Att det har varit en underbar helg. Klarblå himmel, 22 grader i skuggan och barbent. Ändå är det bara april. Det är liksom inte naturligt, inte någonstans. Jag var rädd att "klä av mig" för tidigt med vetskapen om den där vårförkylningen som alltid kommer så fort man börjar lufta lite på vinterklädseln. Men här har det som aldrig varit vinter. Det har aldrig varit kallare än tio minus. Alltså jag vet inte vad jag ska säga. Det är så långt ifrån mitt tidigare liv så det finns inte. Jag klamrade mig fast vid vinterkappan länge, men den är instuvad i skåpet och ska inte fram något mer förrän till hösten. Vårjacka var för varmt idag. Barbent i klänning var nästan för varmt det också, med en temperatur på dryga 35 grader i solen. Jösses. I april.

En sak som jag lärde mig där hemma. Eller rättare sagt tre saker. Grynet sade "ta ingen skit", pappa sade "ge aldrig upp ditt skrivande för någon eller någonting, aldrig" och farmor sade "skriv vad du vill och känner, om vem du vill, och vad du vill, för du har gåvan. Skäms aldrig över det. Det är de andra som ska skämmas över att deras handlingar för evigt fastnade i dina texter." Helt enkelt, jag skriver vad jag känner, om det som kommer ifrån hjärtat, så att jag kan gå tillbaka och läsa om vad som hände i mitt liv där och då och hur jag kände.

Jag läste igenom gamla blogginlägg för ett tag sedan, blogginlägg jag skrev förra sommaren. Och jag blev så fruktansvärt ledsen, trots att det gått så lång tid. Hur lycklig jag var, sittandes på balkongen i morgonsolen och äta frukost, läsa tidningen, höra fågelkvitter och ingen trafik över huvudtaget. Hur ångest jag fick när jag gick därifrån för att åka på jobbet, ett jobb jag hatade. Ja jag kan säga det nu. Jag ångrar så djupt att jag inte sade ifrån, att jag bara tog all skit, precis tvärtemot vad Grynet alltid sade i mellanstadiet. Jag tog all skit, jag blev skrämd till tystnad, "tänk på vad du skriver, skriver du fel saker kan det gå riktigt illa för dig". Och jag tappade bort de tre lärdomarna på samma gång. De bara ploff försvann.

Jag är uppvuxen i en liten by där allt som inte tillhörde normaliteten frystes ut. Jag är uppvuxen i en by där min pappa är uppvuxen, där min farfar och farfarfar är uppvuxna. Där gamla åsikter fortfarande härskar. Så jag må vara trångsynt, irriterande, dum, ålderdomlig, född under en sten - listan kan göras lång med alla kommentarer jag fått - men det jag menar är att om jag känner mig glad, så skriver jag om varför. Har jag ångest skriver jag det och blir jag skrattad åt så skriver jag det. ALDRIG personangrepp, ALDRIG namn på platser, saker eller människor, varken bra eller dåliga. Jag hoppar inte på folk. Jag reflekterar över saker och ting som snurrar runt min värld. Jag är som ett spindelnät, som en radar, snappar upp känslor - allting fastnar.

Spara minnen i skrift. Det är vad jag gör. Varken mer eller mindre. 

Det är jag. Det är sån jag är. Om det är en dålig sak, om jag råkar trampar någon på tårna när jag reflekterar över någonting DE gjort MIG så är det inte min mening, men när jag blir "gammal" och ser tillbaka på mitt liv tänker jag inte se en feg, blyg stackars tjej som aldrig sa ifrån, som smälte in i tapeterna och svalde all skit.

Det är inte jag. Det är inte så jag vill vara.

