Om några veckor fyller jag år igen. Flest barn föds ju i mars och april så det vore inte så konstigt om denna bloggerska också gjorde det. Vinterns sista snöstorm rasade utanför fönstret när jag ville komma ut trots att det var mitten på april, fyra dagar efter beräknad nedkomst. Men ut skulle jag. Ut kom jag. Jag föddes in i det vackra, lilla huset min farfars pappa byggt och där växte jag upp.

Jag saknar det ibland. Jag har så många minnen därifrån. Varje dag har en speciell känsla, ett speciellt minne därifrån, och just nu saknar jag det mer än någonsin. De stora ängarna, sjön som glittrade mellan träden, potatislandet, jordhögen efter utbyggnaden som jag gjorde en tunnel i under löven av den gigantiska fuskhallonbusken. Det växte styvmorsvioler där, och då lärde jag mig både vad violer och styvmödrar var för någonting.

Jag klättrade i den gamla rönnen intill, högre och högre upp tills jag var helt dolv av löven och dog nästan i samma träd då grenen jag stod på brast och rispade upp ett långt, blödande sår från höften, över magen, revbenen, mellan brösten och slutade bara några millimeter ifrån pulsådern. Där hängde jag, fast i jackan, dinglandes med fötterna och blodet som rann och min älskade, underbara lillasyster kom tultandes och ropade "nu kommer Johanna-ambulansen". Älskade, fina, fantastiska lillasyster.

Vi bråkade en del när vi växte upp, jag och Johanna-ambulansen. Jag var en hönsmamma. Det är jag fortfarande. Jag ville ha kontroll, struktur och tradition och brydde mig så mycket och om lilla grisen gjorde tvärtemot vad jag funderat ut att leken skulle innehålla blev jag ledsen och arg. Jag gillade inte förändringar. Jag älskade att leka med henne. Jag ångrar att jag var så hönsig. Jag har alltid varit hönsig. Jag älskar fortfarande att leka. Jag skulle kunna gå ut nu och leka kurragömma eller burkas eller något sådant tillsammans med andra människor och det skulle vara så fantasiskt kul.

Och cykelvägen till stugan. Huset låg på en smal väg och därifrån ledde en grusväg mig hela vägen till sommarstugan som jag också kan säga att jag växte upp i. Alla minnen därifrån håller jag hårt i medan åren går och jag inser att jag inte längre är tio år gammal. Jag gungar inte längre på den gula plastgungan farfar hängde upp och för varje år försökte jag nå de där tallkottarna som hängde högt där uppe. För varje år växte jag. Och så en dag nådde jag. Den yttersta kotten föll i marken. Det kändes inte ens bra längre. Inte lika bra som jag trodde att det skulle göra. Jag ville bli stor, och när jag blev stor ville jag vara liten igen.

Jag längtar efter vårt eget hus, lägenhet, stuga, ställe, som vi kan skapa massor av minnen vid att ta fram och putsa och vårda och ställa undan. Min och Johans. Jag vill ha allt det där jag hade när jag växte upp. Han gör mig trygg. Han håller fast mig när jag är ute och flyger och drömmarna och tankarna blir för mycket. Han drar tillbaka mig, försiktigt, så jag landar i hans famn igen. Jag vill alltid vara i hans famn. Jag vill visa honom Öland. Jag vill visa honom världen. Jag är ingen storstadstjej och kommer aldrig bli det, landet och naturen och havet betyder alldeles för mycket.

Att ha ett eget hus, lägenhet, stuga eller ställe just här skulle vara okej, det också. Det skulle vara mer än okej. Det är mer än okej, för det är ju vårt ställe på sätt och vis. Jag behöver ha havet, lugnet, stigarna, skogen, för att känna mig som hemma. En kort cykelväg in till stan och alla affärer är okej, lite civiliserad är man ju. Ingen grottmänniska. Men skog och hav och natur. Där vill jag bo. Här. Med honom. Med Johan. Och sen, med våra barn. Alla fyra. Vi sex. För kärlek kan man aldrig få för mycket av. Kärlek är det enda som blir större ju mer man delar på den. Och kärleken jag känner till honom, kärleken som jag alltid har känt för honom, är så stor, så djup att orden nästan inte räcker till. Min älskade, underbaraste gris. Genom världen med dig. Alltid med dig.