Sent, sent i natt - fast fortfarande innan det var helt mörkt ute, vilket var en lyckoboost i sig, det där att mörkret inte lyckades äta sig ända in i sena natten även så här långt ner över Sverige - stupade vi in genom dörren, släppte allt vi hade för händerna och kröp ner i vår efterlängtade och gudomligt sköna säng. Jag tror inte jag släppte taget om honom på hela natten, ville andas in det sista av Grekland-bubblan och värmde mig mot hans kropp efter fyra timmar i ett isande kallt flygplan och hans händer som regelbundet strukit fram värmen i mina ben under lika lång tid. Jag var, och är, så själaglad & lycklig.

En vecka i värmen, med berg, cykelturer, poolhäng, kramar, långlunch i fyra timmar, bussturer mellan byarna, kamratskap med folk från olika nationer och långa promenader vid havskanten. Vi tog cyklarna och for hela vägen upp genom ett slingrande bergslandskap, luften darrade av värme och genomblöta i svett hamnade vi slutligen i en avlägsen by där vi fick en underbar grekisk sallad, lamm och kaninstuvning, raki och skratt & prat med norrmän, danskar, holländare och tyskar. Norrmännen hade bilat förbi Kalix i förra veckan.

Vi låg vid poolen och läste Jack Reacher, Millenium, Innan jag dör och en Maria Wern - en bok som är skriven "mej" och "dej" och "sej" så fullkomligt störande att jag inte kan ta någon av personerna på allvar. Jag solfrossade i sängen i tre timmar under kvällen, fick igensvällt öga av en katt, hade pratstunder om större saker, om mindre saker, om minnen, skratt, bus, mys, själavärmande stunder ihop med den finaste människa jag någonsin har känt. En sån himla fantastisk resa, åh.

Jag kan inte beskriva den i ord men jag måste skriva ner den på något sätt så att jag kan gå tillbaka i tiden och minnas den här utlandsresan, utlandsveckan, som jag spenderade med Johan. Hur kär jag var. Hur underbart allt kändes. Hur många leenden jag fick och gav honom, ända längst inifrån. Tre år i juli. I tre år har jag känt honom, älskat honom; varit en del av hans liv. Han gör mig lycklig. Varje dag. Den kärleken. Den kärleken.  

Marked by Saruman, haha. Vilade min hand på låret i fem minuter under vår fyratimmarslunch. Fem minuter!

Älskade underbara! 

Suttit i solen i fem dagar utan att det hände ett skit och när man går ut till poolen en mulen morgon - med solskyddsfaktor 30 - ser man plötsligt ut såhär ett par timmar senare.

 Texas yankee & tennis player.

Sista dagen. Så underbart fin.

  Haha! Johan var lite rastlös under flygningen till Grekland och provade lyckan på andra hål(l).Taverna i bergsbyn.  

Taggar: #resa #grekland #sommar #värme #kärlek #love #kreta #semester #middag #restaurang

... Blev idag i och med vår utlandsresa till helgen. Så himla fort det gick. Mitt vikariat går ut den sista maj, men den sista jobbdagen är redan avklarad. Ett halvår fick jag. Och vilket halvår det var. Jag är så stolt över mig själv. Stolt och glad över att jag fick den möjligheten en taskig, gråmulen dag i november. Samma dag som Blondinbella födde sin son gick jag på anställningsintervju; jag gick därifrån med ett jobb och hon med ett barn.

Jag höll tårarna inne hela vägen, genom alla kramar, lyckoönskningar, genom den tjugofyragradiga hettan utanför och tornseglare som skrek i skyn. Jag höll masken när jag gick därifrån, och ytterdörren fick jag kämpa med att få upp. Ett djupt andetag. Sista dagen. Hur kunde det gå så fort? Alla veckor... ett halvt år... och inget mer. Men det är okej. Det måste det vara. Det är livet. Vetskapen om det slog mig rakt i ansiktet. Sommarlov. Kan man säga så? För det kändes som det. Lite ledsnare, lite jobbigare. Men ändå låg både förväntan och spänningen där och grodde någonstans - sommaren har knappt börjat. 