#sommar #stockholm #jobb #tankar #inspiration #helg #värderingar #skrift #författare

Long time no seen. Jag lever, jag har bara påsklov. Igår fyllde jag 21, så nu är jag officiellt vuxen i alla länder, buhu. Johan är också ledig så vi har tillbringat dagarna med utomhuspromenader, gymbesök och lite shopping och restaurangätande, filmkvällar i soffan och umgänge med Johan nummer 2. Har även tänkt boka en hemresa här nu snart, de kommande två veckorna är ju tredagarsveckor så då tänkte jag passa på, har inte varit hem sen i julas :-) 

Nu står mer tvätt och gymmande på agendan, jag har ju som mål att bli i så bra form så jag skulle kunna söka till Gladiatorerna haha. Om det nu går så långt som dit spelar ingen roll, men det är mitt mål med träningen nu. Jag vill fortfarande ha mina slanka kurvor men magen ska stabiliseras och jag ska minska i fettprocent. Vi åker ju utomlands om en månad och då vill man ju ha något att visa upp ;-) Och jag blev såååå glad igår när jag orkade köra 2x6 med fjortonkiloshantlarna i hantelrodden! Fjorton kilo, jääää! Det tar sig! Har även hunnit beställa två bikinis till resan, mina andra har på något sätt försvunnit så det kändes som en bra idé. Nu längtar jag efter varma dagar i solen med min man... Grekisk mat och upptäckardagar. Det är inte länge kvar nu. Det ska bli så jäääkla skönt så jag vill gråta av lättnad. 

Rhodos 2012, unga och vackra. Var tog tiden vägen? Snart treårsjubileum! 

En underbar - och lång! - helg har passerat då jag tog helg redan på onsdagen. Tvåhundra sidor är skrivna, jag har passat på medan Johan har jobbat och sen har jag lagt ett par strötimmar här och var, filat och slipat och utvecklat. Det känns nästan som att jag skulle kunna stänga in mig i ett kontor och skriva tills boken blir klar, som att jag inte har tid att lämna hemmet... 

Men imorgon är det tillbaka till jobbet som gäller för bägge två och sen benpass på gymmet när jag slutar. Jag har fått konstiga ont i halsen och täppt i näsan-anfall när jag går ut så jag vet inte hur det går med löpandet, blir i så fall på bandet. Jag har hunnit med tre pass där sedan onsdag, fick hjälp med marklyften av en jättetrevlig karl i pappas ålder och fått beröm av Börje Salming haha. Nu har vi precis sett Jurassic Park 1, nötat hela Breaking Bad säsong 2, Johan har lagat middag och så är resan bokad i maj.

En jätteunderbar helg och nästa blir lika lång den. Både jag och min man är lediga och sen är det någon som fyller år också på långfredag. That would be me. I alla fall, jag tänkte bara skicka ett livstecken och inte bara utklipp ur boken även om det är den jag lever för just nu. Boken, tuggummi och te. Jag åt mitt första mål mat vid två idag, det blir som att man glömmer äta när man är så inne i sitt författande. Synd att jag inte är överviktig, jag hade rasat en hel del kilon efter det he he. Nåja, ny arbetsvecka till veckan och sen kan jag köra igång på nytt med den. Mitt mål är att publicera den under 2014, då har jag jobbat på den i fem år (!).

Uppdatering bokfront.

Skriver en sida, går tillbaka två. Eller tre. Eller fyra. Jag vill göra allt på en gång men jag vet ju att det funkar inte så. En dag i taget. De är fortfarande på förstadiet, de retar sig på varandra men ändå finns det någonting där som pyr. De har ännu inte kommit fram till den där svettiga affären som gör att luften sprakar om de så mycket som tittar på varandra, men det kommer. Det närmar sig med stormsteg.

Jag vill skriva om en stark huvudperson. Inte någon man tycker synd om, som de flesta YA-böckerna handlar om idag. Jasmine har vänner, kärnfamilj, är omtyckt av killar men faller för fel sort såklart. Hon är klipsk, söt, rastlös, stolt - ibland tjurskallig. Hon trampar ofta rakt ner i klaveret utan att tänka sig för. Hon gör det som faller henne in även om det handlar om en svettig affär med en rik herrgårdsägare. Vilka böcker är så idag?

