en trottoarkant, varje gång jag gick förbi platsen där det hände. Hela mitt inre liksom knöt sig. Jösses vilka dumheter. Jag var rädd i två långa år, tills vi åkte till Grekland och hyrde cyklar och jag cyklade för första gången på hela den tiden. Herregud.

Nu är det bara et avlägset minne som då och då nyper till inom mig, om jag tar en sväng för snävt eller kör lite för fort nerför en ostadig backe. Men jag tänker fortsätta cykkla nu och faller jag av så gör jag väl det och då får jag skylla mig själv. Jag tänker inte sluta nu. Nu är sommaren över och hjärnan har nått en normal träningssugen temperatur då dagarna blivit svalare och det där jävlar anammat har slagit in.

Nu kör vi, hakan och jag. Ärr bildas inte på döende människor - det får istället finnas där under hakan som en påminnelse om att jag aldrig mer vill hamna där igen och gå miste om så många endorfiner, äventyr och minnen under mina lyckliga träningsstunder, kräkfärdiga stunder, och stunder där allting flyter på så himla, himla bra. Som idag.

Taggar: #diabetes #träning #hälsa #inspiration #motivation #rönninge #cyklin #triathlon #olycka #cykelolycka #skada #endorfiner #träningsblogg #hälsosam #livsstil #lchf #lågkolhydratkost

Fyra och en halv kilometer i uppförsbacke. Det var en jäkligt lång och brant backe för jag höll på i fyrtiosex minuter innan jag var klar. Så himla skönt. Jag har inte hunnit, orkat, träna på en hel vecka nu. Långhelgen hemma i Norrbotten hade bara plats för god mat och umgänge, men det behövde jag. Det var oerhört skönt att ladda batterierna. Näring för själen :-) 

Nu har jag precis ätit kyckling, kokt broccoli och massa bea. Efter tre dagar med absolut skyhögt blodsocker vågar jag inte äta kolhydratshöjande mat förrän jag är säker på att jag kan hålla sockret nere. Jag har ätit LCHF-inspirerad mat nu i snart tre år, till och från, och det är under "från"-tillfällena; intag av kolhydrater jag mår som allra sämst. Mitt blodsocker låg på 25 igår och det krävdes tjugo enheter utdelat på sju timmar för att få ner det till 9.1 Tjugo enheter måltidsinsulin är vad jag vanligtvis tar per vecka. Max.

Så nu... nu är det tillbaka till lågkolhydratkost på heltid. Jag klarar inte av att må sådär jävla dåligt. Det är inte värt det. Mina ögon var alldeles rödsprängda igår, det dunkade i dem när jag blundade och ansiktet och nacken gjorde ont. Allting gick som i ultrarapid. Blä. Jag hatar det. Jag hatar det mer än att vara låg.

Att vara låg är också helt fruktansvärt, men det skadar inte kroppen på samma sätt, om man inte låter det gå så långt vill säga. Att vara låg går inte att beskriva för en ickediabetiker. Det går inte. Man MÅSTE ha mat. Nu. Kallsvetten bryter ut; paniken får hjärtat att skena. Nu. Nu. Man kan inte vänta. Kroppen blir alldeles loj, orkeslös, det känns helt kallt och tomt i bröstkorgen. Allt man kan tänka på är vad man ska äta. Och man kan äta hur mycket som helst. Man äter och äter och äter tills blodsockret tagit sig upp på en högre nivå, tills marken slutat gunga. Våldsam frenesi. 

Jag har inte lidit av min diabetes. I början var jag hög ofta, innan dosen blev rätt. Men nu, av en enda smörgås utan insulin visar mätaren på 23. Sedan stiger det. Det stiger och stiger. Man känner sig hopplös när ingenting hjälper. När kroppen inte svarar. Man inser att man inte är oövervinnlig. Man inser att man faktiskt har en kronisk sjukdom, att man lever med den varje dag, varje natt. Och man gråter och gråter om man inte får mat när man är sådär låg så man tror att man ska dö.

Jag har trott att jag ska dö flera gånger.

Men jag vill inte dö. Jag tänker inte låta diabetesen styra mig. Kan jag kontrollera den med bra mat så tänker jag göra det. Jag vill inte proppa kroppen full med insulin heller när jag inte behöver, det känns inte bra det heller. Det är en balansgång. Rätt eller fel. Rätt nu kan vara fel imorgon, fel då kan vara rätt en annan gång. Man vet aldrig. Man kan aldrig veta. Jag vill ju bara leva lika länge som alla andra.