En sommar som hade kunnat se ut på ett helt annat sätt om vi valt andra vägar, andra stigar. Just i år har jag valt att resa, att spendera pengarna på upplevelser. Förra sommaren jobbade jag. Det gjorde jag i och för sig sommaren före det också - jösses, det är två år sedan jag tog studenten... Sommaren för tre år sedan jobbade jag också... och där träffade jag mannen som gjorde mitt hjärta, mitt själ och mitt liv komplett. Som en säck cement, rakt i huvudet. Varma sommarkvällar, hårt sammanhållna; alltid, för evigt, bara just då. Tänk att det är tre år sedan. Hur mycket vatten har inte runnit under bron sedan dess? 

Flytten, först ihop, sedan till en större lägenhet. Sedan flytten till Stockholm, he big step. Byte av lägenhet, igen, fjärde gången på ett år. Jobbet jag drömde om att få, fick jag. Tack vare det vill jag nu bli redaktörsassistent. Läsa manus. Gå igenom alla sidor, göra kommentarer, ha kontakt med författarna från första ordet till den färdiga boken. Jag vill läsa böcker. Skapa böcker. Också.

Men först ska jag resa. Jag ska resa till Grekland med den man som hållit mitt hjärta i tre år och som jag fortfarande är så förbaskat kär i så jag ler bara vid tanken på hans existens. Jag ska resa "hem" och fira midsommar med min släkt. Jag ska åka till Öland med min syster - och kanske, kanske min man, jag hoppas det går, jag hoppas han vill - och jag tänker bara stanna upp, här och nu, andas djupa andetag, njuta av värmen, solen, sommaren, tornseglarna, koltrastarna, Johan, gräset under fötterna, små, ulliga moln som flyger förbi. Och jag ska publicera min första bok.

Första dagen på sommarlovet. Och vilken sommar det ska bli.

En alldeles underbar, fantastisk sommar. ♥

#sommar #jobb #semester #lov #sommarlov #njuta #break #avslappning #drömmar #inspiration #lycka #värme #resa #grekland #drömjobb #böcker #bok #kärlek

Sommaren har exploderat. Förra veckan var jag rinnig i näsan och kroniskt dödstrött men nu är varenda träd grönt och dikena fulla med blommor. Jag känner ingenting längre. Värmen kom med besked och det är väl därför, träden satte igång att blomma förra veckan och utsöndrar väl nu inte lika mycket pollen (?) när allt är "klart", vad vet jag. Skönt är det i alla fall att ha minskade besvär.

Nu är jag bara trött för att jag jobbat heltid denna veckan och gymmat sent på kvällen så jag har bara hunnit sjunka ner i soffan i ett par minuter innan ögonlocken blivit tunga. Det tar ett tag att anpassa sig. Men när jag blir trött så blir jag hysterisk. Jag MÅSTE få sova. Det är inte ett "det skulle vara skönt med lite sömn" utan snarare att "nu, jag måste sova, nu". Jag får ont i kroppen. Det gör ont i benen när jag blir trött. På riktigt. Och igår somnade jag sent, vaknade tidigt, nu är allt ett vakuum och jag ska nog gå ut och sätta mig mot solväggen (med övertäckta axlar den här gången hmmm...) och slumra en stund.

Passa på medan jag kan. Imorgon är sista jobbdagen för mitt fina bokförlag. Sedan åker vi till Grekland. Jag både längtar och inte längtar. Jag längtar så sjukt till vi åker, men jag vill inte sluta jobba. Tillbaka på ruta ett och söka nya jobb... efter semestern. Jag ska njuta lite också. Mycket. Jag ska njuta megamycket på vår resa. Fira midsommar hemma i norr, åka till Öland med min syster. Det kommer bli en perfekt sommar. Det ska det bli efter förra årets mardrömsjobb som tog alla levande organismer ur kroppen på mig och mosade dem, vred dem som en blöt trasa tills det inte fanns någonting annat kvar.

Aldrig mer. Jag ska göra det som gör mig glad. Det som är näring för själen, precis som det står i min kalender. Ja, jag har en kalender, och det känns så jäkla bra. Moget liksom, haha. Professionellt. Den är faktiskt ganska fulltecknad, i alla fall de här veckorna som varit och som kommer. Jag vet inte varför det känns så bra på den fronten. Jag är ju en struktur- och kontrollmänniska som älskar att öppna de röda pärmarna och se vad som händer i veckan. Schemalagda träningspass, frukostmöten, resor, semester, bra-att-veta, kolla-upp, allting markerat med rosa, grönt och gult.

