Hösten är här med nyckfulla regnskurar, för stor jobbjacka som jag under korta stunder i fönsterglasen ser ut som min mamma i. Jag står med på schemat uppsatt på tavlan på Fritids, jag cyklar hem i vinande stormar så att det suger i benen i alla backar och handen får torka bort vätan ur ansiktet på väg framåt. Kallt, grått, sedan kommer solen och jackan åker av fortare än kvickt. Sommaren har inte släppt sitt tag, inte än, inte helt. En krigare är vad hon är. 

Ögonen är grusiga nu trots att klockan bara är lite över nio. Imorgon är det fredag igen och en ledig helg tillsammans med min stora kärlek väntar, som jag ser fram emot det. Tekoppar i mängder och tända ljus och min nya favoriträtt zucchinipasta och snart borde min nya diabetesmottagning ringa för att boka in en tid för årskontroll och ögonbottenfotografering. Sist jag var på en sådan ska jag inte nämna för det svider lite att tänka på, men mitt långsocker är fortfarande fint så ta i trä, så jag hoppas att det ändå är okej ställt med mina brungröna tingestar. Jag skickade efter ett par nya glasögon här om dagen också och jag kan knappt bärga mig inför att jag får hem dem, åh. 

Och när lönen kommer, vilket den borde göra imorgon, lagom till helgen och allt vad det innebär, så ska jag styra min breda näsa hela vägen till den för mig okända affären som hyser kappan jag blev vanvettigt kläd-förälskad i i samma veva som jag provade ut nya glasögon. Den, en vinröd sjal, mina glasögon och slutligen en ny väska och ja, hela detta inlägg är receptet på allt det som känns alldeles, alldeles fantastiskt.

Att trycka på snooze-knappen på morgonen, snurra runt och lägga sig till rätta på en varm, blottad axel, känna hur armarna sluts om en innan kroppen och ögonen hunnit vakna. Värmen, doften, de långsamma andetagen som blåser över ens ansikte. God morgon. Att kliva upp, masa sig ifrån värmen, att äta frukost i tystnad, jag brer smör och han skär osten med armarna över mina axlar. Att kramas i hallen, att borsta tänderna tillsammans, att hastigt stryka med handloven över en varm kind när han är på jakt efter sina strumpor och jag efter min nya blus. Vad fin du är. 

Att någon petar på det vänsta ringfingret och säger att oj, så himla vacker, du måste fått dig en jättefin karl. När man sitter och fånler genom ett regnigt bussfönster och tänker på gårdagkvällens brottning i soffan där skrattet gjorde hål i magen, på hur vacker han var när man fotograferade honom i smyg under promenaden i de sista solstrålarna. Jag visste inte att kärlek kunde kännas så här. Att kärleken kunde vara så kravlös. En lördag i soffan framför spel och film. En söndag i storhandlingens tecken. En måndagmorgon där vi båda ligger kvar lite, lite extra bara för att helgen inte ska försvinna, inte riktigt än.

Vi pratade om Bo Ferdinand också, den tjurigaste ungen på planeten - ännu inte född. Och jag tänkte på hur fin han skulle vara som pappa. Med lilla Bo Ferdinand som ligger på hans bröst och knöser iklädd en liten randig body, vars kinder är sådär stora och munnen halvöppen för att han är mätt och belåten och bara sover i samma värme och doft som jag älskar att ligga på.

