Jag har många bekanta, många gamla jobbkompisar på Facebook man inte riktigt får tillfälle att träffas så ofta man kanske skulle vilja. Och jag har några få, riktigt nära vänner, och jag är så glad att de finns. Då vi bor över hundra mil ifrån varandra blir det av föreståeliga skäl inte många träffar per år, inte längre, och det är självklart inte så roligt när man spenderat så mycket tid tidigare med varandra. Men det gör egentligen inte så mycket. För mina vänner där hemma är sådana vänner jag inte behöver prata med varje dag, och när vi ringer varandra är det precis som vanligt, precis som förr, vi vet var vi har varandra och vi faller snart in i jargongen trots månader utan att ha sett varandra.

Min vän åt ena hållet och min vän åt andra hållet blev snart vänner de också. Vi är alla olika, men samtidigt så lika. Vi har känt varandra sedan vi kom upp i skolåldern och har kanske inte alltid funnits där för varandra hela tiden, men så är det ju, det går i vågor likt allt annat. Men jag är så tacksam att jag har dem och trots att jag önskar mig ett litet, mysigt, romantiskt bröllop vill jag att de ska finnas där och se mig gifta mig med mannen jag älskat så länge. 

De sade aldrig att jag var tvungen välja mellan dem eller honom när jag blev förälskad. De sade aldrig att jag inte hörde av mig lika ofta när jag tillbringade dygnets alla vakna, och sovande, timmar med honom, att vi inte sågs lika mycket när jag spenderade mina lediga helger i hans armar på andra sidan landet. För de visste. Och jag visste. Han är mitt allt. Han är en del av mig, min andra halva, och de öppnade armarna för honom när de förstod, när de märkte det. De fanns kvar där när jag kom hem igen, och så var det förstås även när de blev kära och tillbringade så mycket tid de kunde med sina respektive.

Var vinden än vänder så kommer vi alltid ha varandra. Var jag än bor. Och det känns så himla skönt. Med mina vänner är jag trygg. Tillsammans med min man är jag också det. Han är tryggheten jag alltid har velat ha och behövt för att kunna växa som människa. Han är tryggheten jag vänder mig till när marken svajar under fötterna, den som skrattar åt mig och håller om mig och älskar mig och som håller mitt hjärta. Han är allt. Han är verkligen det. Och det gör mig till jordens lyckligaste människa att få vara hans, att få kalla mina vänner för mina bästa vänner även om det gått flera år sedan vi kunde umgås "som vanligt", springa över till varandra och gråta till Titanic eller snacka skit eller mens eller om annat folk och få LRS över våra respektive, och sitta där och bara kvida för att vi är så lyckliga. Japp, tjejer gör så. När orden inte kommer ut och man klyver ansiktet med ett leende som når från öra till öra, då vet man att det är äkta.

När jag slår upp ögonen på morgonen vet jag att det är äkta. När jag samlar mina två vänner för att tala om att jag är glad att de finns, för sånt behövs ibland, vattna de relationer man har, är det också äkta. Jag är lyckligt lottad. Och jag är så djupt tacksam och glad för de människor som finns i mitt liv och som förgyller mina dagar med skratt, kramar, långa meddelanden, korta meddelanden, hjärtan och pussar och kvidanden i skriftformat och en varm kropp när man ska gå och lägga sig. Så outsägligt tacksam. ♥

En ledig, fantastiskt helg tillsammans har passerat och nu är det en ny vecka igen. Matteräkning, hälsopedagogik och en tur med cykeln om en stund, men först ska jag lyssna på #Tvillingpodden och vakna till liv. Träningsvärken är total i rumpa och bröst (haha), sedan lördagens löpning och gårdagens bänkpress där jag ökade till 30 kilo. Jag är nöjd. Tidigare kunde jag inte ens göra en armhävning. Inte för att det är riktigt samma sak, men ändå. Jag är nöjd, det måste jag vara. Tar ju nästan en tredjedel av vad min stora, sexiga man gör så jag kan ju i alla fall vara lite stolt ;-) 

Och två chins.

Och hålla mig uppe i chins-stången med en hand. Haaaha. Det går framåt.