Det löser sig. Det gör det. En dag i taget. Därför ska jag njuta av den här kvällen, vad som är kvar av dagen. Imorgon slutar jag jobba. Imorgon när jag går från jobbet så kommer jag inte tillbaka dit mer, mitt halvårslånga vikariat är slut. Mina fina kollegor vad jag kommer sakna dem :-) Men det är en annan dag. Nu ska jag gå ut och sätta mig mot den där väggen.

Åh, en sån härlig dag. Bio sent igår kväll med mina två Johan - som jag och min Johan debatterade länge om vi skulle orka se när den började "så sent". Den började halv tio. Ja ehum. Det var åttioett jag fyllde sist eller? Sen skulle Johan upp till jobbet och jag vinkade av honom med en loj hand och somnade om till halv tio. Rekord det här året må jag då säga. Åh så skönt. Tills jag satte mig upp. Nackspärr. Jäää.

Efter en timme blev det frukosthandling på ICA efter en titt i kylskåpet, i garderoben, ut genom fönstret och på bankkontot. Jag stod vid pestohyllan och velade och så stannar det en kille (kund) i Johans ålder och ler åt mig och frågar om jag letar efter pesto. Ja sade jag, och han började peka och rekommendera flera, sedan när han gick därifrån så sade han något i stil med, tror jag, "ja du kan ju alltid leta upp mig här om du blir missnöjd." Hahaha. Det kommer jag leva länge på ;-) 

Frukost, utesittande mot solväggen och fortsatt läsning i min bok, lämning av räkningarna till hyresvärden och lite småsnack och skratt med denne (berättade om barnlåset), sen mer solande, Wildfire-tittande, Max Payne 2 New York Minute och ut på en springtur - i shorts. Jäää. Nackspärren borta. Underbar dag. Imorgon är det söndag och de har lovat ännu varmare. Varför är jag så lycklig just nu för? Jag är så himla... GLAD. Jag vill bara... åååååh. 

Med reservation för ironi i mitt förra inlägg. Jag har en tendens till att överdriva vissa av mina hat-punkter. Men frågan står kvar, vad tusan ska jag rösta på? Tur att det finns tid kvar att gräva sig in i det, än är det länge till september.

Jag har precis spelat ut Max Payne 2 för tredje gången den här veckan. Eller ja sen förra veckan. Förra måndagen. Höhö. Detective, Hard Boiled och Ultimate Test. Sista är min favorit. Slutet är annorlunda. Jag lipar varje gång. Jag dog bara en gång för övrigt (spelskadad) - och slutet är fortfarande lika fantastiskt som när pappa tryckte spelet i händerna på mig när jag var elva. Eller tolv. Jag gick på mellanstadiet i alla fall. Jag har varit kär sedan dess. 

Is it worth it? Saying that it never is would be a lie. Sometimes you get lucky. Sometimes, something good comes out of it. Something you know you wouldn't deserve in a million year. Something that gives you a reason to go on.

Jag känner att jag måste bli lite mer intresserad av valet. Eller måste och måste men i alla fall bör bli lite mer insatt. Just nu har jag ingen aning om någonting. Jag vet ju vad jag vill, men politikerna lovar saker som inte infrias och de som lovar bäst röstar vi på och så är det just det partiet som styr i fyra år. Enkelt räknat. Ja, vad är mina hjärtefrågor då? Vad vill jag, vad vill jag inte?

Jag vet inte. Jag vill inte ha Euro, jag vill att närodlad och ekologisk mat ska lyftas fram i matbutiker, jag tycker att Migrationsverket åtminstone ska rädda utländska unga, ensamstående mödrar/fäder och deras barn och inte skicka tillbaka dem till döden när de kommer hit och ber om asyl. Jag tycker att män ska få vara män, att vi inte ska trycka in snoppen i kroppen på dem för att arga feminister kräver det efter att de stirrat lite för länge på någon kvinnas klyfta eller betett sig som en man. För helvete bär heltäckande om du blir arg om folk tittar på dina lökar idiot. 

