Hahahaha. Haaaahaha. Jag ligger på soffan och tar mig inte upp. Dra mig sakta baklänges (helst inte nerför en trappa fyra gånger varav en ganska snabb då syskonkärleken var oerhörd för tillfället) vad träningsvärk jag haaaar. Överallt. Och det är så himla skönt. Alltså på ett sånt där dagen efter jag nuddade vid mitt mål-sätt som jag nästan inte trodde att jag skulle. Åh. Jag ligger i soffan och tar mig inte upp. Benen har emigrerat. Skickar vykort från Maldiverna.

Johan sitter bredvid i andra änden och spelar Skyrim för andra gången efter utgivningen för tre år sen. Då tillbringade vi elva dagar med spektaklet i en kall lägenhet med en luftmadrass och skrivbord som enda inredning förutom köksbordet haha. Åh så lycklig jag var. Åh så långt bort han befann sig. Åh vad jag älskade honom redan då.

Så jag ligger bara här. Funderar. Tänker. Slöser på Desperate Housewives. Somnar nog snart igen. Johan har den effekten på mig. Han är inte tröttsam, han är lugn. Trygg. Och snygg. Så jag ligger här och tittar på honom, tittar på teven, tittar ner i telefonen. Ibland behöver man inte göra en hel massa saker för att vara lycklig. Ibland räcker det.... bara såhär.

När jag klev ut genom den tunga dörren i morse var hela världen liksom... rödskimrande vacker. Löven gnistrade av solens svaga strålar, och jag såg att de redan förändrats, färgskiftningen inför det slutgiltiga har påbörjats. Jag påminde mig själv om att snöra på mig löparskorna och ge mig ut ett varv runt Rönningesjön när jag kom hem från jobbet - efter det att jag stått vid vattenkokaren med kisande ögonen och upprepat till gryningsmörkret där ute att "när jag kommer hem ska jag minsann dra av mig kläderna och krypa ner under varma täcken igen", som alltid varje morgon, förstås. 

Jag menar inte att springa förbi allt det vackra, men en promenad runt hösten, det är precis det jag behöver, det jag måste få se. Det är inte ännu riktigt sådär gult och underbart, men snart, alldeles för snart. Och jag vill vara där och se det. Som någon en gång sade, "oktober är min favoritfärg", och det stämmer precis. Folk frågar vad min favoritfärg är. Öh... Beige... Orange... försöker jag. Men det stämmer inte. Det är inte rätt nyans. När jag utvecklar det till solnedgångsgult så tittar de förundrat på mig och jag försöker lite bättre. Eklöv i oktober. Höstlöv. Eklöv i oktober. Det är min favoritfärg. Och jag kan inte nämna det bättre än så. 

Det är inte ens en färg. Det är många färger. Jag vet inte hur många, för löven skiftar färg varje dag. Från klaraste gult till mörkast purpurrött och allt däremellan, till och med mossgrönt. En vanlig person kanske skulle ha sagt, gult, orange och rött. Men det är inte rätt nyans, och inte det som får den där lugna, mysiga känslan att driva upp till ytan, den som definierar mig. Mitt flickrum hemma i huset jag föddes i var... ljust beige. Jag valde det själv. Det är en lugn färg. En lugnande färg, en trygg, varm. Jag antar att det är så jag beskriver mig själv också. Eller kanske motsatsen. Men mitt rum var min bubbla. Den färgen har alltid betytt värme och trygghet för mig. 

Eklöv i oktober.

Jag är varm, lugn, humoristisk, glad, jag är optimistisk, jag är en axel, ett bollplank, jag är trygghet och jag är en virvelvind som kastar omkull saker och människor för att jag... är jag.

Eklöv i oktober.

Kanske för att de definierar vem jag är bättre än någonting annat.

Taggar: #höst

Eftersom att det stod på Nyhetsmorgon att "Person i Stockholm ej Ebolasmittad" så antar jag att jag nu har övervunnit det värsta. Dag sju av nio, så lagom till helgen har jag tänkt att bege mig ut i löparspåren igen. Tror kroppen behövde lite vila. 

Jag tänker så mycket när jag är sjuk. Var är vi på väg, vad är meningen med allt vi gör - inte sådär djupt och grundligt som att jag vore mentalstörd, fast lite störd är man ju när man har feber och tankarna får löpa fritt, men sådär så man ligger och tänker och relaterar på och till allt man läser och allt man känner. Det kanske inte bara hör ihop med febern. Det kanske är en tjugoårskris i efterskott eftersom att jag aldrig direkt hade någon, bara när jag fyllde arton och tyckte det var gudars så hemskt. 

