Morgonsolen lyser in genom det nya vardagsrummet med innefattande trägolv och vår gamla, fina soffa som vi hivade in i en bautastor flyttbil, likt så mycket annat, och fraktade hit. Den tar upp nästintill både en och två väggar, men den är vår, den har varit vår i två år och i den har vi tillbringat mestadelen av den tiden. Och den passar så bra där den nu står. Vi flyttade och möblerade och satte oss sedan ner bland dynorna. Ja, så rätt det kändes. 

Jag tänker på alla de sakerna jag skulle vilja göra med den nya lägenheten. Saker jag vill köpa, hur jag vill inreda den, trots att den inte egentligen är vår. Men den känns så hemma på något sätt redan efter ett par dagar. Jag går mellan rum och rum medan musiken spelas från Spotify, min nya favoritsång på repeat och drömmer mig bort till en annan värld, en fiktiv värld i form av den bok jag hållit på att skriva under så många år. Hur hennes hus ser ut. Hur hans herrgårdshus ser ut. Och jag vill sätta mig ner i vardagsrummet och skriva tills fingrarna blöder och naglarna ömmar - eller tvärtom.

Jag skrev ingenting under den första sommaren här i Stockholm. Inte ett ord, inte någonting annat än på bloggen. Inte en enda mening i någon bok, novell eller historia. Jag mådde så dåligt över jobbet. Över flytten. Över förändringen - jag har aldrig gillat förändringar. Det är som att hela kroppen olustigt vrider sig när det där orosmolnet hopar sig över horisonten. Jag vill gärna veta de stora sakerna ett par dagar eller veckor innan de faktiskt händer. 

Men denna gång, nu i år, visste vi inte det, vi hade ingen aning. Så när vi kom hem efter ett par veckors semester och klev in i denna lägenhet kände jag bara åh... Allting liksom lade sig till rätta. All ångest försvann. Det storrutiga, beigefärgade kaklet i köket, led-lamporna under köksskåpen med sitt varma sken. Diskmaskin, tvättmaskin - utsikten över skog och träd och en smal väg. Badrummet i lugna färger. Vardagsrummet i precis rätt storlek och så sovrummet vägg i vägg i andra änden av hallen. Det gör inget att det är lite gammaldags möblemang, sådär marint tema, som att man egentligen befinner sig i en sommarstuga; för jag älskar familjens sommarstuga. Jag älskar att bo här med Johan. Jag gör det, detta är ingen låtsad kärlek över någonting jag måste ha eller göra utan hjärtats åsikt.

Detta är vårt hem nu. Och det känns som vårt hem. Det har jag rätt att känna. Fingrarna kliar efter att få återuppta historien mellan Jasmine och Johannes, skriva om, skriva nytt. Jag skrev ingenting under den första sommaren, när allt för mycket låg och kokade under ytan och inspirationen och lusten helt försvunnit, gett plats för något annat, mycket jobbigare. 

Men jag kommer att skriva nu. Jag kommer att skriva här. Om det här, om dem. Inspiration från vinden som blåser i träden utanför, förmiddagssolen över balkongen, om att ha naturen så nära inpå knuen. Och idag är vår fyraårsdag. Fyra år sedan jag åkte hem till den där Johan - eller smög hem till honom rättare sagt - och han öppnade dörren och såg precis lika skräckslagen ut som jag kände mig medan hjärtat bultade i bröstet. Jag kommer att skriva om det också, om honom, om hur det blev och vad som hände. Jag har all rätt att vara en hopplös romantiker med bubbel i magen, för jag vet att det inte spelar någon roll var jag bor så länge jag får vakna och somna bredvid honom. Mitt allt. Det bästaste jag vet. ♥

Efter en helvetesvinter med sjukor av alla de slag och en sommar som inte bjudit på speciellt mycket värme men desto fler härliga resor har jag rätt att känna mig glad över allt detta. Det har jag oavsett. Det har jag banne mig.

A million years from now,

my heart will ever hold you.