Tystnad.

En blank sida, ingenting som hörs eller rörs i periferin. Inga bortskämda snorungar som är med i Paradise Hotel och Sex on the Beach (BLÄ) och tror att de är såååå fantastiska. Ingen reklam, inga ko-stängsel, inga fejkade leenden och bröst som täcker halva skärmen och telefonen nere i varenda tallrik. Jag läste en kommentar att det är aptrist att vara på en gala för bloggare eftersom att allting ska dokumenteras och att det knappt går att prata med folk.

Jag hatar att den lilla röda, rektangulära saken i min hand är så beroendeframkallande att man tar upp den så fort den piper. Jag hatar att det blivit så, inte bara för mig utan för alla. Skulle jag bli klokare efter varje gång jag kollar varför den piper hade jag varit okej med det men inte nu (förutom när min sambo skriver <3). Nu är det som att titta på Real Housewives of Spoiled Bitch City där någon lägger upp ett sådant där självporträtt där de uppenbara självkänslorna är borta och man mååååste få uppmärksamhet för någonting i ens utseende heeeela tiden.

Jag gjorde en privat Instagram för att jag ville mininera antalet avlidna hjärnceller som dött av hopplöshet för mänskligheten. Och vad händer? Sponsrade reklaminlägg om nya Iphones, sidor att följa och massor av sånt jag varken bryr mig om eller vill ha i min lista på dagliga bilder.

Jag åkte till gymmet osminkad. Inga bilder på vad jag gjorde där eller på mina fina matchande osvettiga kläder och blänkande hår och tusen lager av smink. SLUTA TA BILDER OCH GÖR DET SOM ÄR MENAT ATT GÖRA PÅ ETT GYM. Svettas, ta i, grimasera, släppa ut ett urvrål under den sista övningen som hotar att ta livet av dig. Våga ta i. Kasta telefonen åt helvete. Var där. Var medveten. Var i "nuet".

Det är vad jag vill göra. Inte kasta den, men heller inte bli överöst av oviktiga saker som har noll bra energi att komma med. Jag vill bli peppad, inspirerad, glad. När vänner skriver. När Johan skriver. När pappa lägger upp mästerliga eller mindre mästerliga här och nu-fotografier att reflektera över en stund. Här och nu. Som det är. Inte i en drömvärld med tonvis av uppmärksamhet för helt fel saker.

Jag är sjukskriven för stämbandskatarr och tar tiden att vila, reflektera, andas - försöka vara just här och nu. Släppa stressen. Släppa in ny energi. Bra energi. Rensa bort den dåliga. Rensa i bloggfältet; vilka jag läser och intre. Tre bloggar är borta ur listan på grund av ytlighet, brist på konsekvensanalys (vilket jag vet kommer gå i arv och tyvärr ge bortskämda barn som inte förstår kopplingen mellan handling/konsekvens i framtiden) och för mycket yta.

Blondinbella gick från dålig energi till fantastiskt flow. En annan blogg gick från att vara en storasyster på nätet till att bli ytlig och nästan kall och någon jag inte längre kan relatera till då hon tog bort nästan allt som fanns där under. Jag vill inte ha yta. Jag vill ha det som finns innanför. Det verkliga jag:et. Vem man är när telefonen slocknat.

Kenza har bloggat i tio år och jag känner henne fortfarande inte. Läser inte heller hennes blogg mer än någon gång ibland. Lagergrenarna har bloggat i något år och det känns som att jag skulle kunna sätta mig vid deras köksbord helt normalt och diskutera allt möjligt, skratta i timmar och gå därifrån med lättat hjärta. Det är skillnad. Och det är insidan jag vill läsa om.

Vi gillar olika, ja.

Det här är min blogg.

Och jag gillar inte opersonliga uppmålade fasader.