Det tänkte jag på, och då blev jag sådär kär så det nöp i hjärtat igen. Tacksam och glad och lycklig, och det var därför jag fånlog genom bussfönstret och tittade på min ring och kände den där ilande känslan i magtrakten. Just nu, just så här. Jag vill stanna tiden. Jag vill åka till jordens alla hörn. Jag vill sitta på en filt i solen. Jag vill bara vara här, i armarna på den jag är så villkorslöst förälskad i. Så länge jag gör allt det med honom. Vi två. Tillsammans. Alltid. Så länge det bara går. Så länge vi båda andas. Så länge vi båda finns till för varandra. ♥

Taggar: #älskadedu #kärlek #sambo #blivandefru #blivandeman #tacksamhet #lycka #förhållande #tankar #förlovning #förlovningsring #diamanter #bebis 

Nu har jag alldeles precis sjunkit ner i soffhörnet med en stor filt över benen och datorn i knäet, slut i kroppen men pigg i huvudet och alldeles, alldeles dölycklig. Julis sista löptur gjorde jag idag och jag skäms över att säga att det inte blivit särskilt många den här semestern. Men idag chockade jag mig själv genom att ge mig ut på den längsta rundan någonsin, och det förvånade mig ännu mer att jag faktiskt hade kunnat fortsätta när passet var slut, om vattenflaskan inte varit tom och knäet inte värkte efter nästan tre kilometer på bar asfalt (inte bra). 

Vi sov ut till åtta i morse efter att ha sett och sovit till Frozen sent igår kväll, och det var en strålande sol som sken på oss när vi klev upp. Gemensam middag igår i vårt nya, stora kök, och en gemensam frukost idag i samma nya, stora kök. Det är något visst med den där känslan. Iklädd en morgonrock i fleece med rufsigt hår och nyvakna påsar under ögonen medan man sitter där mitt emot varandra - det har vi inte kunnat göra på flera år för vi har inte haft något köksbord - och läsa en tidning eller från ett mjölkpaket och bara vara, bara småprata, bara skratta åt och med varandra.

Vi tog en promenad till tåget två stationer bort i den varma solen och sedan gick jag hem igen, bytte om till löparkläderna och for ut på min runda. När jag kommit till orienteringsklubben ett par kilometer bort tänkte jag att det är lika bra att fortsätta runt resten av sjön också, så det gjorde jag, påhejad av Johan borta på jobbet. Så runt kom jag efter åtta sköna kilometer och såg lägenheten uppe på kullen, men den där rösten inom mig viskade att visst känns det ändå som att du har lite kraft kvar? Inte kan du sluta nu. Inte när du är så nära ett rekord, inte när du inte stannat mer än en minut längs vägen. Benen pinnade på som på autopilot och det var bara att hänga med, upp och nerför många backar och Sabaton, Painbastard och Mass Effect som vrålade i örat medan jag närmade mig milmarkeringen.

Så trött, så glad, så svettig och det bästa av allt, när jag låg där i gräset och kollade upp på molntäcket som drivit in under löpturen? Det kändes fortfarande som att jag hade kraft kvar. Som att jag skulle kunna fortsätta. Om det är den nya lägenheten som gör det, att jag var utvilad, den korta men härliga promenaden tillsammans med Johan i morse eller att solen sken eller att vi åt en vegetarisk middag igår eller att jag äntligen tagit mig förbi spärren i min bok, det vet jag inte. Men nu vet jag att det finns ännu mer kraft i mina korta små ben än jag trott. Nu vet jag att Tjejmilen inte är omöjlig att springa i september.

Jag tänker rida på vågorna nu av endorfiner som fyllt hela mig med ett fan vad bra jag är ju-fluff och bara sitta här ett tag. Det är fredag idag. Johan är ledig hela helgen, och flyttlådorna ska packas upp och vi ska köpa oss en ny teve. Vi diskuterade lite om en kommande semester också som fick mig så inspirerad. Det känns så bra. Alltihop. Det känns bra i magen. I hjärtat. Men så är det väl.... när man kommit hem :) 

For the burning within
For your kiss on my skin
For your heart
For the man I love

I’m always yours

V i vet nog alla vid det här laget att jag är en obotlig romantiker som gråter åt filmer och åt böcker och en av mina favoritböcker har flera vågiga sidor efter ordentliga floder runnit genom, över, dem under de gånger jag läst den. Jag tycker om höstlövens färger, doften av regn, regndroppar över fönsterrutorna, vatten under mina fötter, vågor som skvalpar och fågelkvitter och vackra dagar och fjällen och öppna vidder och en mysig brasa att värma sig framför. Jag tycker hemskt mycket om min familj, mina familjer, mitt barndomshus, sommarstugan och farmor och farfar och mina fantastiska bästa vänner där hemma. Och det är ju ingen nyhet att jag är upp över öronen kär heller, haha.

