Nu sitter jag här uppkurad i soffan, insvept i den fluffiga, röda morgonrocken i fleece och har precis ätit frukost. Laddar inför att fara ut och springa en stund innan jobbet då det som bekant är torsdag idag och jag som stänger. Jag drömde om Johan och mig hela natten, att vi hade gjort slut och att mina vänner på shoppingcentret (det måste jag också berätta om) sade att det var dags för mig att hitta en ny kille. Men jag skakade på huvudet. Det skulle aldrig gå, ingen man på jorden kunde mäta sig med det jag kände för honom. Så jag mötte upp honom igen efter så lång tid utan varandra och ingenting hade förändrats. 

Han såg på mig med samma blick som alltid fått mig att falla. Log det där leendet som alltid försvagat mina ben och lockat fram mitt egna, stora, själavärmande leende. Och jag kröp in i hans famn och han sade "lilla hjärtat vad jag saknat dig", och mitt hjärta exploderade av kärlek. Sedan satt vi ner bredvid två tjejer han tydligen varit tillsammans med efter mig och han höll hela tiden i min hand, fastän han var tillsammans med en Magdalena.

Magdalena sade "Du har lyckats med det vi aldrig kunde göra och jag beundrar dig för det."

Jag: "Vad menar du?"

Magdalena: "Han älskar dig. Han har alltid älskat dig. Du fick honom att bli kär i dig och det kunde ingen av oss. Han slutade aldrig vara det. Jag kan inte tävla mot det."

Och så vaknade jag på hans axel med hans armar runt mig och benen ihoptrasslade. Jag låg länge och bara kände, hörde, doften av honom och andetagen över mitt hårfäste. När jag vände mig om följde han efter, lade samma hand runt mig och drog mig intill sig. Alltid du. Det har alltid varit du. Mitt favoritcitat från min favoritfilm jag nämnt så många gånger men som är så himla rätt: "You were my home. I knew from the moment I met you that night, so many years ago."

Fem år snart och jag kan inte få nog. Jag kan inte sluta. Jag kan inte se ett slut på detta, kan inte se en framtid utan den där kråkan. Det går inte. ♥