Jag älskar honom. Jag älskar hur han får mig att må. Känna. Vara. Jag älskar hur han ler när han får syn på mig. Hur han tar mig i sina armar, hur han håller mig nära. Jag älskar hans ögon, hans mun, sättet han tittar på mig, grå ögon möter bruna. Jag älskar hans långsamma, låga ord i mitt öra "Du. Är. Så. Söt." Hur hjärtat börjar slå hårdare bara av att höra honom i andra änden av telefonen. Leendet som aldrig dunstar. Min. Din. Vi. Oss. Varandras. Tillsammans. Du. Jag. Han. Henne. Alltid.

Vi pratar om då. Om nu. Om sen. Framtiden. Det förflutna. Resor. Drömmar. Och hur jag än vrider på det så kan jag inte se ett liv utan honom. Det finns inte. Det är nu. Det är vi. Och den tanken gör mig så lycklig så jag sprängs.

Om hundra år vill jag att våra barnbarnsbarn ska hitta detta. Begrava sig i de flagnande, bruna, släta sidorna. Läsa. Tänka. Känna. Känna allt det som jag kände när jag såg honomi ögonen den första dagen och jag slutade andas för en stund.

Han log, då också - stort, nyfiket, välkomnande, undrande.

Och jag minns att jag såg in i de där ögonen och de viskade till en plats långt inne: "Var har du varit hela mitt liv?"

Jag kunde inte släppa dem. Inte släppa honom fastän han skulle flytta. Jag brydde mig inte. För jag visste. Jag vet idag, nu.

Det är Du. Det har alltid varit Du. Och jag kommer älska dig så länge jag lever.

Och jag ville bara spara detta minne. Helgens minnen. För alltid i skrift. Att finnas. Att minnas. Att känna. Oss. Vi.

Jag gifter mig med dig tusen gånger om.

Det gör jag.

En dag. <3

Dunderförkyld. Mall of Scandinavia. Bio. Star Wars, alla sju filmer, jag som inte trodde att jag någonsin skulle se dem än mindre tycka om dem, men det gjorde jag. Nu sitter jag uppkrupen i soffan efter en helg i rymden och ansiktet är stort som en fotboll. Att bli förkyld sent en söndagkväll var ju inte direkt alla tiders, men vad gör man... Bara se till att bli frisk och ta nya tag. Vila, ta det lugnt, äta mycket frukt och ingefära, kramas med Johan hela kvällen för imorgon åker han till Riga och jag hoppas, hoppas att det inte blåser lika mycket som idag för då kommer jag ha ont i magen i två dagar och jag har redan haft ont i magen i en månad. Magkatarr. Igen. Stress. Igen. Hemma i soffan och hjärtat slår så behagligt, lutad mot den varma kroppen intill.

På fredag kommer han hem igen, min favorit, tätt följd av min syster Johanna som spenderar en helg i storstaden och ska bo hos oss. Jag längtar redan till helgens brieost och vita vin, och förhoppningsvis mår man lite bättre. Johan och jag har aldrig varit förkylda samtidigt, men nu hann han bara nätt och jämnt övervinna peaken så tog jag över stafettpinnen. Nåja.  

Och på tal om det positiva.

Vi firade fyra och ett halvt år den tjugosjunde. Gaaaah. Jag spritter av kärlek när jag tänker på det. Fyra och ett halvt år tillsammans och sex månader med varsina ringar på fingret och en hel värld av upplevelser som väntar på oss. Han gör mig så lycklig, den där. Han bara gör det. Sättet han ser på mig, sättet han tar på mig. Det känns hela vägen ner i min själ, och jag har fått spendera fyra och ett halvt år tillsammans med honom. "Jag trooor faktiskt att det blir fem", sade han och log. "År." 

"Jaaaa."

"Till."

♥

Du har mig så innerligt. Jag är din så länge jag lever. Det vet jag, det känner jag. Det vill jag vara. Alltid.

Helg. Ledig helg. Med Johan. Jag tröttnar aldrig på det. Tröttnar aldrig på att leva det, att säga det, att tänka på det och bli glad för det. Känner mig som världens lyckligaste människa när jag går hem på fredagarna och kryper ner i mjukiskläderna och kramar om honom länge. Ibland kryper jag istället ner i min snyggaste klänning trots att vi inte ska någonstans speciellt. Ibland dricker jag vin och pladdrar medan han spelar och dricker whisky och så skrattar jag åt mig själv när han svarar fel och inte har lyssnat, för ibland är jag en babbelapa och män kan inte göra två saker samtidigt (inte jag heller).