På tal om det, så är den här bilden nedan så himla klockren. Jag köpte bröd här om dagen, första brödet på ett halvår. Det hände ingenting. Inget muller. Inget någonting. Men oj vilka tankar som började rusa genom huvudet. Jag har ju genom att utesluta gluten och många kolhydrater blivit av med ångest och oro, men nu i helgen har jag, trots att jag varit så himla lycklig, känt världens rädsla (igår). Och för första gången någonsin med Johan, en rivande, själaätande svartsjuka. Varför? För att han kallpratar med en tjej på gymmet. Han pratar för fan med många tjejer - och män - på gymmet, så egentligen kan vi vända på det. Hon pratar med honom. Så är det. Och jag blev så rungande svartsjuk så jag fick helt ont i magen. Japp, det erkänner jag. Och det är jag inte stolt över.

Och så har jag väl aldrig fått tidigare. Genom att utesluta gluten har jag bara varit lyckliga loppan, sådär som man ska må egentligen. Och nu med allt bröd. Hände ingenting i magen. Inget ont. Eller jo, ont gjorde det av en helt annan anledning, som jag hoppas raderas från mitt inre inom en snar framtid. För det är inte bra att må sådär. Helt utan anledning. Första gången jag kände sådär var på julavslutningen i nian och en tjej i sjuan sjöng så vackert från scen så jag fick rysningar där jag satt bredvid killen jag var ihop med. Nykär. Så nykär man kunde vara som femtonåring.

Vi båda tittade på henne där uppe. Och så sade han "hon sjunger så jäkla vackert". Bara det. Och jag såg på honom. Och jag visste. Det rev i hela kroppen. Jag visste att han skulle vara med henne. Jag visste det. Vi hade en knagglig relation där jag var den enda som satsade, nu idag, sju år senare satsar vi båda, Johan och jag. Det är på lika villkor. Vi är lika kära. Vi är jättekära och jag har ingen anledning att vara svartsjuk när han själv säger att det är mig han vill vara med, mig han vill hålla om och mig han vill somna bredvid varje natt. Tänk bara på Channing Tatum och hans fru. Om hon klarar det, måste jag klara av att flickorna på gymmet tycker att Johan är läcker. Det var bara... hennes sätt att prata med honom som rev i magen. Så lättsam. Så försiktig. Naturlig. Jäkla skit. Jag känner mig hemsk. Men jag tycker inte om henne. Jag kan inte göra det.

Bröd eller ej. Hemskt. Jag är ingen hemsk människa men jag kan bara inte. Jag ska aldrig mer äta bröd, inte på ytterligare ett halvår minst. Resten av mitt liv. Aldrig. Tankarna börjar rumla. Oron stiger, ångesten pyser ut genom öronen, precis som under första sommaren här i Stockholm när vi jobbade på Silja och jag åt bröd, även om det var grovt. Vilken jäkla ångest jag hade. Varje dag. Varje, varje, varje dag. Jag vaknade skrikandes på nätterna och knep ihop käkarna så att illamåendet skulle försvinna. Jag kunde knappt prata. Ändå pratade jag. Ändå skrattade jag. Ändå kom jag hem och höll hårt om Johan som strök mig över ryggen och sa att det är bara en sommar. Sedan skulle vi göra något annat. Sedan blev det bättre. När jag slutade på Silja, när vi flyttade till Täby och jag slutade äta bröd.

Bara upp med huvudet och se framåt. En cykeltur för inhandling eller en titt på en eventuell present till min man som fyller år snart. Han har gett mig så fina presenter genom de fyra år vi varit tillsammans, och därför vill jag också det. Jag vill ju att han ska veta att han är... allt det där jag någonsin drömt om. Men det vet han. Det vet jag att han vet. Han är mitt allt. Ända sedan den första dagen jag såg honom.... och jag visste.

Jag läste Elaines blogg tidigare idag där hon skrivit om den bästa sommaren i sitt liv som hon tillbringade i London, där hon även kärade ner sig i en av vakterna på stället hon jobbade. Och nu, arton år senare, bildgooglade hon honom på skoj och såg att han numera var en gift familjefar och hon blev sådär varm i hjärtat av vissheten. Hela Elaine är så härlig, varm och go och rå på samma gång och jäkligt tuff. Men den historien liksom värmde mig också. Två människors möte en gång en vecka eller en månad för länge sedan, och nu på spridda håll i världen, mitt uppe i karriär, familj, fritidssysselsättningar, och så öppnar man luckan bara för att titta ett kort tag och minns, våndas, ler eller fnyser. Det är så häftigt tycker jag.

