Om jag inte hade haft diabetes. Jag tänkte den tanken igår vid vår sena middag, halv tio var all mat färdiglagad och vi satte oss ner uppklädda och jättesnygga och korkade upp det mousserande. Bara för att det kändes som en sådan dag. Så fort jag började äta kände jag hur kroppen stretade emot, den ville inte ha någon mat trots att jag var hungrig, så jag mätte blodsockret och så klart var det alldeles för högt (åt upp det sista chokladflarnet vid skafferi- och kylskåpsrensningen).

Så då tänkte jag: Om jag inte hade diabetes. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara? Skulle jag fortfarande vara mig själv, den jag är nu? Eller skulle jag ha varit någon annan? Jag fick diabetesdiagnosen några månader efter min artonårsdag och började ett helt nytt liv. Tänk att en sjukdom kan definiera en så, men det gör den, den är hela mitt liv; jag jobbar i tjugofyratimmarsskift för att ta hand om den, se efter dens behov, lyssna på symptom och vaknar med låga värden så att jag kryper till köket som Pac Man och äter allt i min väg. Banan med hallonsylt, ett glas mjölk, några chokladbitar, en skorpa med smör och hallonsylt - jag gräver ända längst in för att hitta något "sött" oavsett om det passar ihop eller inte.

Gör jag inte det så dör jag. Det är en rätt stor motivation till att fortsätta göra vad jag gör. Jag måste. Jag lever med en sjukdom som när som helst kan ge mig bestående men, som kan ta ifrån mig mina armar och ben och njurar och göra mig blind, ge mig fler autoimmuna sjukdomar än jag kan räkna till. Jag vägrar tänka i de banorna, vägrar tänka på något annat än att höja huvudet och se framåt, men ändå kommer de fram ibland de där tankarna "tänk om jag inte hade haft diabetes". Jag vet inte vem jag varit nu idag om jag inte fått diabetes. Det kan jag inte veta, inte spekulera i. Jag har heller aldrig tänk att diabetesen definierar mig, men det gör den. Den är jag. Jag är den. Tillsammans bildar vi Jennie. 

Jag trodde aldrig att Jennie skulle bli den som fick diabetes, och inte heller det som artonåring. Diabetes fanns inte ens på kartan och var ingenting jag internetsökte mig till när jag blev dålig den där sensommaren.

Men här är jag nu, fem år senare, många tusen nålstick och erfarenheter rikare. Jag önskar att jag inte hade diabetes, att jag kan njuta av en hel, lång middag tillsammans med min stora kärlek iklädd sin äckligt sexiga, grå kavaj och slippa tänka på blodsockret och insulinet - ska jag ta det innan, och riskera att ta för mycket till det jag äter, eller ta det efteråt och känna mig hög i en halvtimme med alla symptomen som medföljer? Två glas champagne till det också, hur mycket alkohol vs socker är det i det? Whiskyglaset jag drack medan jag lagade allting sänker, mycket. Stripsen höjer. Kanel sänker. Kolhydrater höjer.

Tusen tankar, hela tiden, det slutar aldrig, det kan inte sluta, för den dagen är den där jag aktivt väljer att dö. Jag vill inte dö. Jag tänker inte dö. Om det gör att jag petar i maten fastän det är jättegott och mitt emot mig sitter den vackraste människan jag någonsin träffat får det vara så. Jag får i alla fall äta middag tillsammans med honom. Jag får se honom äta middag. Jag får skratta tillsammans med honom. Bättre lycka nästa gång, med lite lägre blodsocker. 

Jag hade i alla fall en fantastisk kväll ♥

Everyday takes figuring out how to live
Sometimes it feels like a mistake
Sometimes it's a winner's parade
Delight and angers
I guess that's the way it's supposed to be

Please heal me, I can't sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me
Call me everything
Make me feel unbreakable
Liar set me free

#LivetMedDiabetes

Det rullar på nu igen, efter en rätt lång svacka med mående och stressrelaterade åkommor tillhörande denna. Påsklov och museumbesök med alla barnen, nya, roliga aktiviteter, transportlöpning hem från jobbet, schemalagd planeringstid (äntligen), eget skåp, eget schema att sätta upp och beundras över - precis som när man gick i skolan och såg vilka lektioner man hade. "Lärare: JENWIK" gillar jag. Så stod det inte på mitt schema under skoltiden. Tänk att jag blev lärare ändå. Nåja, fritidspedagog och barnskötare, men i alla fall. Jag lär ut saker. Jag utbildar barn. Jag är en sorts lärare.

Precis när jag känner att åh, det här var riktigt bra med struktur på jobbet och ansvar över att bestämma respektives ansvarsområden, precis som jag behöver; vetskapen om vad som händer och när det händer och vem som gör vad. Migränen kom som ett brev på posten samma dag så fort jag kom hem och kände mig avstressad, lugn, efter så lång tid med puls i hundranittio, och det var den värsta migränen jag någonsin haft, och definitivt den längsta.

Jag trodde jag skulle dö ungefär sjutton gånger på det dygnet. Och sedan kände jag hur bihålorna värkte och halsen sved, vilket de har fortsatt göra sedan dess. Det är verkligen sådär, så fort stressen släpper och kortisolnivåerna sjunker så kommer infektionerna. Men jag är glad över det ändå. Den inre stress jag upplevt under vintern har inte varit nådig, och jag ser det här som ett tecken på att det lugnat sig lite med vågorna där inne.

Jag har skrivit två nya kapitel, jag har längtat tillbaka till mina Wahlströms-böcker uppe på mammas vind, alla de hundratals titlarna jag läste som barn och tonåring. Är inne i ett väldigt boksug just nu. Sug efter att resa till ett varmt ställe med kristallklart vatten. Sug efter att tillbringa mer ledig tid med Johan vid just ett sådant kristallklart vatten. Sug efter att baka någonting riktigt gott. Städa, röja undan, äntligen packa ur den sista flyttlådan som liksom bara stått där och gömt sig i sovrummet sedan juli månad. Förkylninge hänger sig kvar men vad gör det. Det är helg och jag är ledig, vi är lediga, och klockan är inte ens tio än.

Öppna upp gylfknappen, slänga av sig jeansen och mora runt i morgonrock hela helgen, åtminstone tills vi ska och handla. Jag ska faktiskt kolla efter en ny bukett blommor då, och en duk i våriga färger. Det känns som att det är dags nu.