Jag älskar att ligga kvar under täcket och se på honom där han sitter, med ryggen delvis vänd från mig och ögonen klistrade på den rörliga skärmen där en fantasy-värld utspelar sig. Jag bara ligger där, tittar på honom, på hans spretiga hår och breda rygg och händerna jag vet är alldeles kalla, det är kallt i källaren, i hans gamla rum, i vårt rum. Känner det där varma extraslaget, leendet som börjar bildas i mungipan. Och så smyger jag dit, lämnar värmen, lägger armarna om honom och viskar god morgon. 

Är det du, säger han, lågt i mitt öra, drar mina armar hårdare runt sig själv. God morgon. 

Jag älskar att höra honom skratta. Att komma farandes nerför slalombacken i vansinnesfart på madrassen, idel leende fast jag kämpar med att hålla munnen och ögonen och näsan stängd för all snö som sprutar upp i ansiktet, in i nacken, ryggen, halsen, innanför mössan, var som den kommer åt. Och så väntar han där nere, eller bredvid, och så skrattar jag, vi, allihop, högt och länge, när färden tar slut och jag ligger raklång på marken och lyckan bubblar i mig. Hur hans händer söker sig efter mina i bilen, vid matbordet, när jag står och brer en smörgås. Hans fingrar i mitt hår. 

Långa, mysiga timmar framför brasan, i sängen med varsin bok eller armarna om varandra och ser film. Alla sms. Meddelanden. Famnen att begrava sig i så fort vi ses, så fort jag ser honom och magen fylls av glädje och kärlek. 

Fyra och ett halvt år. Fem jular. Fem vintrar. Och det är fortfarande detsamma. Fortfarande. Djupare. Och jag vet, jag bara vet, att det är menat att vara så. Menat att vara vi. Det finns ingen annan. Ingen annan så djupt där inne, aldrig varit, kommer aldrig vara. Vi beter oss inte "som man ska". Lite försiktiga, lösa pussar eller en go ibland. Nej. Jag tänker inte älska honom i smyg, bara för att det är så alla andra gör, sällan visar det, sällan pratar om det. Jag kramar honom ofta. Bara tar i honom, ofta. Känner på honom. Pratar. Skämtar. Pussas. Håller armarna om sådär som vid datorn på mornarna när klockan är väldigt förbi godmorgontid. 

Jag är så trött nu, så ses i kroppen och fylld av en saknad jag visste skulle komma trots att det inte gått mer än fem timmar sedan vi sist sågs. Tre dagar kvar, sedan får jag göra allt det där igen. Alla dessa kramar. 

Jag är så tacksam över att det blev så, är så, att vi hittade varandra. Jag kommer alltid att säga det, högt och ofta. För det är precis så det är. Vi. Oss. Alltid vi. Och vad det gör mig lycklig. Megajättesuperlycklig. Du och jag, kompis. Du och jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...