Jag var aldrig den snyggaste tjejen under min skolgång, inte under något år. Jag var nog rätt söt på det där alldagliga planet, men inte mer än så förutom när jag log, för då lyste hela ansiktet upp. Men jag hade charmen, den sociala biten, det var aldrig något fel med den och det var den som gjorde mig intressant bland människor. Att le, att skratta med hjärtat, att skämta, att vara social, trevlig, intresserad, töntig, flamsig och allvarlig, precis sådär som jag är fortfarande. En salig, intressant blandning.

Jag hade mina "pojkvänner" likt alla andra, som höll i en månad eller två eller fyra, jag kärade ner mig i några stycken under vägen och var väl aldrig den som tog första steget. Ung och oerfaren och med vacklande självförtroende och yngst på skolan, så inte sjutton vågade man då gå fram till den där snygga killen som man tittat efter på avstånd men där blickar var allt man delade, varje rast, varje håltimme, när de råkade gå förbi platsen där man satt en sisådär fem sex gånger bara för att få titta lite? 

Och inte vågade han väl det heller. Så där satt man som ett fån i varsitt hörn av det runda bordet medan ens gemensamma kompisar pratade sinsemellan och där jag också gjorde det, förstås, för prata, det kunde jag. Och så vips övergick blickarna till försiktigt MSN-prat och många sms. Och jag visste. Och han visste. Men inget sade något. Sedan sade jag något, för jag måste säga det åt nån. Det blev åt min dåvarande bästa vän och hennes kille, som hon varit tillsammans med i massor av år, som även gick i hans klass. Och då var sagan slut. Den var verkligen det. Jag såg honom aldrig igen. Eller jag såg honom, men han såg inte mig. Genom mig, däremot. Tog omvägar. Jag var sexton år och skitarg. Fattade ingenting. 

Utseendet var kanske inte, just då, så högrankat på en tiogradig skala (precis som den första killen jag var kär i sade till mig när jag var 13 och som fastnade. Jag tänkte spela cool och säga att han var en sjua när hans syster frågade, och då sade hon att han tyckte att jag var en trea. Fy så ledsen jag blev, haha.) Men charmen hade jag. Insidan var det inget fel på. Om det var charmen som frätte sönder ytskiktet av vår vänskap och istället förvandlade det till avundsjuka vet jag inte, jag kan bara spekulera. Men något måste det ha varit. Och något måste de ha gjort.

Varför skulle han som var så snygg vara intresserad av mig? Hur hade de inte kunnat märka något? Jag vet inte vad de gjorde. Varken då eller nu, men något, uppenbarligen, eftersom han blockade mig och tog omvägar för att slippa säga hej. Sexton år och så jävla förbannad. De blånekade det. Faktum var att de inte sade någonting alls. Bara frågade, med änglaögon, "hur går det med...?" och jag antar, jag minns inte, att jag berättade för dem om det också. Suck. 

Och nu har det gått sex år. Jag snubblade över den killen på Facebook, inte långt efter att jag läst Elaines inlägg, av en slump när jag kollade in en helt annan random person som kommenterat någonting. Men inte kunde det vara han väl? Samma namn, men så mycket skägg, och dreglande barn på sina bilder? Och fru? Skojar ni? Skojar han? Men jo. Det var han. Och jag blev så glad. Glad att han hittade kärleken på riktigt, precis som jag gjorde, på riktigt. Jag har aldrig varit så lycklig som nu. Jag är så oehört tacksam och glad att jag träffade Johan och skulle inte vilja ha det på ett annat sätt. Men det är ändå rätt lustigt att veta att den blyga kille man var så intresserad av under första året på gymnasiet - killen som alla var intresserade av - nu liksom befinner sig mitt i den karusellen av familjeliv, jobb och fritidssysselsättningar.  

Jag brukar titta till Johans före detta flickvän ibland. På Facebook, för den är öppen. Även om jag ibland får den där ledsna tanken av att åh, han har varit med henne och tyckt om henne, trots att det var han som lämnade henne, så är jag ändå glad för hennes skull, också. Hon verkar lycklig. Hon ska snart ha en bebis med sin sambo. Jag känner henne lika lite som jag känner den där killen jag pratade om, men ändå blir jag glad på något sätt. Livet har en tendens till att ordna upp sig, var man än befinner sig, oavsett vilka val man gjort. Och det som var då skapade ju det man är nu. 

Vi är alla vuxna nu. Det känns konstigt att säga det, men det är sant. Min granne, barndomsvän och skolkamrat i 12 år har precis fått en dotter. Jag har älskat min man i fyra år. Vi börjar bli vuxna allihop. Och vilken känsla det är. Tänk att det har blivit folk av oss ändå, trots allt som hänt. Valen vi gjorde har format oss till de människor vi är idag. Och vilka människor sen.