Jag tänkte i alla fall på det jag alltid tänker på. Inte alltid. Men ofta. Ibland. Rätt ofta. I alla fall. Jag tror jag har en decimal eller två av feber kvar i kroppen, men låt gå. 

Jag har vetat i många veckor att Blondinbella varit med barn. Men nu när hon gick ut med det, så kände jag bara hur magen maldes ihop till ett litet skrumpnat avundsjukt pappersark. Hon kommer att föda en flicka. (Jag är först med att säga det!) Och jag är så avundsjuk. Tycka vad man tycker om den människan, men ibland river det bara i mig av längtan. Som nu. Det har gjort det ett bra tag nu. Förra gången gick det över, men inte nu. Jag vill det. Jag vill det så gärna.

Jag vet inte varför. Jag kan inte förklara det. Jag bara... läser massa gravidbloggar och tycker gravidmagar är så fantastiskt. Jag har kräkfobi och skulle hata att spy varje dag i tolv veckor, men jag antar att det skulle gå över, att man vänjer sig, precis som med skit-diabetesen. Barnet kommer göra detsamma. Barnet kommer bajsa ner sig. Snälla, fortsätt tänk så här så kanske det går över. Inte här, inte nu. Haha. Det är vad jag tänkt på den senaste veckan. Månaden. Månaderna. 

Jag säger ju att jag måste ha lite feber kvar i kroppen. Men tanken på en liten bebiskopia av Johan och mig, det bästa av oss båda, alla våra egenskaper, tillsammans, sammanförda till den lilla klutten... alltså mitt hjärta smäller av av kärlek. Jag vet ingenting om nyfödda bebisar. I alla fall inte mycket. Jag vet inte vilka papper som ska fyllas i. Jag vet inte hur man gör. Jag vet ingenting. Jag vet bara att den där känslan inuti mig dunkar och slår. 

Jag vet bara att jag vill ha det med honom. En bebis. Han och jag. En kopia av oss båda. Vår kärlek som skapar en ny liten människa. Gud jag ska sluta nu. Sluta tänka på det. Hej oktober. Välkommen.

... Och dääär tittade pre-förkylningen verkligen förbi. Eller ebolan kanske? Jag har väntat i veckor. Känt den där rivande känslan många mornar, men motat bort den med bra, vitaminrik mat, mycket träning och mycket, mycket vila. Fast jag antar att jag behövde den där slutgiltiga sitt här och slappna av-vilan med en stor tekopp, The Fault in Our Stars och en rejäl skvätt tårar så att den slutligen kunde hitta vägen ut. Näsan återhämtade sig aldrig efter gråtattacken och nu är den täppt och halsen gör ont. Jag som hade tänkt städa hela dagen... hmmm... tror jag sätter mig med ännu en kopp te i soffhörnet under fleecefilten....

Det blåser storm ute, Aftonblaskan lovade stormvindar, men såklart när har de någonsin skrivit något som är sant utan att överdriva, men grenarna rör sig fasligt mycket och det susar i fönstren, öppnade det i vardagsrummet igår och höll på att få det rakt i ansiktet när det blåste in. Hua. Så jag tror jag håller mig till städning, återhämtning, mycket vila och tjocksockar idag. Jag hatar att ha sockar på mig, eller inte hatar, men jag tycker... inte om det. Fötterna måste vara utanför täcket också, bägge två, annars känns det inte bra. Och Johan släpper aldrig ut sina... haha...

Jag använder sällan vantar heller av samma anledning, och det har blivit lite av ett dilemma när jag cyklar - det är för varmt med fingervantar och för kallt utan, och är händerna varma blir resten av kroppen jättevarm och svettig, som att jag i själva verket täpper igen vartenda lufthål... Men tjocksockar när man är sjuk är ett måste, och mina mysiga leopoard-haremsbyxor som jag inte får visa utomhus hehe. Men dit ska jag ändå bege mig idag - till Ica för att köpa en Topphälsa-tidning, lite nässpray och mandariner, ultimata förkylningsgrejerna. Faktiskt så har jag inte varit förkyld nu på ett helt år. Det är rekord tror jag. Kanske en positiv effekt med striktare LCHF-kost (lågkolhydrat och inget gluten)? I alla fall så mår jag betydligt bättre såhär, så då är det bara att fortsätta. Fast då gärna utan förkylningen...  ebolan... kanske det till och med kommer utvecklas till en riktig man-flu? 