#diabetes #blodsocker #hba1c #diabetiker #funderingar #ketoner #insulin #kämpa #övervinna #lchf #lågkolhydratkost #glutenfritt #träning #hälsa #gym #wellness 

Jag såg en fråga hos Kostdoktorn alldeles nyss. Eller snarare en spekulation. Vad är det som gör att mer och mer vuxna människor drabbas av diabetes typ 1? Stress, sade någon. Medfött, sade andra, och en kombination av känslig mage där tarmluddet luckrats upp och kroppen på så sätt angriper sig själv. Alla alternativ har faktiskt en, vad jag tror, sanning.

Jag har känt av min diabetes hela livet trots att den inte bröt ut förrän jag var 18. Jag har inte kunnat dricka läsk, ätit godis, jag har mått illa, behövt pissa tio gånger på två timmar, blivit trött, seg, slut. Har det gått nog länge mellan måltiderna har jag blivit gnällig, nästan fått panik, mamma jag måste ha mat nu. Allt det har jag börjat reflektera över nu i efterhand. 

När jag fick min diagnos var jag mitt uppe i ett heltidsjobb som jag varvade med sista året på gymnasiet. Jag var igång från morgon till kväll, varje dag, jag vilade aldrig, jag hade ingen fritid. Upp halv sju på morgonen till skolan, sedan jobba fram till åtta eller tio, köra hem, äta, gå och sova. Slutade jag åtta hann jag i alla fall träffa min familj, men läxor, vad var det? Allt mitt skolarbete gjorde jag bort på skolan för jag hann bara inte hemma. Jag började känna mig trött hur mycket jag än sov, jag drack hutlösa mänger vatten och pissade tjugo gånger på en dag. Minst. Jag tänkte egentligen inte på orsaken. Jag var bara törstig, hela tiden. Otroligt törstig. En törst som inte allt vatten i världen hade kunnat släcka. Jag älskade mitt jobb. Jag levde för mitt jobb.

Och sen... BANG. Jag var så trött så jag knappt orkade mig ur sängen. En och en halvlitersflaskan på sängbordet var tom. Jag hällde i mig en till den morgonen. Tre liter vatten på tolv timmar. Sex liter vatten på arton timmar. Sex liter. Dagen därpå satt jag på en brits på vårdcentralen medan läkaren bekräftade det jag egentligen retan visste. Jag kommer aldrig att glömma den första gången jag fick en riktig insulinkänning där jag låg med slangar överallt. Jag kommer aldrig att glömma dagen när jag fick diagnosen som ställde hela mitt liv på ända. Ingen i min släkt har diabetes. Ingen. 

Jag vet inte vad som orsakade det. Jag har ingen aning. Men det här är min historia. Såhär gick det till. Jag var döstressad, lycklig, men stressad. Jag vet inte om det har med det att göra. Jag önskar jag visste. Jag undrar om det varit annorlunda om jag inte jobbat kvar, om jag fortsatt lunkat på i min vanliga takt. Det kan man inte veta. Jag kommer aldrig att få veta det. Men det är skönt att veta att man inte är ensam och att jag, med rätt sorts mat, bara behöver sticka en nål sex millimeter ner i huden en gång om dagen. Jag önskar att jag en dag kommer säga att jag brukade ha diabetes. Men allting händer av en orsak. Nu tränar jag fyra gånger i veckan och äter lågkolhydratkost som fått mig att må bättre än någonsin. Jag mår bättre nu än innan jag blev sjuk. Och bara det måste jag vara glad över. 

Jag har nu jobbat min första fredag på åtta månader gott folk ;-) Välkommen till verkligheten och till oss hårt arbetande heltidare, sade min sambo i morse, föga imponerad. "Du kan börja när du vill, du slutar när du vill och kan vara hemma när du vill, så länge du jobbar dina timmar" fortsatte han. Riktigt så är det ju inte, men på ett ungefär. Jag har ändå valt att börja nio varje morgon, stiger upp samma tid varje dag och det känns bra. Struktur är det bästa i min värld. 

Nu har även jag helg och jag har faktiskt lyxat till det med rött, vitt och lite rosé på kylning (inte allt på en gång dock haha). Ikväll bjuder hushållet på stekt lax och primörer - eller en så kallad kylskåpsrensning där bland annat salladslök, zucchini och morötter ska i. Och ingefära. Massor av riven ingefära samt en kall sås med creme fraiche, majonnäs och mango chutney.  Mmmm.