Jag vill inte gömma mig bakom en mesig huvudperson längre. Jag vill visa att det finns sjutton-artonåriga tjejer med skinn på näsan. Som mig. Som jag var. Jag gick min egna väg. Trampade i klaveret många gånger och blånade folks tår mer än en gång. Jag vet inte hur man ska bete sig som en tjugoettåring. Jag hoppade liksom över det där festa natten lång och komma hem klockan fem på morgonen och gick rakt in på samboskap och jobbmöjligheter, för det var precis det jag ville göra.

Jag var aldrig ung och dum. Klart jag gjorde misstag, men aldrig katastrofala sådana som inte gick att rädda. Jag föll för killar som inte var benägna att älska mig tillbaka på det där sättet jag önskade, jag snärjde slutligen in mig med min... chef (Johan) vilket kanske inte egentligen var så himla bra, och det är väl det största problemet jag har, beroende på hur man ser det - mitt stora hjärta. Mitt stora, blödiga hjärta som liksom snärjs åt varje gång jag far med fingrarna genom Johans hår och tårna drar ihop sig av kärlek. Det känns som att jag har väntat på honom i hela mitt liv.

Jag ville skriva. Och nu skriver jag.

Jasmine är lika mycket jag som hon är lik någon annan. Vi är lika i mångt och mycket men vi är olika i det mesta. Boken är inte min historia. Det är hennes.

Imorgon kommer ett litet tjuvkik.

Ett litet.

Bra/dåligt? Säg till då.

Hundrasidors nybok-jubileum imorgon också. Det ska jag fira. Idag skulle jag fira min ensamma kväll med ost. Köpte fel ost. Dyr, fel ost som inte smakade någonting alls. Mindre bra firande. Äckligt. 

Kära mamma är här så det har blivit en upptäckarhelg och njutarhelg och ätarhelg. Vi tre har ätit lunch på Jensens, jag och mor min har promenerat in till Täby C och i alla butiker, fått gratis handmassage och hudkrämskonsulation, ätit ost och kex och vin och bara pratat och just avslutat en lamm-middag. Jag har skadat knäet på gymmet och tror jag kommer dö eller något lika hemskt för tre bautastora blåmärken har brett ut sig under, ovan och på knäet i en parallell linje så nu sitter jag i soffan och är tjock som en gris men det gör ingenting. Det brände till och jag kunde inte stå på benet för ett par minuter. Huja. Så går det när man är ambitiös.

För första gången i mitt liv har jag även inte kommit in i ett par XS Super Skinny Low Waist från H&M. Jag har ju inte använt jeans på flera månader så hur ska jag veta liksom. Gylfen gick inte att stänga. Jag försökte. Jag fick igen den. Halva rumpan vällde ut utanför och det saknades bara en skylt som sade Bred Last så hade det varit komplett. Böjde jag mig ner skulle de ha spruckit big time. Vem fan kan ha på sig såna där byxor, jag fattar inte. Det är ju självmord att pressa ner sig själv i dem. Brrrr. Träningen har nog gjort sitt. Eller att tonårshullet har försvunnit fast tvärtom. Jag fyller ju faktiskt tjugoett (!) snart, om mindre än en månad. Hej hej åldernoja. Om ett par månader är det tre år sen jag skaffade körkort och tre år sen jag blev ihop med min Johan. Hjälp vad tiden far. Om en månad har vi även bott här i ett helt år. Jösses.

Att ha mina får här har verkligen varit bränsle för själen. Pappa och Anneli för en månad sen och nu mamma. Så himla underbart. Nu saknas bara farmor och farfar och min kära syster. Vi får se när vi åker hem till norr igen. Just nu ska jag bara njuta av att vara här, just nu.

Oops, jag somnade visst på soffan. Johan med. Han ligger där än fast jag strök på honom och sade att nu går vi till sängen, klockan blev visst godnatt ändå. Gnisslandet avslöjar att tröttheten segrat så jag ligger här och väntar istället. Min vackra man. Med hans armar runt mig somnade jag på en gång. Mitt i ett kapitel och allt.