Det är så härligt när det känns som att allting bara är... härligt underbart. Jag fick en mysig fredag tillsammans med min lediga sambo, vi kurade upp oss i soffan och spelade Rayman, sedan städade vi och så somnade vi i en timme. Så skönt. Och sedan vaknade vi, såg att bussen skulle gå om tio minuter och jag fixade mig på fem. Nytt rekord tror jag, från det att jag slår upp ögonen till jag står utanför och låser dörren, haha. Spenderade en stund i Täby C, handlade och så pussade jag honom hejdå och åkte iväg till mina barn, hämtade dem, och så åkte vi tillbaka till Täby C för fikamys och BR Leksaker.

Och barnen kramade mig så himla mycket, höll min hand medan vi gick från bussen och inne på affären... Alltså hjärtat smälter bara så fullständigt ibland. Medan jag satt där och såg på deras lyckliga ansikten tänkte jag på hur gärna jag själv vill ha barn. Två stycken är inte så farligt - jag skulle satsa på tre eller fyra. Jag har varit med familjen i snart två månader, sett både uppgång och nedgång och arg och sur och tvär och riktigt, riktigt snälla. Jag trodde att min barnlängtan skulle dämpas när jag fick tillbringa mina dagar med dem, men nej... den ligger där. Det är som på ett helt annat plan nu. 

Det är... varmt. Det känns i hjärtat. Och med Johan vid min sida... hur ska jag kunna låta bli att tänka så då? Åh, jag vill så gärna... men jag ska inte. Vi ska ordna upp vårt liv, vi ska bygga ihop det så som vi vill ha det och så ska vi bara vara vi två en stund. En stund, ett tag till. Jag vill inte förlora honom. Jag vill inte mista honom. Jag vill inte se på min son eller dotter och tänka på att de är spegelbilder av den man jag inte får röra vid. Jag vet att man inte kan tänka så, skiter det sig så skiter det sig och småbarnsåren sägs vara de jobbigaste åren. Så jag vill bara... det kanske är själviskt... men njuta... bara lite till... av allt det vi vill göra, allt det vi ska göra, och sen...

Det kändes som att jag aldrig skulle få upp ögonen i morse när väckarklockan ringde tjugo i sex. Tog mig igenom duschandet genom en dimma, tänkte att jag oooorkar inte vara vaken längre. Johan låg under dubbla, fluffiga täcken och det bara värkte i hela mig efter att få lägga mig bredvid honom igen. Men iväg tog jag mig till slut, efter att ha vandrat runt i jakt på jag-vet-inte-vad i en halvtimme.

Det var strålande sol i Gribbylund tre kilometer bort, men när jag kom hem igen så var det till den tjockaste dimma jag någonsin sett. Sikten var lika med noll. Det gick att känna kylan, vätan, som fuktade ansiktet när jag cyklade igenom det, helt sjukt. Svinkallt var det. Tänker dra på mig höstkappan och vantar imorgon bitti alltså. Och där kom jag på att jag borde åka in till Täby C för att köpa mig ett nytt par. Men inte idag. Jag får frysa om händerna imorgon (hemsk känsla) för nu tänker jag börja med degen (härlig känsla).

Tre timmar kvar till jag ska hämta barnen. Det är hur mycket tid som helst. Inte som igår när jag somnade så fort jag kom hem och var så fruktansvärt loj och seg resterande timmar, huja. Orkade inte ens gå och handla. Men nu är kylskåpet fullproppat och bakdelarna (hahahaha) ligger på köksön. Jag ska alltså prova på att baka för första gången på år. Tror inte jag bakade förra sommaren heller. Jösses. Och jag kallar mig farmors barnbarn? Då är det lika bra att sätta igång. Vässa knivarna. Knyta förklädet om sig och sätta upp håret. Nu kör vi. Jag lovar att dela med mig av resultatet.

Receptet hittar ni här: http://www.jillsmat.se/recipe/lchf-frallor-med-vallmo - underbara, underbara Jill.

Låten nedan är från The Wolf Among Us. Såååå bra spel. Och soundtracket... aaaah.

Jag satt med datorn framför mig och åt en snabb korvlunch och medan jag gjorde det så formulerade jag hela mitt kommande blogginlägg i huvudet. Så som jag skulle vilja skriva det, så som jag önskar jag kunde skriva det, och så som jag kommer att skriva det. Sedan åt jag så långsamt för att det var så gott så jag glömde bort hur jag skulle börja, så jag får köra härifrån istället.

Älskar är ett starkt ord. Jag älskar mycket och många. Jag älskar till exempel låten Fields of Gold. Jag älskar till exempel min mamma, min pappa, min familj, höstlöv, mitt nya schampo, ekologiska varor, att simma i en sjö, att träna, att prata med och om min familj, att skriva. Jag skulle kunna fortsätta i alla evighet. Men det ska jag inte. Jag är så irriterad. Så jäkla trött på all denna skit. 