Jag har funderat rätt mycket över en grej här i dagarna. Så när vi gick och lade oss igår kväll så viskade jag till Johan, så där som vi gör till varandra när Johan bara vill sova men jag kommer igång rejält med ordbajseriet. Varför är det så? Jag är som mest kreativ på kvällarna också, och har min peak just när det är läggdags. Märkligt. I alla fall, så sade jag till honom, "förlåt för att jag är inne i en bebis- och ringperiod just nu" och han svarade "Jadu gumman, det gör inget, för den perioden har bara varit i nästan fyra år nu". Haha..... 

I alla fall. I morse snörde jag på mig löparskorna efter en löpanalys på Intersport, dit jag ska återvända inom snart när min första lön trillat in - och for ut på en tur runt sjön. Jag lade mig raklång på den långa bryggan under pausvilan och lät solen värma mitt redan grisrosa ansikte och hörde måsarna skria i skyn och vågorna klucka mot kanten. Det luktade, andades, kändes som sommar.

Sen så låg jag där och lät tankarna åka förbi utan att egenligen greppa tag i dem. Jag lät dem säga vad de ville men lade ingen energi på att ta itu med det, det hade ju inte hjälpt dittills trots många om och men. Ljuden av sommar blandades av känslan av den långsamma längtan som brann i bröstet och så en rejäl dos vånda och ett försök att vara realistisk, som så många dagar förut. Men när hjärtat säger till...

.... Så hittade jag detta i huden där byxlinningen legat! När hjärtat säger till. Så. Jäkla. Jag-vet-inte-vad. Jag stod och tittade på det i flera minuter. Jag lovade ju här för ett par månader sedan att jag aldrig mer skulle gå emot min magkänsla? Ja, och nu bara... Ett hjärta på magen. Vad betyder det? Att hjärtat är med magkänslan, eller att jag ska lyssna på hjärtat i det här, för att magkänslan säger så? Märket var kvar i säkert en timme, trots att de andra strecken försvann. Trots en dusch och massor av vatten. Jag älskar sånt här, så jäkla häftigt och läskigt.

Nu kanske folk tror att jag inte äger annat än en randig klänning när det är det enda jag lägger upp, men den råkar vara favoriten här hemma just nu. Min älskade zebra-klänning jag alltid bär på somrarna är tydligen inte lika uppskattad av den andra i mitt hushåll, som säger att "det skulle vara som att sätta på en zebra", happ... Då får vi ta svartvitt i ett annat mönster, helt enkelt ;-)  

En annan - ny - favorit är Lindsey Stirling med Shadow. Att fiol kan låta så vackert och uptempo på samma gång. Den åkte raka vägen ner i min springlista så nu längtar jag efter morgondagens sega fötter som får vakna till denna, för det blir en långsam och längre tur när Johan farit till jobbet. Och sen matte. Och hälsopedagogik. Och besök av hyresvärden för inspektion och mätning av badrummet. Nervöst. Som tusan. Lika nervöst som hjärtat, som hamrar och pickar, sprängfullt av kärlek. Men när hjärtat säger till... får huvudet säga vad det vill.  Jag har ju ändå lovat det den gången jag föll illa och inte tog mig därifrån... jag kan väl inte svika det nu, inte när det gäller.... något som detta?

I used to think that I was strong
I realize now I was wrong
Cause everytime I see your face
My mind becomes an empty space
And with you lying next to me
Feels like I can hardly breathe

I close my eyes
The moment I surrender to you
Let love be blind
Innocent and tenderly true
So lead me through tonight
But please turn out the light
Cause I'm lost

Everytime I look at you

And in the morning when you go
Wake me gently so I'll know
That loving you was not a dream
And whisper softly what it means to be with me
Then every moment we're apart
Will be a lifetime to my heart

♥

Att vakna utsövd bredvid Johan är bland det bästa jag vet. Det bästa jag vet är ganska många saker faktiskt, men att slå upp ögonen och se honom le, det är inte mycket som slår det. Häggdoft och en stor bukett liljor på bordet är en annan känsla, en annan sak, även om det rör om någonting där inne vid åsynen det också. Små barn som tultar fram och hundar som blir så glada så svansen vevar som en helikoptervinge bakom dem så man är rädd att de snart ska flyga iväg. En liten ponny med slutna ögon medan jag kliar den på halsen. En lång och långsam löptur med Johan en tidig torsdagsmorgon när världen fövandlats till sommar. 