Jag vill åka till en bungalow där vindbrisen sakta åker genom linnetygerna som hänger intill altanen, se hur palmerna vajar och känna värmen i ryggen. Sätta mig i skuggan med lemonad och skriva färdigt min bok, och Johan som inte badat på så länge står i meterhögt vatten och ler stort åt mig. Få vit sand mellan tårna. Bada i kristallklart hav. Svepas omkull av vågorna. Skratta så mycket att jag får en kallsup. Se glansen i en älskandes ögon när han sträcker ut sina armar mot mitt håll.

Jag tror jag måste beställa en bikini, en snygg, en ny. Bara ifall att. Jag tror jag måste spara alla pengar jag kan så pengahögen växer. Så jag kan köpa en bikini sen när vi väl är på väg till den där stranden. Jag tror jag måste lägga mig på spikmattan och tänka på de där vajande palmerna och lemonaden som inte alls höjer blodsockret, i alla fall inte i mina tankar, på något mirakelvis som bara existerar i drömmarna. Han och jag. Så fint. Så fantastiskt. Det är vi två. 

Vi två på en sandstrand. Jag skulle smälla av fullständigt. 

Åh, vad jag skulle vilja det. 

Detta är min absoluta favoritbild på oss, just från en sådan där sandstrand. Solen i ansiktet, vinden i håret. Varandra. Tacksamheten som flödar. Oj vad jag är lycklig.

Stormade in genom dörren, ställde maten på spisen och gick in i duschen under tiden potatisen kokade. Så. Jävla. Skönt. Bara att stå där. Blunda. Vattnet forsade ner över ansikte och trött, sliten kropp som brann av träningsvärk. Sedan äta all den där maten spisen lagade under tiden jag värmde upp mina kalla fingrar och tår och så lägga sig i soffan och pusta ut. Bara andas. Blunda. Så jävla skönt. 

Jag tänkte skriva någonting om hur det gick på jobbet idag, att helgen gick rasande snabbt och mitt i allt var det måndag igen. Vi var på bio och middag på Texas Longhorn i lördags, det var jättekul och jättemysigt. Bara att filmen kanske inte riktigt var min typ av film. Jag kan se thrillers hur många gånger som helst där de skjuter folk, men detta, sedan några ur manskapet på duken började spy blod och man fick se det lite framifrån och bakifrån och från sidan och sedan ett lemlästat ansikte som sköts sönder jo jag tackar det var väldigt trevligt att se på. Jag har spyfobi. Men den var bra ändå. Udda. Bra.

Folk får skjuta varandra i filmer hur mycket de vill så länge jag slipper se när ansiktet eller hjärnsubstans bokstavligt talat sprättar över bioduken. Jag är inne i en sådan period nu, när jag inte alls tycker det är kul med sådant, jag drar mig till och med från att se Black Sails och då är jag bara trött. Jag orkar inte se snabba fighting-scener just nu, just idag. Jag orkar bara inte.

Sedan låg vi i soffan hela söndagskvällen och gapflabbade. Myste. såg Kung Fu Panda 1 och 2. Skrattade lite till. Busade. Vi sprang en lång runda också, min första vinterlöpning för detta år. Det var tungt men det gick. Sju kilometer. Jag trodde jag bara skulle orka en, max två. Johan sprang bredvid, eller framför. Han tog ett varv till när jag vände hemåt. Tolv kilometer. Vinterlöpning.

Och jag orkade sex chins på gymmet också. Sedan fyra, sedan tre, sedan två, och sedan orkade jag inga fler. För ett halvår sedan orkade jag tre, och då var jag ändå vältränad (tydligen inte). För två månader sedan orkade jag också tre. 

Jag drömmer färglada, energiska drömmar om nätterna, är inte lika gråtfärdigt utmattad. Jag skippade mjölk och mjöl i tio dagar och nu mår jag mycket bättre, känner inte alls av någonting och äter litegrann av bägge två nu igen. Illamåendet är kvar, periodvis, men inte lika kraftigt. Tuggummi och citronzest-vatten gör susen, och Rennie i fickan. Det får vara så ett tag.

