Det här med att lyssna på magkänslan. 

Jag har sagt så många gånger att min magkänsla aldrig ljugit för mig, men trots det har jag bara blundat utan att tänka på det och gått rakt in i det som magen redan varnade om. Till exempel "ställ väckarklockan på tio minuter innan du brukar" och så gör jag inte det, av ren lathet, och väckarklockan ringer inte alls. Här om dagen inne i kvinnornas wc var en av dörrarna lediga. Öppna inte! riktigt skrek magen, min starkaste intuition någonsin. Välj en annan dörr! Så öppnar jag den ändå, trevande, och där inne sitter en tant som glömt låsa! Alltså! Jag ska aldrig mer strunta i dig magen! 

Samma i morse. Idag ska jag gå till gymmet sade jag. Magen nickade instämmande medan ögonen for ut genom fönstret. Men det är ju så fint väder... Kanske skulle jag fara ut och springa.... och så gjorde jag det.

Nej, jag skulle inte ha gjort det. 

När man sprungit i cirka tio minuter (såklart beroende på vilket håll man väljer haha) kommer man till en jättebrant uppförsbacke med en lika brant nerförsbacke efteråt. Det är barmark här i Stockholm förutom på vissa partier på stigar gömda under stora granar... Jag väjde för den värsta isen, tog språng uppför backen och såg att det var lika isigt på andra sidan. Lite mindre faktiskt. Så jag gick. Sakta neråt. Tog upp telefonen för att pausa Runkeepern och...

Sen låg jag på marken och VRÅLADE så det hördes i hela kommunen - och grannkommunen, för den delen.... Benen slogs undan, det högra knäet vek sig under mig och jag singlade ner över det vid sidan av isfläcken. Krasch. När det slutade svartna för ögonen tappade jag all känsel i hela högerbenet och tog mig inte upp och hela tiden gjorde det så jäkla ont så jag ville dö. Jaha. Två kilometer hemifrån. Hur i helvete ska jag göra nu då? Telefonen flög iväg längs efter hela fläcken och jag hade inte ens kunnat nå den om jag velat.

Tur det finns människor i denna värld. Tur det finns människor som är ute på promenad och som skyndar fram till den som ligger ner och kvider, som hjälper henne upp på benen och leder henne till bänken på krönet av backen och som frågar om det är något mer de kan göra, ska vi ringa nån? Puss puss och kram förtjänar ni. Och en bukett med tulpaner typ.

Och nu sitter jag här, sex timmar senare, med ett lindat knä och två kryckor lutade mot stolen i hallen, just hemkommen från ortopedakuten. Haha..... Maximal otur och maximal klumpighet resulterade i ett knä ur led (därav djungelvrålet) och användning av kryckor i tre veckor (!!!) Ett besök i mitten på mars för magnetröntgen, rehabiliteringshjälp, och kontroll av senor och ligament väntar, men före det - ingen löpträning och ingen spinning.... ååååååh.

Jag skulle ha gått till gymmet.

Jag skulle verkligen, verkligen ha gjort det.

// Jennie, som aldrig mer ska gå emot magkänslan och som fnissar åt sin egen klumpighet så här i efterhand.