Och nu känns allting bra igen. 

Sådär riktigt jättebra, kill i magen-bra som bara en sån dag kan ge.  

Allergipillrerna jag började knapra igår drog upp den berömda rullgardinen flera varv. Var är tröttheten? Borta. Jag är pigg och glad, om än lite seg efter att efter gårdagens back-intervaller och förrgårens löpning. Men inte alls på samma sätt som igår och dagen innan det och dagen dessförinnan. Nu sitter jag och lyssnar på blivande bröllopsmusik (just det), eller bara gamla favoritlåtar som passar till en sådan dag. Johan har precis åkt iväg till jobbet, han jobbar till 23:00 idag, huja. Och jag ska fortsätta med matten och hälsopedagogiken uppgift fyra. 

Kanske att jag även tar en tur till Intersport och provar nya löparskor, jag är lite småsugen på det. Eller sparar pengarna till en ny cykel, som jag också är väldigt sugen på. En cykelsemester på Öland, alltså jaaatack. Eller vår resa. Eller... bara fortsätter le sådär lite lagom och hålla kvar vid känslan från när jag slog upp ögonen i morse. Det behöver inte vara mer än så. Inte idag. 

Idag har varit en sån där dålig dag. Bläää. Vaknade till när Johan gick till jobbet, trodde klockan var strax före åtta men när jag mullvadade mig utan glasögon till vardagsrummet var den inte mer än sju. Jag hade glömt att han skulle börja tidigare idag. Men somna om, det kunde jag inte. Och regnet bara öste ner - det regn som meteorologerna lovat skulle vara sol och arton grader, och vinden piskade regnet nästan vågrätt.

Trött, seg och varm efter gårdagens intervaller. Låg i soffan i timmar efteråt innan jag drog på mig mjukisbyxorna, de där leopardmönstrade som Johan älskar så mycket (obs: ironi) och försvann ner till tvättstugan och till ICA. Med byxorna på. Tur han inte var hemma, haha.

Fullt med disk på köksbänken hade jag inte bara gjort middag utan även bakad LCHF-bröd jag ska fila lite på inför nästa sats. Jättegott men det kan alltid förbättras. Disken fick vara. Pollenallergenerna gör mig loj och slö. Slemmar igen näsan. Men inte mer än så. Jag vill inte ha mer än så.

Disken är kvar. Jag är fortfarande loj och slö och har suttit ute och läst A Storm of Swords, tredje boken av Game  of Thrones-serien, den tjockaste av dem och med tusen fantastiska sidor, cyklat ett par km fram och tillbaka till Täbban och.... räknat matte. Säg hej till den trögaste människan ever. När Johan världens bästa Johan hjälper mig är allt så.... jag fattar i alla fall vad min hjärna tänker. Eller tvärtom. Men så fort han slutar tar det tvärstopp efter två tal. Kämpa kämpa kämpa.

Loj och slö. Dra upp gardinen någon. Imorgon blir det bibliotekshäng, CV-utskickande och förhoppningsvis grym träningsvärk efter kvällens spinning och Absolution. Johan jobbar 8-23 idag. Fy bubblan. Han är så duktig. Jag sitter på mina nytvättade, tighta brallor och önskar jag förstod vad jag skriver om och vad jag räknar.

Kanske ska ta en promenad innan gymmet. Så jag är färdigt uppvärmd. Kanske ro lite. En jättebra komplettering till löpningen. Mitt nya mål är 5 km på 25 minuter. Det ska gå. Jag ska kapa mitt nya rekord på 27:42 till augusti. Till juli. Därav intervallerna. Därav den extrema segheten igår och en önskan om att någon dvätte skulle lägga mig i ett badkar med lagom hett, lent vatten och hägg och lavendel och liljedoft. Här kan jag inte sitta, på mina snortighta byxor och idissla trots att jag är trött som... tröttast idag.

Sommaren är på ingång, Johans födelsedag, vår fjärde årsdag och massor av annat kul. Så ska man ta sig någonstans, antingen fysiskt eller psykiskt, måste man jobba lite för det. Så hejdå trötthet. Hej träningskläder och beslutsamhet. Jag klär i det. Jag kämpar för det. Ingen annan kan göra det åt mig. HEJDÅ TRÖTTHET!