Jag tycker inte att det ska vara hemskt att vara man idag. Jag tycker inte om ordet hen. Jag tycker jämställdhet är bra, men återigen inte det där med att förminska männen bara för att få kvinnor att ta plats - lika lön för lika arbete, visst. Den som är bäst lämpad för tjänsten ska få jobbet oavsett om det är en man eller kvinna. End of story. Men feministerna nöjer sig inte med det och jag blir galen. Vad fanken är det de vill då?

Jag tycker inte att porren ska förbjudas. Inte för att jag tittar på det, men de porrfilmer som jag har sett har definitivt inte varit "våld mot kvinnan", "endast för mannens njutning", etc. Det är ju bara bröst och oftast en vacker kvinnokropp som filmerna handlar om och då och då en manskropp i profil. Jag vill se männen, jag bryr mig inte om kvinnan (män är tvärtom) - men porrfilm är inte hemskt mot oss kvinnor, som Feministiskt Initiativ påstår. 

Vad mer? Jag tycker att skatten för höginkomsttagare ska höjas. Sänkas för låginkomsttagare och pensionärer, att pensionen och studiebidragen ska bli högre (speciellt pensionen, att leva på existensminimum som sjuttiofemåring efter att ha jobbat femtio år på samma arbete, det är tacken enligt staten. Så äckligt gjort så jag får ont i magen). Att sjukhusen ska ta emot en var man än kommer och vad än man är i behov av. Som hon som fick föda sitt barn i taxin för att Karolinska inte hade några sängar lediga (källa: Expressen). Alltså jag blir mörkrädd, hur blir det den dagen jag ska föda? 

Så, vilket parti ska jag rösta på? Jag undrar då det. Jag tycker män ska få vara män i alla fall. Jag gillar män. Jag vill inte att Sverige svämmar över av mesiga män som vill dela allt 50-50 för att vara jämställd och feministiskt lagd och som är sådär äckligt lönnfeta och bleka och med småhåriga putmagar. Typ Klas eller Greger, kontorsråtta, 34, med begynnande flint och tunna läppar, så absolut ospännande och tråkig det bara finns. Som vill gifta sig i stadshuset, köra Volvo och ha två beskedliga flickebarn och som absolut inte vill ha fläckar på sina nya skor. Eller bilen. GUD INTE BILEN. AKTA BILEN. 

Klart jag bryr mig om kvinnors rätt i Sverige också!!! Och utomlands. Och jag tycker det är hemskt att det finns män som slår sina kvinnor och utövar psykisk eller fyskisk misshandel. Nån sån man vill jag inte ha heller. (På tal om det så vill jag också att fängelsestraffen ska skärpas.)

Jag vill bara ha en normal man. 

Med snopp.

Utanpå kroppen. Och som är tillåten att använda den utan att få den avsågad. Som får stirra på kvinnobröst eller yoga-pants-rumpor, precis som de är skapta för. Varför skulle vi kvinnor annars gå med urringning och yogapants? För att det regnar ute? Nej, för att vi vill att folk ska titta en extra gång. Tycka att vi är vackra. Kom inte och säg någonting annat. Män är lost utan kvinnor. De behöver oss. De behöver ha en kvinna att komma hem till. 

Så snälla, sluta trycka tillbaka deras manligaste kroppsdel ini kroppen på dem.

Och ESC. Inte ens HAN var en HEN. HEN finns INTE. Han var en hane. Så.

Vad tusan ska jag rösta på?

Jag älskar doften av nyklippt gräs. Dofterna i en skog efter att det har regnat; den friska, härliga, lugna doften efter att ovädret dragit fram. Koltrastarna som sjunger ihop med bräkandeet av rödvingetrastar. Det är något speciellt i luften efter att det har regnat. Medan det har regnat.

Och idag blev jag täppt i näsan redan när jag slog upp ytterdörren. Hmmm. Det är flera på jobbet com hostar och nyser, ovanligt mycket för årstiden enligt dem själv. Jag har aldrig känt av några besvär alls om våren, men jag är glad att det bara är snorgångarna det täpper igen... Men... den här enorma tröttheten, jag blir galen. Jag är så... seg. Seg som en gammal kola, omöjlig att tugga sönder. Det lockar inte det minsta att gå till gymmet och jag orkar inte lika mycket när jag väl är där. Inte ens koffein som vanligtvis brukar vara raketbränsle för lilla Jennie hjälper. Bah... jag blir tokig.

