Under de två dagarna som gått sedan fallet har jag varit full av energi. Jag har hjälpt till att städa så gott det har gått, tur vi hann skura och dammsuga rejält innan jag föll för inte har jag varit speciellt böjlig, men hallen ser i alla fall skaplig ut nu. Vi har varit på bio, ätit ute tre gånger (!), tagit långsamma promenader till tågets hållplats och åkt snålskjuts de nästkommande femhundra metrarna in till Täby Centrum. Och jag har haft ont, varit tvungen att sätta mig och vila emellanåt, men det har varit så himla härligt.

Och så idag. Energin är heeelt borta. Vaknade med ett dubbelt så högt blodsocker som man ska ha, kände mig tung, varm, inte alls speciellt i form och det strålade från låret hela vägen ner till fotleden med epicentrum på utsidan och undersidan av knäet. Det bränner, drar. Min magnetröntgentid blev flyttad från den trettonde till imorgon redan och jag började så klart noja lite när de ringde igår kväll (!) för att säga det. Antingen har de sett något som inte är så bra..... Eller så är det bara skönt att göra bort det så fort som möjligt efteråt... Jag vet inte och jag nojar ju.

För allt är förmodligen inte som det ska..... Jag kan inte gå vanligt, knäet vill inte vecklas ut och in sådär som det brukar göra i vanliga fall. Det är stelt, varmt, ont. Jag kan gå på foten. Jag kan belasta, stå på ett ben och det gör inte ont, det är när jag rör mig som smärtan kommer. Och nu när jag sitter här vid datorn.... Det fortsätter stråla. Blääää. 

Jag tänker i alla fall bli så pass bra att jag kan genomföra Tjejvättern den femte juni. På Johans födelsedag ska jag cykla tio mil, en diabetiker på lågkolhydratkost. Jag ska dock späda ut vattnet med saft, ha med mig otaliga Berry Boost-förpackningar och Dextrosol i ryggan så helt sockerfritt blir det ju inte. Men jag tänker genomföra det. Mamma ville inte, så jag cyklar själv. Och mitt knä ska vara bra tills dess. Det ska det vara. Det är mitt mål nu.

Edit: Medan jag tittade igenom mina bildmappar hittade jag ju den som heter "Bröllopsinspiration". Om det visar sig att knäet är så paj så jag inte kommer att kunna genomföra loppet den femte så har jag ju tid att sitta och göra något annat istället... Men hösten 2015 blir knapert om man ska börja nysta nu. Bättre med sommaren 2016 kanske.... Vi får se ;-) 

Det här med att lyssna på magkänslan. 

Jag har sagt så många gånger att min magkänsla aldrig ljugit för mig, men trots det har jag bara blundat utan att tänka på det och gått rakt in i det som magen redan varnade om. Till exempel "ställ väckarklockan på tio minuter innan du brukar" och så gör jag inte det, av ren lathet, och väckarklockan ringer inte alls. Här om dagen inne i kvinnornas wc var en av dörrarna lediga. Öppna inte! riktigt skrek magen, min starkaste intuition någonsin. Välj en annan dörr! Så öppnar jag den ändå, trevande, och där inne sitter en tant som glömt låsa! Alltså! Jag ska aldrig mer strunta i dig magen! 

Samma i morse. Idag ska jag gå till gymmet sade jag. Magen nickade instämmande medan ögonen for ut genom fönstret. Men det är ju så fint väder... Kanske skulle jag fara ut och springa.... och så gjorde jag det.

Nej, jag skulle inte ha gjort det. 

När man sprungit i cirka tio minuter (såklart beroende på vilket håll man väljer haha) kommer man till en jättebrant uppförsbacke med en lika brant nerförsbacke efteråt. Det är barmark här i Stockholm förutom på vissa partier på stigar gömda under stora granar... Jag väjde för den värsta isen, tog språng uppför backen och såg att det var lika isigt på andra sidan. Lite mindre faktiskt. Så jag gick. Sakta neråt. Tog upp telefonen för att pausa Runkeepern och...

Sen låg jag på marken och VRÅLADE så det hördes i hela kommunen - och grannkommunen, för den delen.... Benen slogs undan, det högra knäet vek sig under mig och jag singlade ner över det vid sidan av isfläcken. Krasch. När det slutade svartna för ögonen tappade jag all känsel i hela högerbenet och tog mig inte upp och hela tiden gjorde det så jäkla ont så jag ville dö. Jaha. Två kilometer hemifrån. Hur i helvete ska jag göra nu då? Telefonen flög iväg längs efter hela fläcken och jag hade inte ens kunnat nå den om jag velat.

Tur det finns människor i denna värld. Tur det finns människor som är ute på promenad och som skyndar fram till den som ligger ner och kvider, som hjälper henne upp på benen och leder henne till bänken på krönet av backen och som frågar om det är något mer de kan göra, ska vi ringa nån? Puss puss och kram förtjänar ni. Och en bukett med tulpaner typ.

Och nu sitter jag här, sex timmar senare, med ett lindat knä och två kryckor lutade mot stolen i hallen, just hemkommen från ortopedakuten. Haha..... Maximal otur och maximal klumpighet resulterade i ett knä ur led (därav djungelvrålet) och användning av kryckor i tre veckor (!!!) Ett besök i mitten på mars för magnetröntgen, rehabiliteringshjälp, och kontroll av senor och ligament väntar, men före det - ingen löpträning och ingen spinning.... ååååååh.

Jag skulle ha gått till gymmet.

Jag skulle verkligen, verkligen ha gjort det.

// Jennie, som aldrig mer ska gå emot magkänslan och som fnissar åt sin egen klumpighet så här i efterhand.