Jag är så inne i boken. Det är verkligen skriva skriva skriva som gäller nu. Timmarna bara försvinner. Sidorna adderas. 98 nya sidor och än har det inte ens börjat. Steg ett: Bara skriv, skriv, skriv. Steg två: Läs om. Allt. Fyll på, ta bort, läs om. Steg ett kommer att ta upp en stor del av mitt liv under de kommande veckorna känner jag. Mamma kommer hit imorgon så boken måste få vila. Suga åt sig kraft och liv. Jag drömmer om den. Jag ser den framför mig när jag blundar.

98 sidor. 98 bra sidor. Skriv, skriv, skriv. Jag har tid att reflektera sen. Nu ska jag bara få ner allting på papper. Den vackraste herrgården som finns, sommar, varma dagar i solen, gemenskapen vid frukostbordet och kärleken som lurar bakom hörnet. Vem vill inte ha det så. Nu är det bara titeln som fattas. Jag velar. Jag har en titel. Flera. Valet och kvalet. Men än är det ingen brådska. Det är 400 sidor kvar (300 då, så att folk fortfarande vill läsa) om allt det där och lite till, sex, tårar, hopplöshet, hjärtesorg, röjandet av flera hemligheter och till sist ett val. Ett litet hjärta som slår. Sen korrekturläsning, förhandsex. Ska jag göra en del eller två? Det är två delar i den gamla fast en magisk övergång som gör det till en enda. Men det är länge dit. Så jag kan vara lugn. Jag är lugn. Jag är lugn i ungefär 300 sidor till. Sen kommer den andra sidan fram.

Den sidan jag för första gången i mitt liv måste våga ta mig över och förbi för att kunna publicera min bok på riktigt. Att-våga-sidan.

Jag har känt mig konstigt rastlös de senaste dagarna. Jag har vaknat av och an i lägenheten tills korkmattan fått slitmärken och inte kommit till ro med någonting. Tankarna har alltid varit någon annanstans. På vad, visste jag inte. Förrän i förrgår när jag startade min dator som inte blivit använd på ett tag, vi har ju köpt en ny som är bra mycket snabbare. En fem år gammal dator har sina anledningar att vara slö, det förstår jag också, så det har bara inte blivit att jag tagit fram den sedan det nya köpet.

Sedan hände något. Hjärnan gick igång och fingrarna hamrade mot tangenterna i en våldsam hastighet. Skapade ord och meningar med en sådan kraft att jag aldrig ens visste att jag ägde. Hela kroppen vaknade. Jag bestämde mig. Jag ska skriva färdigt min bok nu. Min bok som jag hållit på med lika länge som jag ägt min dator - i fem år. Längre? Det har funnits en början, ett slut och ett mittenparti men det har liksom inte varit perfekt, inte så som jag egentligen ville ha det. Nu började jag om, öppnade ett nytt ark - man har förändrats mycket på fem år. Man förändras mycket från månad till månad, också. 

Och orden bara sprutade ut. Nu har jag en början. En balansgång mellan lycka och olycka, glädje och sorg, ingen solskenshistoria där allting är så underbart och väl utformade meningar som man lätt kan hitta i ett vardagsliv. Jag hann tjugoen sidor med min gamla bok som mall innan ögonen blev tunga och Con Air började på sexan. Den gamla boken är en tegelsten på fyra-femhundra sidor och många av dem är totalt onödiga. Jag kan bättre än så. Jag vet att jag kan bättre än så.

Nu är boken allt jag kan tänka på. Varenda tanke, händelse, rörelse, allting finns där inne i min hjärna och mina fingrar vet precis hur de ska göra för att få ner dem på papper. Det känns äntligen som att jag är mogen nog att skriva klart den. Jag menar, jobbet vill ju läsa den när den är klar och jag har mina sponsorer som lovat betala... Det enda jag behöver göra, är att sätta mig ner och skriva. Låta hjärnan och fingrarna sköta sitt. Bara skriva. Jag får gå tillbaka och ändra sen. Korrekturläsa, se så allting stämmer. Men grundhistorian har jag. Sättet jag vill skriva på också.

