Det här var det svar hon så länge sökt efter, det tecken hon behövde för att veta att hon fattat rätt beslut. Hon kunde inte tacka ja till Damien nu. Hon hatade att gå emot sin mamma, men hennes pappa hade rätt. Det var någonting som började sjuda inom henne i samma stund som hon öppnade det där brevet. Den där rastlösa känslan, tidvattnet som rasade in över sten och strand och svallade högt upp bland klipphyllorna och som slutligen fyllde hela henne med hopp. Hon såg på sina systrar som satt runt omkring henne med koldamm, grådaskiga dagar och långa vintrar i blickarna. Det fanns ingen längtan i dem, inga drömmar, ingenting. De behövde ingenting annat än det som fanns inom räckhåll. De hade aldrig velat ha någonting mer.

På andra sidan horisonten.

Eller solen.

Eller nåt.

En lååång tvåhundrafemtiosidors historia om en ensam, drömmande tjej under artonhundratalet och hennes väg till Australien. Denna historia fyllde ett helt anteckningsblock 2007, när jag gick i sjuan, och sedan knapprade jag in allt på datorn och har nu gått tillbaka till många gånger för att fortsätta med, ändra, skriva till, ta bort, och har läst igenom allt nu under dagen. Då var en allting ska sluta lyckligt de ska älska varandra för alltid-människa i allt det jag skrev, så mycket är ju i ändringsfasen. Men det här stycket tyckte jag faktiskt var rätt bra. Om man tar bort mycket av lulligullet tror jag detta kommer bli hyfsat ok till slut. Jag menar, jag var tretton år. Så himla bra skrivet för att vara en trettonårig liten fis :-) Trots lulligullet, haha.