Imorgon väntar en elvatimmarsdag med tre timmars komp på grund av möte efter jobbet. Tack för det. Jag sparar, räknar övertidsminuter som i slutändan kanske lägger grunden till vår resa i juni. Den resan ska bli världens bästa. Den kan inte bli annat, inte när jag reser med och Johan. Min bästa vän. Min tvillingsjäl. Mitt största mongo, min stora kärlek. Mitt allt. Någon som är nästan lika knäpp som jag och som får mig att skratta så mycket att jag inte får luft. ♥ 

Sedan öppnar jag på onsdag, stänger på torsdag och vips så är det fredag igen. 

Helg. 

I crave you.

2015

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Jag fick tillsvidaretjänst som barnskötare, något jag inte trodde att jag skulle tycka om så mycket som jag gör. En miljon kramar om dagen och barn att busa med, att lära ut, att lära sig från, och ibland ha några små fingrar som pillar i ens hår. "Snälla, får jag göra en frisyr på dig?" Gah. 

Genomdrev du någon stor förändring? Vi flyttade till en ny lägenhet, Johan började jobba dagtid och jag fick tillsvidaretjänst i barnskötarbranschen, vilket gav oss eftermiddagar och helger tillsammans för första gången på fyra år. Lyckan i att vakna upp klockan nio en lördag och inse att Johan ligger bredvid mig är svårslagen. Dock önskar man ju numera att helgerna var åtminstone en dag längre, hehe... :-)

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Den femte juni när jag satt i soffan och grinade (och skrattade) med ett juvelprytt ringfinger och den tjugosjunde juli när vi lät resten av världen veta det. 

Vilka länder besökte du? Vi åkte på kryssning till Helsingfors, sedan reste vi hem till Norrbotten för ett par veckor, följt av Göteborg. Ingen charter i år, men det sparar vi till nästa år... alltså, ja, i år. I år åker vi. 2016, det kommer ta länge att lära sig säga det. Johan fyller 30 och vi har varit tillsammans i fem år. Så förhoppningarna är höga om en riktig superresa, drömmarna om Australien ligger kvar.

Bästa köpet? Jag har dragit ner på shoppandet rejält och är nu faktiskt väldigt nöjd med hur bra jag lyckas hålla i pengarna när jag är på stan. Men det bästa köpet jag gjorde var nog min sportbehå, aldrig varit så nöjd med en sådan förut, och träningsskorna som gav mig fina löpturer sommaren igenom. Jag sprang fem kilometer på 25.06 dagen innan jag började jobba i höstas. Nu börjar jakten igen! Mina nya glasögon var också helt fantastiska. Och min jacka...

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att få vara med Johan. Gud, vad han gör mig glad. Varje dag. Att vakna bredvid honom, att bli omhållen, så små saker som kan kännas så himla bra i hjärtat. Det var kärlek vid första ögonkastet och den växer sig bara större. Att umgås med min släkt där hemma i norr, höra deras historier, episoder från deras vardag, skratta med farmor tills tårarna rinner. Att bli kramad av så många barn, att få höra hur härlig jag är av små tindrande sexårsögon. I de stunderna vill jag ha ett helt dussin egna.   

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Att vi får en egen lägenhet, åh.

Vad önskar du att du gjort mindre? Stressat. Annars försöker jag att inte tänka efter så mycket på de dåliga sakerna, för då fläckar de ner allt det bra. Jag är en extremt lättstressad människa och jag försöker jobba med det, men det är svårt, jättesvårt. I vår släkt har vi känslorna i magen och så fort någonting händer utöver det normala, det vanliga, så känns det rejält. Betydligt lättare när man i grunden redan är stressad...

Favoritprogram på TV? Netflix...? 2015 var nog året där jag såg minst på teve någonsin. Netflix, streamade serier och spel däremot, det fyllde vår teveskärm.