Jag förälskade mig i Johan så hastigt och så snabbt att det skrämde mig, för det var inte alls vad jag tänkt mig. Men när dagarna förvandlades till veckor bara växte den känslan och våra meddelanden tätnade, och när han berättade att han sagt upp sig och skulle flytta trodde jag att mitt hjärta skulle gå sönder.

Sedan bestämde jag mig. Lilla, söta Jennie bestämde sig för att grabba tag i det, i honom, kasta, slänga, försiktigt visa honom det som plöjde genom mig och det jag visste, någorlunda, plöjde genom honom. Så det gjorde jag. Jag slutade inte prata med honom. Jag backade inte bort från alla känslor som vilken normal människa i behov av ett helt, oskadat hjärta förmodligen skulle göra. Jag åkte hem till honom istället. Jag ville inte gå hela hösten och vintern och älta det som kunde ha blivit om någon av oss varit starkare, om vi konfronterat det som rasade inuti oss den sommaren, som aldrig fått chansen att blomma ut. 

Jag struntade i att han skulle flytta. Eller kanske sporrade det mig. Det kanske sporrade honom också. Den tjugosjunde juli åkte jag hem till honom för första gången, och vi tillbringade varenda sommardag efter det tillsammans. Det fortsatte vi att göra när han kom hem från södern igen. Vi flyttade ihop redan efter två, tre veckor, och det är fortfarande samma känsla som fyller mig när jag slår upp ögonen på morgonen och ser rakt in i hans blygrå. Jag vill dela mitt liv med honom. Jag vill se livet genom hans ögon. Jag vill vakna bredvid honom, somna bredvid honom, forsätta vara den där kärleksfulla tönten med alldeles för stort hjärta och alla andra miljoners med känslor och personlighetsdrag som finns inuti den lilla kroppen jag besitter.

Jag kan vara arg och sur och vrång och ilsken som ett ilsket, finskt bi också - det ska gudarna veta - och slita både mitt och hans hår och kalla honom för en fjärt, men det är bara ibland under vissa stunder typ sådär dagarna innan ens enorma hormonpåslag börjar. Det är inte det som räknas. Jag är bara mänsklig, med ett stort hjärta som sväljer så mycket och som bryr sig så mycket, och det är det jag väljer att säga nu, när fingertopparna darrar av ett lyckorus som kittlar i hela kroppen. Den tjugosjunde juli alltid kommer att vara en speciell dag för mig. Inte minst denna tjugosjunde... ♥ 

Låt mig få bära dig

när du är svag

för du betyder 

allting för mig.

För att jag älskar dig

så som du är

och jag vill ge dig

allting jag har

What greater gift can I get to feel alive

than the power of love in your eyes?

Låt mig härmed få presentera min nya följeslagare..... Iiiiiiiiih. Jag sitter här i soffan och kvider av glädje när inga ord tar sig ut och känslorna sprutar ut genom öronen. Jag kan inte sluta titta på den, inte sluta vrida den fram och tillbaka så att solstrålarna reflekteras i skiftningarna och bländar mig för en millisekund. Min älskade, min bästa vän, min klippa, mitt allt, min sambo och min framtida man. Vi. Tillsammans. Genom allt. Genom nuet, genom framtiden. Åååh. Det är lyckorussyndrom på riktigt. Det är.... åh. 

Vid din sida, mitt hjärta slår knut

Jag önskar att tiden med dig aldrig tar slut