Med en vecka till godo, efter tre veckor semestrande i Kalix, Piteå och Göteborg och Sockholm har vi nu blivit med ny lägenhet. Kontraktet skrevs på idag och vi flyttar in så fort flyttlådorna är fullpackade. Idag, imorgon eller någon annan dag, men de blanka nycklarna dinglar över kroken i hallen invid kartonger, ouppackade väskor och två års minnen. Det känns så skönt. Äntligen kan jag och vi slappna av, med några dagar kvar på semestern. Fattas bara att solen kommer fram nu och bjussar på några nya soldagar, men man kan inte få allt. 

Den bästa fyraårsjubileumpresenten jag kunde önskat mig. Gud så skönt. Vi kom hem igår kväll från Göteborg efter nästan en vecka med sightseeing, biobesök, skratt, spelande i många timmar till mitt i natten någon gång som resulterade i en sovmorgon till elva. Jösses. Jag har inte sovit så länge på år och dar. Och så träffade jag min Instagram-vän Linéa, synd att det inte hann bli fler gånger men nästa gång vi åker dit så. 

Jag älskade för övrigt Göteborg. Jag tror jag gillar den mer än Stockholm för att dit åkte jag med vilje, hit åkte jag under tvång. Ta jobbet som erbjuds eller stanna hemma i Kalix utan jobb, ungefär. Stockholm har bjudit på många fina minnen också, men den första sommaren var kantad med så mycket ångest jag aldrig lät pysa ut. Jag knep ihop käkarna till läpparna vitnade för att ingen skulle se mina tårar, mina panikångestattacker eller mitt illamående. Jag gillar Stockholm. Täby. Jag vill gärna bo kvar här. Men Göteborg, åh så fint.

Där skulle jag gärna också bo. Jättegärna. Vi körde förbi Trollhättan också ett par timmar och jag fick se staden, byn, där min mamma växte upp. Till och med skolan och huset. Och min fina moster. Men sedan åkte vi tillbaka till själva stan, Göteborg, och jag bara jaaa... här vill jag vara. Så mysigt och lugnt även om de var fullt av folk. Ja, där vill jag vara.

Med Johan. Här, där, någon annanstans. Vi två. Tillsammans. Jag vet att jag berömmer honom och vårt förhållande ofta, att vi kramas och pussas mängder varje dag. Att vi sover tätt hopslingrade och ofta har ensamtid tillsammans. Att jag saknar honom minuten jag går utanför dörren. Att han driver mig till vansinne, men samtidigt är min klippa, min stöttepelare, mitt allt. Men ingen har hållit mitt hjärta så som han gjort, sen minuten hans ögon mötte mina. Ingen har fått mig att känna som han. Och om ett år, fem år, trettio, vill jag titta tillbaka på dessa dagar, inlägg, och minnas hur mitt hjärta var sprängfyllt av kärlek och lycka för honom och för oss. 💑💋💖