Jag har dåligt samvete. Jag bara säckar ihop som en... säck potatis i soffan strax efter att Johan har gått och är så lycklig över att jag får vara med honom så jag bara sitter här med tårar i ögonen och ett leende som lyser upp hela mitt inre när jag tänker på allt vi har och gör. Igår så längtade jag efter att det skulle bli kväll så vi skulle kura ihop oss i soffan och spela Witcher 3 eller se Homeland eller busa och äta middag. Men det blev inte så, och för det är jag så ledsen och har dåligt samvete.

Jag glömde min blodsockermätare på jobbet och efter olyckan kände jag att jag inte mådde allra bäst. Blodsockret brukar ju stiga under stress, adrenalinpåslag, inflammationer och liknande, så jag tänkte på det och doserade insulin därefter uti det jag åt igår även om jag inte fick i mig så himla mycket med den smärtan i halva kroppen.

Så kommer Johan hem och jag börjar må illa. Tar Resorb, lagar klart middagen, äter en fågelportion och trycker i mig massa insulin. Det är här mitt dåliga samvete kommer in. Inte bara för att jag inte kunde öppna i morse, vågade öppna i morse efter det som hände, utan rädsla för att det där igår ska hända igen. Jag är helt utpumpad efter det. Jag mådde till slut så illa att jag var tvungen att kräkas. Jag hatar det. Det värsta jag vet. Och det gjorde jag. Om och om igen bara att inget kom ut för det var ju inte magen det var fel på, det var blodsockret och ketonerna, antar jag...

I med mer insulin, Samarin och en lång varm dusch, den andra för igår, och sedan lade jag mig i soffan helt matt och slut och med ont i magen bredvid Johan som sa "äntligen kan jag sitta ner i soffan" (och då menade han efter en hel dags arbete). Och då rev det bara i mig. Han har haft en hyfsat bra dag på jobbet, är nöjd över att jobba kontorstider, och vi skriver med varandra så ofta vi förmår och kontentan är ungefär att vi båda längtar till nästa soffmys, för att det är det underbaraste i hela världen. Och så kommer han hem till en tjej som är helt uppåt väggarna dålig, helt plötsligt från ingenstans. Det var inte så det skulle bli.

Jobbet idag hänger på en skör tråd. En tunn tråd. Jag ser att det är ungefär en månad sedan jag kände mig likadan. Inte med blodsockret eller ketonerna, men med den där ofantliga tacksamheten och lyckan och glädjen och så är man bara så tom. Det är väl den tiden på månaden. Jag har nya p-piller så kanske är det dem som gör mig såhär. Jag vet att det bara är en fas. Jag är lyckligast i världen. Så glad att jag får dela mina dagar med Johan och att vi snart kommer att fira vår femte jul tillsammans sänder fjärilar ner i magen. Fem år. Fyra och ett halvt enligt kalendern, men den femte julen står för dörren. Åååh vad jag ser fram emot det.

Vad jag ser fram emot ikväll, idag, imorgon. Nästa vecka. Jag vet att det skiner igenom i varje inlägg, den där djupa kärleken jag hyser. Kalla mig töntig om ni vill, det är ok. Kalla det gulligull, för det är precis vad det är, rakt ifrån hjärtat. Farfar sade här om dagen att han satt vid sjukhussängen och strök farmor över kinden och att han tyckte att hon var så söt. Stolthet, glädje, kärlek i hans ord. Efter femtiofem års äktenskap. Femtiosex.

Tvåsamhet, den finaste gåvan man kan få. Jag trodde inte att det gick att känna så här. Och här sitter jag. Vi. Eller bara jag, men ni vet vad jag menar. I hans armar är jag trygg. I hans närhet är jag fnittrig, lycklig, hoppig och studsig och bara glad. I hans närvaro vågar jag det jag inte vågar annars, för jag vet att han tar emot mig om jag faller.