Bästa boken du läste i år? Alltid Du. Annars har jag de flesta av mina favoritböcker i bokhyllan eller på vinden hos mamma, böcker jag kan läsa hur många gånger som helst, och jag har nämnt dem alla så många gånger redan. Vid nästa utvärdering för 2016 hoppas jag kunna säga "min egen". Det är också någonting jag jobbar med, strävar mot - att våga, att släppa taget om allt det perfektionistiska som aldrig har funnits i annat än för mitt skrivande, min rädsla att misslyckas, att höra att den är så jävla värdelös. Jag tror på mig själv, tror på det jag skriver, men samtidigt är jag så präglad av jantelagen hemma i Kalix där man måste vara som alla andra. Farmor är min idol, hon går med huvudet högt förbi alla som opponerar sig i hennes skugga, blundar för sånt självkänslan inte behöver veta. Världens grymmaste tant, det är min farmor det.

Största musikaliska upptäckten? Future World Music. Spiritual Awakening, alltså det är tidernas bästa låt, trots fem tusen lyssningar. Och keltisk musik. Och Lindsey Stirling. Att Mass Effect finns på Spotify. Årets mest spelade låt, ni kan ju gissa vilken det blev? An End Once And For All. Alltid, alltid den.

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Ehm... att jag blev uppskattad för mitt fina arbete och blev belönad med en tillsvidaretjänst. Det är jag evigt tacksam för.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Jag var nöjd, helt enkelt. Mer nöjd än någonsin. Jag slutade bry mig om att alltid platta håret, för det är fint när det är lite lockar i det, när vinden leker med det utan att det tyngs ner av hårspray och massor av jox, att inte alltid ha linser. Jag blev mer och mer en sådan där messy hair don't care-människa, och vilken befrielse det var att inse det. Att sluta göra det andra vill att jag ska göra, och bara vara mig själv. Det jag ser i Johans ögon varje dag är bevis nog, jag behöver inte gilla-markeringar på Instagram för att veta att jag duger (även om det såklart är kul att höra).

Vad spenderade du mest pengar på? Jag vet faktiskt inte, det har jag inte tänkt på. Sparande, räkningar, uteluncher, nöjen, jag tänkte inte så mycket på det. Jag lever inte som en kung, men är det något jag vill ha sådär riktigt mycket så köper jag det. Är det något större, dyrare, så låter jag det gå ett par dagar, en vecka, två veckor, och är känslan densamma så köper jag den då. Och är det semester, solen värmer, jag varken röker eller dricker hål i plånboken, så kan jag faktiskt köpa mig den där kappan eller kokboken.

Vilken är din största insikt under 2015? Det där om att jag inte längre gör det alla andra tycker att jag ska göra eller borde göra "bara för att alla andra gör det", att jag istället sätter mitt eget välmående först (äntligen!). Jag har slutat låtsas om att jag tycker att ljudliga, berusade AW med gamla jobbkompisar som jag ändå aldrig träffar längre är kul, för det är det inte. Jag sitter hellre hemma hos någon och dricker te eller tar ett glas vin och pratar i normal ton så man hör vad man säger och hör det man tänker. Att jag är den där fisken mot strömmen och alltid kommer vara henne, och att det är okej. Att jag verkligen är en Highly Sensitive Person som behöver lugna miljöer efter en hektisk dag på jobbet, att min energi inte alltid räcker till att först arbeta, sedan dricka vin inne i stan. Det är knappt att den räcker till att träna efter att jag gått hem för dagen. Att jag helt enkelt bara är människa.

Vad är du peppad för inför nästa år? Att få åka utomlands med Johan till sommaren, att se fram emot det, planera, längta. Att köpa en lägenhet - nu ska vi bannemig hitta en egen, passa på när vi båda har heltidsjobb. Att fylla tjugotre tänker jag på med skräckblandad förtjusning. Min barnlängtan får kliva åt sidan för någonting annat; någonting mer. Jag ser fram emot att upptäcka delar av världen och vår omgivning som vi inte tidigare gjort. Vi pratar om dem, om våra barn, men de får komma senare. Nuet är för värdefullt för att inte levas till fullo. Vi har här och nu, det är det enda som vi vet med all säkerhet. Låt det inte gå till spillo. Låt det inte kastas bort.

Vi, tillsammans. Ända sedan den där dagen. Vi stod där, tittade på varandra. Och jag visste, kände. Var har du varit hela mitt liv?  

