Nu har jag alldeles precis sjunkit ner i soffhörnet med en stor filt över benen och datorn i knäet, slut i kroppen men pigg i huvudet och alldeles, alldeles dölycklig. Julis sista löptur gjorde jag idag och jag skäms över att säga att det inte blivit särskilt många den här semestern. Men idag chockade jag mig själv genom att ge mig ut på den längsta rundan någonsin, och det förvånade mig ännu mer att jag faktiskt hade kunnat fortsätta när passet var slut, om vattenflaskan inte varit tom och knäet inte värkte efter nästan tre kilometer på bar asfalt (inte bra). 

Vi sov ut till åtta i morse efter att ha sett och sovit till Frozen sent igår kväll, och det var en strålande sol som sken på oss när vi klev upp. Gemensam middag igår i vårt nya, stora kök, och en gemensam frukost idag i samma nya, stora kök. Det är något visst med den där känslan. Iklädd en morgonrock i fleece med rufsigt hår och nyvakna påsar under ögonen medan man sitter där mitt emot varandra - det har vi inte kunnat göra på flera år för vi har inte haft något köksbord - och läsa en tidning eller från ett mjölkpaket och bara vara, bara småprata, bara skratta åt och med varandra.

Vi tog en promenad till tåget två stationer bort i den varma solen och sedan gick jag hem igen, bytte om till löparkläderna och for ut på min runda. När jag kommit till orienteringsklubben ett par kilometer bort tänkte jag att det är lika bra att fortsätta runt resten av sjön också, så det gjorde jag, påhejad av Johan borta på jobbet. Så runt kom jag efter åtta sköna kilometer och såg lägenheten uppe på kullen, men den där rösten inom mig viskade att visst känns det ändå som att du har lite kraft kvar? Inte kan du sluta nu. Inte när du är så nära ett rekord, inte när du inte stannat mer än en minut längs vägen. Benen pinnade på som på autopilot och det var bara att hänga med, upp och nerför många backar och Sabaton, Painbastard och Mass Effect som vrålade i örat medan jag närmade mig milmarkeringen.

Så trött, så glad, så svettig och det bästa av allt, när jag låg där i gräset och kollade upp på molntäcket som drivit in under löpturen? Det kändes fortfarande som att jag hade kraft kvar. Som att jag skulle kunna fortsätta. Om det är den nya lägenheten som gör det, att jag var utvilad, den korta men härliga promenaden tillsammans med Johan i morse eller att solen sken eller att vi åt en vegetarisk middag igår eller att jag äntligen tagit mig förbi spärren i min bok, det vet jag inte. Men nu vet jag att det finns ännu mer kraft i mina korta små ben än jag trott. Nu vet jag att Tjejmilen inte är omöjlig att springa i september.

Jag tänker rida på vågorna nu av endorfiner som fyllt hela mig med ett fan vad bra jag är ju-fluff och bara sitta här ett tag. Det är fredag idag. Johan är ledig hela helgen, och flyttlådorna ska packas upp och vi ska köpa oss en ny teve. Vi diskuterade lite om en kommande semester också som fick mig så inspirerad. Det känns så bra. Alltihop. Det känns bra i magen. I hjärtat. Men så är det väl.... när man kommit hem :) 

For the burning within
For your kiss on my skin
For your heart
For the man I love

I’m always yours