Vad gör man åt det? Härdar ut det? Nåja, jag får väl göra det. Promenera är härligt hur som helst. Gymmet förvandlades till en löptur utomhus, löpturen förvandlades till en promenad som lika gärna hade kunnat sluta i soffan framför ännu ett avsnitt av Wildfire, den nionde i ordningen närmare bestämt. Men ut kom jag. Det var härligt. Underbart. Alla ljud. Alla dofter. Hur sjutton ska jag orka dra mig på gymmet med den här segheten? Jag är inte trött-trött. Inte sov-trött. Bara... seg, helt enkelt.

Nu fortsätter den lugna listan att spelas och jag ska precis pota in Pulled Pork i ugnen tillsammans med ugnsgrönsakerna. Jag är så seg så jag skulle kunna försvinna in i soffkuddarna. Har inte ätit så bra idag heller. Jag vet vad det gör med blodsockret. Rekordhögt blir det. Men jag orkar inte. Just nu orkar jag bara inte. Ingenting. Igår kväll virade jag in mig i täcket, tog kudden med mig och mosade in mig intill Johan i soffan. "Jag ligger hellre här och inte kan sova där du är, än ligger i sängen och inte kan sova, utan dig." Jag tror jag somnade på fem minuter, emot den där varma axeln. Och Johan bar mig till sängen, med täcket och kudden och allt, och där sov jag, hela natten, till jag slog upp ögonen och såg rakt upp i hans. "God morgon, sötnos." Och så log han. Mitt hjärta är ditt för alltid, jag säger då det.

Jag vet inte vad som är mest pinsamt av följande alternativ:

• Att vi har bott i vår lägenhet i nio månader med trasig ugn och ingen av oss har engagerat oss tillräckligt för att ringa elektrikern.

• Att vi har vridit på alla knappar och ingenting har hänt, och därför konstaterat att ja, den är trasig.

• Att ugnen i själva verket var barnlåst.

Det finns helt enkelt ingen väg runt det, så jag säger det bara rakt ut, precis som jag hört att man gör hos Anonyma Alkoholister (i alla fall på film), fastän nu hos blondinklubben. Hej, jag heter Jennie och jag är en dum blondin. Hej, jag heter Jennie och jag har bott nio månader i en lägenhet med en "trasig" ugn utan att kolla närmare på den, förrän min eminente pappas-flickvän och min mor hemma i norr undrade om det fanns ett barnlås. Aldrig, sade jag, så dum är inte jag.

Nej, så dum är inte jag. Så dum är jag inte så jag sätter mig på huk framför ugnen och det tar sjutton sekunder förrän mekanismen går igång och jag faller baklänges mot väggen och skrattar så jag kiknar. Nej, så dum är inte jag.   

Jo, så dum är jag. Jag förtjänar till och med ett diplom för det här. Och det gör min käre sambo också. Vi är jordens dummaste blondiner men det gör ingenting för vi har ju tack och lov varandra. Alltså. Barnlås. 21 och 27, snart 28 år gamla och fattar det ändå inte. 

Det är inte alls som "jamen skärtorsdag du vet, det var ju en torsdag i år", "kör inte så fort så du mister körkortet, för då får jag ju inte köra bilen", "vi ses samtidigt", och liknande kommentarer som förgyller mina nära & käras liv när jag är i närheten. Det är inte som när jag provade skor på affären och gick hem med nylonstrumporna på fötterna, som när jag råkade ta en mandelpåse för mycket från gatuhandlaren och smekte en gammal tant på röven för att jag trodde att Johan stod kvar bredvid mig, inte som när jag tog med mig en tjuga till OK för att köpa glass och sedan tappade glassen på farstun, och i Gamla stan: Detta var den godaste glass jag någonsin ätit *ploff* ner i marken. Som tjugoåring. Inte som när jag ringde till mamma och slängde på luren när jag hörde att det ringde i hennes telefon för att jag var tvungen svara...

Det här handlar om ett jäkla barnlås. Nio månader utan mat, fattar ni. Nio månader utan mat helt i onödan, bara för att jag i hela mitt liv slagit ifrån mig faktumet att jag är en dum blondin. Nu kan jag inte ljuga längre. Hej, jag heter Jennie, och jag är en dum blondin. ;-)