Han berikade mitt liv med färg. Att spela mig igenom Mass Effect berikade mig med insikt. Tid. Tid är det mest värdefulla vi har, och jag blir ledsen när jag tänker på att all tid i världen inte kommer vara nog för att jag ska tröttna på att leva tillsammans med honom. Men jag ska inte tänka så. Jag ska tänka på idag. Vi har idag. Vi har löften om morgondagen. Vi har varandra. Den bästa gåvan någon kan få. ♥

Jag tänker inte längre be om ursäkt för saker jag tänker, känner eller tror på. Det här är ju jag. Och jag är en hopplös romantiker, en gammal själ, en ung tjej med glitter i ögonen som älskar att skriva, en sådan där som blir glad av allt det vackra där ute, stort som smått.

"Love knows no limit to it's endurance, no end to it's trust, no fading of it's hope; it can outlast everything. Love still stands when all else has fallen."

Det här är jag. 

Jag älskar att ligga kvar under täcket och se på honom där han sitter, med ryggen delvis vänd från mig och ögonen klistrade på den rörliga skärmen där en fantasy-värld utspelar sig. Jag bara ligger där, tittar på honom, på hans spretiga hår och breda rygg och händerna jag vet är alldeles kalla, det är kallt i källaren, i hans gamla rum, i vårt rum. Känner det där varma extraslaget, leendet som börjar bildas i mungipan. Och så smyger jag dit, lämnar värmen, lägger armarna om honom och viskar god morgon. 

Är det du, säger han, lågt i mitt öra, drar mina armar hårdare runt sig själv. God morgon. 

Jag älskar att höra honom skratta. Att komma farandes nerför slalombacken i vansinnesfart på madrassen, idel leende fast jag kämpar med att hålla munnen och ögonen och näsan stängd för all snö som sprutar upp i ansiktet, in i nacken, ryggen, halsen, innanför mössan, var som den kommer åt. Och så väntar han där nere, eller bredvid, och så skrattar jag, vi, allihop, högt och länge, när färden tar slut och jag ligger raklång på marken och lyckan bubblar i mig. Hur hans händer söker sig efter mina i bilen, vid matbordet, när jag står och brer en smörgås. Hans fingrar i mitt hår. 

Långa, mysiga timmar framför brasan, i sängen med varsin bok eller armarna om varandra och ser film. Alla sms. Meddelanden. Famnen att begrava sig i så fort vi ses, så fort jag ser honom och magen fylls av glädje och kärlek. 

Fyra och ett halvt år. Fem jular. Fem vintrar. Och det är fortfarande detsamma. Fortfarande. Djupare. Och jag vet, jag bara vet, att det är menat att vara så. Menat att vara vi. Det finns ingen annan. Ingen annan så djupt där inne, aldrig varit, kommer aldrig vara. Vi beter oss inte "som man ska". Lite försiktiga, lösa pussar eller en go ibland. Nej. Jag tänker inte älska honom i smyg, bara för att det är så alla andra gör, sällan visar det, sällan pratar om det. Jag kramar honom ofta. Bara tar i honom, ofta. Känner på honom. Pratar. Skämtar. Pussas. Håller armarna om sådär som vid datorn på mornarna när klockan är väldigt förbi godmorgontid. 

Jag är så trött nu, så ses i kroppen och fylld av en saknad jag visste skulle komma trots att det inte gått mer än fem timmar sedan vi sist sågs. Tre dagar kvar, sedan får jag göra allt det där igen. Alla dessa kramar. 

Jag är så tacksam över att det blev så, är så, att vi hittade varandra. Jag kommer alltid att säga det, högt och ofta. För det är precis så det är. Vi. Oss. Alltid vi. Och vad det gör mig lycklig. Megajättesuperlycklig. Du och jag, kompis. Du och jag.

Jag sitter vid köksbordet och läser en alldeles underbar och bitande jobbig bok, Alltid Du. Ställer mig i duschen och där tänker jag oftast på allting som hänt, som bara ligger där och väntar på att bli tänkt på, saker som sveper förbi under en dag eller en vecka eller ett liv, medan vattnet, det varma, heta vattnet rinner över mig. Hur skulle det vara att heta Caroline Sundell, vara gift tvåbarnsmamma och plötsligt stå öga mot öga med någon man aldrig riktigt glömt, en helt vanlig dag mitt i veckan? 