Det är en bok om att hitta sig själv. Det är en bok om kärlek som inte håller, om kärlek som ändå ligger kvar där och gror i många, många år, om svåra val, om att välja. Rätt eller fel, heder och moral eller något som hjärtat vet att den saknat under alla år som gått sedan dess. Rädsla att förlora allt. Att våga. Att längta. Om misstag som är katastrofala. Mest av allt är det en historia om hopp. Om samhörigheten mellan två människor som ibland är så stark att den skrämmer bort snarare än håller fast. A million years from now, my heart will ever hold you.

Jag tror på den. Det har jag alltid gjort. Jag tänker inte jämföra den med andras böcker. Jag tänker inte ens tänka tanken på att göra det. Jag tänker köra mitt race, forma den till min egen, min första. Och jag tänker publicera den. Det är en bok jag alltid saknat i bokhyllan, en bok jag velat läsa länge. En bok att återvända till, många, många gånger. Nu är jag igång.

Det är inte meningen att vi ska förstå allt här i världen. Det är inte meningen att vi ska förstå allt som händer i vår egen värld ens en gång. Ödet har sin makt över saker och ting. Jag tror stenhårt på ödet. Jag tror att det finns något - om det då är slumpen, ödet, ett sjätte sinne, en inre glöd, magkänslan eller vad man än kan kalla det - som leder oss åt håll vi ibland inte har en tanke på att gå. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men ödet stänger aldrig en dörr utan att öppna ett fönster.

Ibland är det bara meningen att någonting ska hända. Hade jag inte fått diabetes kanske jag inte suttit här idag, härligt matt i kroppen efter att ha sprungit fem kilometer på löpbandet efter jobbet och ha 11.4 i blodsocker för att jag precis ätit en återhämtningsbanan. Hade jag inte fått diabetes kanske jag inte ens velat bli kostrådgivare och hälsocoach. Jag tyckte om idrott i skolan, men det fanns andra ämnen jag gillade betydligt mer. Jag fick diabetes under sista året på gymnasiet och fick inte närvara vid idrottslektionerna förrän blodsockret lagt sig på en stabil nivå. Det tog sin tid, naturligtvis. Under tiden skrev jag flera uppsatser och lämnade in till idrottsläraren för att inte gå miste om mitt betyg. Han underkände mig i alla fall och det sved som fan.

"Närvaro vid varje lektion är obligatoriskt. Närvaro på alla aktiviteter är obligatoriskt", sade han som svar på varför han underkänt mig. Jag var ta mig tusan den enda tjejen i min klass som badade under simlektionerna. Alla andra mesar skyllde på mens eller plötslig klor-allergi. Men hallå har ni hört talas om tamponger eller. Jag vet nog att ni inte har mens den här veckan heller. Konstigt att ALLA tjejer i min klass hade mens samtidigt varje gång det vankades badhus? Jag var pigg, ivrig att medverka på alla aktiviteter innan diabetesen kom - när jag fick diagnosen kunde jag knappt ta mig uppför trappan hemma i huset före jag blev låg och måste äta. Det är också därför min läkare ordinerade mig att vila från träning tills sockret stabiliserats.   

Okej jag stör mig fortfarande på det där märker jag, irritationen ligger där och gryr trots att det gått två år. Vi kan inte ändra på det som var, men vi kan ta lärdom av det som hände och ta det i beaktelse inför framtiden. Allting händer av en orsak. Det finns en mening med allt som händer även om man kanske inte förstår det med en gång. Det finns en mening med varför jag sitter här framför dator och skriver detta inlägg även om jag kanske inte vet det än. Det är ofta man inte vet. Men ödet har någonting i beredskap åt oss allihop. Ibland får man lite hjälp på traven när saker och ting inte blir som man förväntat sig. Ibland är det bästa att att spänna fast sig i sadeln och bara följa med. Vi har bara ett liv. Ett liv. Tusentals dagar. Tusentals drömmar. Tusentals minnen. Jag vill göra mitt bästa för att förvalta det jag har, det jag får och det jag vill ha. Det vi har.

Jag är redo.