Jag ska sätta igång alldeles strax, kom precis hem från en löptur så jag måste bara andas ut lite först. Träffade en kille från gymmet på hemvägen som stannade och småpratade med mig medan vi väntade på bilarna och så råkade jag säga "vi ses" när det blev grönt haha och jag var svettig och med Johans jacka på såg jag väl mest ut som en jättebebis... Men okej... Alla Stockholmare säger så så jag antar att det smittat... hahaha... Vi ses... Kunde jag inte ha sagt "kör hårt" eller "trevlig helg" eller åtminstone "ha det bra"? Varför skulle jag klämma ut med ett "vi ses?" Hoppas han inte tror att jag är galen bara. Fast i och för sig borde inte det vara ett problem, han måste vara en och nittio lång och minst lika bred (en sån där riktigt hårdtränande en) och jag fattar inte varför jag skriver ett helt stycke om det hahaha.... Det är fredag... Jag har blivit knäpp från att jobba på min lediga dag... Bortskämd är vad jag blivit.

Välkommen till de dödligas värld heter det väl. Johan har rätt. Jag lallar runt på halvtid och tycker livet leker. Förresten fick jag hem tre nya böcker från jobbet idag som jag nu ska bläddra igenom. Aaah I löööv mitt jobb. Ja det är något speciellt med pappersform, jag har läst dem alla över jobbdatorn så klart men det är liksom inte samma sak. Det var alla matböcker - Veggivore, Glutenfria favoriter och Den nya GI-metoden. Jag tycker hemskt mycket om dem. Kanske kan de ge vår middag en skjuts i rätt riktning? Nu börjar händerna skaka så det är dagt att höja blodsockret tror jag. Böckerna får vänta. Likaså feministtidningarna från igår - vilket skämt. Men jag har ju hela kvällen på mig och hela dagen imorgon OCH på söndag för mannen jobbar tolv timmar imorgon. Okej elva då men det är lika hemskt trist. Då ska jag äntligen TRÄNA igen. Marklyft. Åååh hej marklyft. I miss you terribly. 

Utvilad trots lite sömn (vad vårljuset om mornarna gör mycket!) begav jag mig till jobbet, fick beskedet om att vi skulle byta platser så det var bara att packa ihop... fem års pappersarbete och diverse skrot och damm och flytta en bänkrad bort. Och det var inte så bara ;-) Men snart var det gjort och jag möblerade så som jag ville ha det. Gjorde det till min plats. Bra gjort med två veckor kvar på kontraktet... Min Feng-Shui var något annorlunda än på förra skrivbordet, men det lokar nog till sig snart.

Jag blev himla sugen på wienderbröd eller crossainter också i slutet utav dagen. Klockan var tjugo i fyra och magen började kurra efter lunchen många timmar tidigare. Febern kom och gick men energin var något högre än under gårdagen trots att jag insåg att jag fick ställa in mitt träningspass, suck, redan onsdag och jag har inte kunnat träna alls denna vecka. Jag visste att crossainter inte skulle göra mig glad heller. Jag visste att de bara skulle vara goda där och då och inte sen. 

Jag lagade pasta när jag kom hem istället. Pasta med pesto och broccoli, ärtor, zucchini och bacon. Jag unnade mig inte pasta som det så vackert heter all annanstans. Jag valde att äta pasta. Att unna sig hade varit att unna sig en spadag eller en massage eller en ny bok. Någonting bra. Pasta är inte bra för mig. Blodsockret stiger snabbare än insulinen hinner verka, jag blir hög, trött, illamående, muskelsvag, får ont precis överallt. Jag och Johan åt varsin portion och sedan lade vi oss ner och vilade maten. Jag var inte speciellt trött, så jag vet inte riktigt vad som hände. När vi slog upp ögonen nästa gång var klockan 20:00...

Jag visste att det skulle bli så. Jag visste att jag skulle må dåligt efteråt. Så jag kan för allt i världen inte säga att jag unnade mig pasta. För om pasta nu är så bra för mig, varför ska jag då äta LCHF för? Jag unnar mig inte heller glass, kakor, juice, choklad emellanåt. Jag väljer att äta det, fullt medveten om riskerna, om mitt eventuella mående. Jag vill ha en platt mage, energi, stabilt blodsocker; ork och glädje som det medför. En crossaint hade däckat mig på samma sätt som pastan gjorde, hur god den än var. En crossaint hade förstört allt det där, alla de där egenskaperna. Lämnat mig så döendes trött.

Men det var himla mysigt och skönt att sova middag. Tack vare en större dos av insulin blev det inte lika illa som det brukar efter att jag chockat kroppen med kolhydrater den varken behöver eller vill ha. Men det är samma för de som inte har diabetes. Socker gör oss trötta, orkeslösa, virriga. Är det då värt att äta rent socker... eller "fuska" och äta något som smakar sött, men som inte resulterar i våldsamma blodsockerrubbningar?