Trött, hungrig, därför även sur, oborstat hår som levt sig igenom åtta timmar av springande barn, brottning, gassande sol, spöregn och blåst och skogsluft; glasögon på näsan, regnjackan knuten runt magen och den superrosa ryggsäcken full av matvaror. Tack och lov att jag har kommit förbi - eller aldrig riktigt brytt mig - om den där fasen att herregud så jag ser ut, annars hade jag väl gråtit när jag väl kommit hem.

Just det, mina byxor var fläckiga också. Någon sköt en fotboll rakt på arsletikum vilket gav ett runt fint märke på det svarta tyget och en nyckelknippa som grävde sig in i huden (aj). I samma veva viftade någon annan med ett hopprep så det sprutade lervatten över bägge benen. Så lägg till fläckiga byxor också. Jättefläckiga byxor.

Det var jag på en tisdagseftermiddag spatserandes mot mitt mål i Täby Centrum innan hemfärd. Nu ska jag berätta vad som hände där.

Jag letade efter min foundation i flera minuter. Jag provade min foundation i flera minuter. Ingen ville väl hjälpa mig så som jag såg ut, inte riktigt en filmstjärna direkt från duken utan en småtrött fritidspedagog direkt efter jobbet. Så jag valde en nyans - att man aldrig kommer ihåg vilken man har där hemma - och gick till kassan. Det stod tre personer framför mig i kön och snart även tre bakom mig. Expediterna stod här och där i den långsmala affärern och tittade då och då på kön. Jag tittade mest på mina kö-medmänniskor. Räknade till sextio. Nä, men jag kunde ha gjort det tio gånger om och ändå hände inte ett skit. Irritationen sjöd. Svetten klibbade i korsryggen. Varmt, svettigt, ingenting hände. Inte ens trots konstruktiva harklingar och blickar på personalen.

Så då gjorde jag det. Efter några uppmuntrande, jävligt less-suckar från människorna omkring mig och en sekund ifrån att stövla därifrån utan varan som jag måste ha, för min är slut, harklade jag mig. Sträckte på mig. Bräkte ut ett:

URSCHÄKTA MIG MEN NI HAR FAKTISKT KÖNDÄR SOM VILL BETALA HÄÄR

på bredaste norrländskan och på bästa sändningstid med dussintals kunder i skitaffären. På riktigt, jag gjorde det. Det var tyst i ungefär tio sekunder innan alla började ursäkta sig och prata i munnen på varandra. Sedan blev det fart på de svartklädda damerna (tjejerna, för inte var de vuxna. Inte enligt mitt jobbs standard i alla fall.)

Kund ett, kund två. Jag. Ett brett, stort, fejkleende mötte mig bakom disken.

"Heheheh... heeeeeej....... välkommen. Är du medlem?"

"Ja. Ditten datten detta är mitt personnummer varsågod."

"Taaaack. Här har du påsen. Kvittot. Adjö."

Och leendet dog, föll i bitar, blicken blev mattsvart, men jag tog min påse och firade av det största leendet idag och sa TACK SÅ MYCKET, HA EN BRA DAG. Och gick.

Då är man kung. 

Den småtrötta fritidspedagogen i söndags när man var lite piggare. Och lite gladare. Hatar dessa hormonsvängningar ;-)