Jag bryr mig om så mycket, så många. Till och med de som inte bryr sig om mig. Jag kämpar för det jag vill ha och fortsätter kämpa för att ha kvar det. För att känna mig omtyckt av de som ger mig energi och vällust. Jag tänker inte försvara mig. Nej, jag tänker inte skriva det jag vill skriva, för att det inte är okej, det är inte accepterat, men det är å andra sidan inte ett jävla skit jag tar mig till. Jag har försökt. Jag har bjudit till, jag har ansträngt mig, men det är för stumma miner. Det spelar ingen roll. 

Jag tänker inte försvara mig. Jag har ingenting att försvara. Det här är min blogg. Mina tankar. Mina åsikter. Jag kan inte svara för alla andra. Jag skriver så som jag upplever det, baserat på vad människorna i min närhet säger och gör åt mig. Men okej. Det hela det här inlägget går ut på. Hur jämför man dosen av kärlek, hur justerar man den, så att ingen Gud förböje får för mycket?

Jag har inte ensamrätt till den. Det har jag aldrig sagt. Det är fritt fram, för alla, att bygga upp ett sådant band, jag har inte förtur eller ensamrätt - jag bor längst bort av oss alla, så det borde vara väldigt enkelt tycker man. Ett telefonsamtal. En middag. Bjuda till. Bjuda tillbaka. Eller ska jag kanske radera deras telefonnummer och aldrig nämna deras existens igen, för att det ska bli rättvist, höra av mig inte vet jag, en gång per år, önska dem god jul och sen hejdå? Det finns plats för oss allihop under deras breda vingar. Varför är det så svårt att förstå?

Jag är egentligen inte så brydd om politik. Jag har inte hängt med, jag har ingen lust att hänga med, jag orkar helt enkelt inte engagera mig i deras ändlösa pladder, den ena säger ja och den andra nej. Jag lyssnar ibland. Jag läser på, visst, men utan att någon sitter och predikar för mig varför jag ska rösta på dem, sådant skiter jag i. Jag antar att jag lutar mer åt ena hållet. Eller jag gör det. Men det var inte det jag ville säga.

Jag tycker bara att det är helt sjukt hur Moderatiserat TV4 och Aftonbladet är. De visar allt bra med Alliansen och allt det dåliga eller mindre bra som de rödgröna tar sig för, förstorar upp allt och gör det såååå mycket värre för de rödgröna och såååå mycket bättre för Alliansen. Varje dag. Varje uppslag. "Supervalåret 2014", säger dem, men främjar hela tiden Alliansens motiv och debatter. Jag tycker att stora medier borde vara neutrala i sådant, nämna ALLT som ALLA säger, inte bara Alliansen. 

De gör narr av Sverigedemokraterna, varje dag även där. Ja, de är ett gäng rastistiska nötter, men någonting bra måste de ju ha eftersom att tio procent av den svenska befolkningen röstar på dem. Men på varje uppslag måste de göras narr av, letas upp nya klipp där de gör bort sig. De får huvudrubrikerna på Aftonbladet Live, före världsnyheterna. Det är så hemskt. Varför inte bara vara neutral? Varför inte använda samma ton för alla partier? Även om SD nu verkligen är bombade, men ni förstår vad jag menar...

Hur ska man över huvudtaget kunna bilda sig en egen uppfattning om man läser kvällstidningarna och ser på TV4? Vad är det för information man öser över förstagångsväljarna? De enda man läser idag är hur Löfvén vägrar be om ursäkt. Vägrar be om ursäkt för vadå? För att ha sagt nej till Annie Lööf, Centerpartiet, i en allmän debatt? Är de dumma i huvudet på riktigt? Han har väl all jäkla rätt att säga nej och inte ta emot papper från självaste kungen om han vill! 

Varför är han så hemsk nu då för? Vad är det för hemskt med att han "inte ber om ursäkt", och att man sedan gör en lika baustastor artikel om Annie Lööf där huvudrubriken är "Jag vill inte ha hans ursäkt". JAMEN BRA DÅ ÄR VI JU KLAR MED DEN HÄR SKITEN. Fy fan, jag orkar verkligen inte med detta. Två dagar kvar nu att rösta och jag känner ärligt att jag vill fly landet. Jag orkar inte läsa mer politik och mer dravvel Aftonblaskan kommer på. Tre miniartiklar och en stor om att han nekade Lööf, en krönika och femhundra kommentarer. Herregud. Jag blir så trött på det här.