Jag har inget ex jag skulle slänga mig om halsen på, som jag allvarligt skulle börja begrunda tanken på hur det skulle vara, så här långt senare. Ett ex är ju ett ex av en anledning (och jag har ändå inte särskilt många). Jag har inga jobbiga avslut som aldrig fick avslutas, och för det är jag glad. Johan var en tråd, ett garnnystan som kom rullande in i mitt liv på sin väg mot sin nya skola hundratjugo mil bort, och jag bara visste att jag skulle följa med på resan hur få minuter vi känt varandra. Det var självklart. Det är fortfarande självklart. Aldrig utan dig. Alltid du.

Jag tror jag bara skulle skratta om den där första kärleken skulle stå utanför min dörr en dag. Jag skulle nog bara garva. Inte ens det, jag skulle kanske bara titta på honom sådär som man gör när det står en främling utanför dörren, misstänksamt blicka på människan för att få reda på vad denne vill, om det är en potentiell yxmördare eller bara en granne som behöver toapapper eller en liter mjölk. Om det ens går att känna igen någon man kände lite sådär halvt i en månad för tio år sedan.

Jag var tolv år, eller möjligen tretton, hade precis gått ut sexan (är man tretton då?) och var alltså varken särskilt attraktiv eller mogen i min kroppsbyggnad. Myggbetten på framsidan behövde knappast behå och håret hade ännu inte funnit sig in i en proper frisyr som klädde mitt ansikte, det bara var, och kläderna? Inte vet jag, sånt man handlade på postorder från H&M eller några shoppingturer till Luleå. Jag minns ett par jeans jag använde tills det blev ett hål i grenen. Ja alltså inte av överanvändning... så tidig var jag inte, men av tvätt och många månader med dem trädda över de små benen. De var faktiskt rätt snygga.

Och jag var muskulös då, jag red ju flera gånger i veckan, med fantastisk kondis och magmuskler jag avundas nu idag. Smink vet jag inte om jag använde, det minns jag inte. Min favoritbutik var fortfarande Mama's Closet. Jag kanske hade det mintgröna linnet med fint fall till de där jeansen och var på min höjd en stark femma på skalan upp till tio när jag piffade upp mig. Helt normal för en tolv-trettonåring antar jag. Varken mer eller mindre. Och så såg jag honom, när han kom inrusandes i rummet till sin lillasyster där jag också såklart var. Japp och det var kört. För typ tre veckor. Vi gjorde inget. Inte ens... knappt ens tog i varandra, men oj. Sedan åkte jag iväg över helgen och när jag kom hem var hans Lunarstorm nedklottrad med jag älskar Sofie. Happ. Fan så jag grät. I typ en kvart. Och några dagar till.

Det var för övrigt han som sa att jag var en trea på den tiogradiga skalan och jag som kämpade med att vara lagom cool och säga att han var en sjua fastän han egentligen var en tia (eh nej, men uppenbarligen tyckte jag det då.) Jag blev så himla snopen. Sedan spelades Unfaithful varenda dag, av Rihanna. Och Lunarstorms rampljus var ideligen full av meddelanden från honom där han skrev "söt tjej 13-17 som vill prata?" haha.

Så ni förstår att det inte var besvarat. Inte det minsta. Jo, lite, men inte så mycket. Inte tillräckligt mycket. 

Så en mjölktetra kan han väl få för besväret om han dyker upp. Inte en huvudroll i en bok. Johan har huvudrollen i min bok. I mitt näste, i mitt hjärta. Så har det alltid varit. Jag hoppas det alltid kommer vara så. Jag ser fram emot varenda dag vi får, när vi vaknar på morgonen och jag bara ler sådär mjukt, hjärtligt, ända längst in i från när jag tänker på det, på oss, på hans kacklande, underbart fula och fantastiska skratt och den han är, tjurighet och envishet till trots. Fortfarande. Ja, det är alltid du.

Alltid, alltid du.

If I lived a million lives,

I would have felt a million feelings

and still would I have fallen

a million times for you

Jag älskar att du älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst, när jag precis slagit upp ögonen med all deras påsiga, svullna prakt och när håret är sovlockigt och över hela kudden och kroppen inte riktigt vaken än. Jag älskar att du ser på mig som att jag är det bästa i din värld i just det ögonblicket. Jag älskar när du drar mig intill dig och håller mig kvar. Jag älskar det, djupt i mitt hjärta. Det bästa som finns, det är du. Alltid du. ♥