Om jag inte hade haft diabetes. Jag tänkte den tanken igår vid vår sena middag, halv tio var all mat färdiglagad och vi satte oss ner uppklädda och jättesnygga och korkade upp det mousserande. Bara för att det kändes som en sådan dag. Så fort jag började äta kände jag hur kroppen stretade emot, den ville inte ha någon mat trots att jag var hungrig, så jag mätte blodsockret och så klart var det alldeles för högt (åt upp det sista chokladflarnet vid skafferi- och kylskåpsrensningen).

Så då tänkte jag: Om jag inte hade diabetes. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara? Skulle jag fortfarande vara mig själv, den jag är nu? Eller skulle jag ha varit någon annan? Jag fick diabetesdiagnosen några månader efter min artonårsdag och började ett helt nytt liv. Tänk att en sjukdom kan definiera en så, men det gör den, den är hela mitt liv; jag jobbar i tjugofyratimmarsskift för att ta hand om den, se efter dens behov, lyssna på symptom och vaknar med låga värden så att jag kryper till köket som Pac Man och äter allt i min väg. Banan med hallonsylt, ett glas mjölk, några chokladbitar, en skorpa med smör och hallonsylt - jag gräver ända längst in för att hitta något "sött" oavsett om det passar ihop eller inte.

Gör jag inte det så dör jag. Det är en rätt stor motivation till att fortsätta göra vad jag gör. Jag måste. Jag lever med en sjukdom som när som helst kan ge mig bestående men, som kan ta ifrån mig mina armar och ben och njurar och göra mig blind, ge mig fler autoimmuna sjukdomar än jag kan räkna till. Jag vägrar tänka i de banorna, vägrar tänka på något annat än att höja huvudet och se framåt, men ändå kommer de fram ibland de där tankarna "tänk om jag inte hade haft diabetes". Jag vet inte vem jag varit nu idag om jag inte fått diabetes. Det kan jag inte veta, inte spekulera i. Jag har heller aldrig tänk att diabetesen definierar mig, men det gör den. Den är jag. Jag är den. Tillsammans bildar vi Jennie. 

Jag trodde aldrig att Jennie skulle bli den som fick diabetes, och inte heller det som artonåring. Diabetes fanns inte ens på kartan och var ingenting jag internetsökte mig till när jag blev dålig den där sensommaren.

Men här är jag nu, fem år senare, många tusen nålstick och erfarenheter rikare. Jag önskar att jag inte hade diabetes, att jag kan njuta av en hel, lång middag tillsammans med min stora kärlek iklädd sin äckligt sexiga, grå kavaj och slippa tänka på blodsockret och insulinet - ska jag ta det innan, och riskera att ta för mycket till det jag äter, eller ta det efteråt och känna mig hög i en halvtimme med alla symptomen som medföljer? Två glas champagne till det också, hur mycket alkohol vs socker är det i det? Whiskyglaset jag drack medan jag lagade allting sänker, mycket. Stripsen höjer. Kanel sänker. Kolhydrater höjer.

Tusen tankar, hela tiden, det slutar aldrig, det kan inte sluta, för den dagen är den där jag aktivt väljer att dö. Jag vill inte dö. Jag tänker inte dö. Om det gör att jag petar i maten fastän det är jättegott och mitt emot mig sitter den vackraste människan jag någonsin träffat får det vara så. Jag får i alla fall äta middag tillsammans med honom. Jag får se honom äta middag. Jag får skratta tillsammans med honom. Bättre lycka nästa gång, med lite lägre blodsocker. 

Jag hade i alla fall en fantastisk kväll ♥

Everyday takes figuring out how to live
Sometimes it feels like a mistake
Sometimes it's a winner's parade
Delight and angers
I guess that's the way it's supposed to be

Please heal me, I can't sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me
Call me everything
Make me feel unbreakable
Liar set me free

#LivetMedDiabetes