Vet ni vad som gör mig mest glad? Det där som han säger att jag är som vackrast när jag vaknar på morgonen, utan smink, med rufsigt hår och plirande ögon och kinder som är påsiga. För då är jag, jag. Ingen annan har någonsin sagt så till mig. Han bara ser mig. Den jag är innan jag hunnit sälla mig till världen där utanför. När jag fortfarande är i vår bubbla. Du är som vackrast när du vaknar på morgonen. Älskade du. Tack för att du finns.

I resten av våra dagar, tillsammans, vi två

Jag hoppas att det alltid kommer vara så

Från tidens början till universums slut

Den kärlek jag hyser räcker livet ut

Jag somnade i soffan igår, tätt intill under täcket jag hämtade medan pistolskotten ljöd från teven. Vaknade till efter en tid, såg rakt upp i hans grå ögon och blev så himla lycklig. Kär. För ett par sekunder visste jag inte vem jag var, vem han var. Men det där ansiktet, som såg på mig. Som log. Med den där blicken. Den djupa, varma. "Jag älskar dig så mycket." Och det fladdrade till i magen. Jag älskar dig. Med djupet av mitt hjärta. Sedan blundade jag. Somnade om. Vaknade av hans fingrar mot min kind. "Kom, så går vi." Och vi gick. Och jag somnade. Och jag log.

Jag är egentligen inte klar. När jag masar mig ur sängen vid tjugo i sju varje morgon vet ryggraden att jag har fyrtio minuter att göra mig klar - för det är så länge det tar. Jag gör det liksom på autopilot, med sömndruckna ögon utan glasögon stapplar jag in i köket, trycker in huvudet i kylen och stirrar på objektet två centimeter framför ansiktet i hopp om att det är smöret eller yoghurten. Känner med fingrarna, tänker med blicken riktad rakt framåt i suddighetens suddiga värld. Häller upp yoghurt eller smör på mackorna (glutenfria) och knäpper igång tekokaren någonstans i all den suddiga massan.

Ja men ni vet ju hur man gör sig klar på morgonen. Håret åt alla håll, ansiktet svullet (i alla fall mitt), morgonrocken i ett krampaktigt grepp om kroppen då jag alltid fryser när jag stiger upp. Och den första droppen te, gräddligt och hett, i soffan eller vid köksbordet. Lite gos med Johan, sedan vinkar jag iväg honom vid dörren och fortsätter med de fyrtio minuterna. Nu har bara trettio gått, och jag har varken sminkat mig eller borstat tänderna, jag bara sitter här vid datorn (som jag inte ska göra förrän efteråt) och snorar (ja, visst är det fantastiskt hur sällan man kan vara snorig?) och... tänker, så allt annat gled in i den där suddiga massan även fast jag har linserna på mig. 

Jag är så glad och tacksam. Samtidigt blir jag så ledsen. Eller inte ledsen, sådär som jag var för någon vecka sedan när jag bara ville gråta för allting, men... bara liksom ett stort jaha. Ojdå. Allting har sedan juli fallit på plats. Ny lägenhet, utringt på mitt vikariejobb varenda dag sedan dagen innan skolstarten i augusti, och nu fast jobb - tillsvidaretjänst, men det kanske är samma sak. Kontrakt som sträcker sig i två år framåt. Världens finaste sambo jag är så himla kär i.

Och igår fick jag veta att jag blivit antagen till förskollärarprogrammet på LTU. Antagen, inte reserv. Antagen. Liksom förtjänar jag det här? Varför då? För att jag hade en skitvinter med femton olika sjukdomar som avlöste varandra och nu gör någon människa eller gud bot för det, jag vet inte? För att min mormor dog? Varför? 

Nu måste jag gå och göra mig klar på riktigt, jag kan inte gå till jobbet och snora utan smink och med salami-andedräkt. Men jag blev så mållös. Så tom. Jag vet att man inte ska tänka så, varför förtjänar jag detta, yin och yang och allt det där. Men det är svårt att låta bli. Jag vill inte att mitt liv ska backfire in my face när nyhetens behag lagt sig och något jättehemskt händer. Jag vet inte varför jag säger så.

Jag vet ju att jag gör ett bra jobb och att det är härligt och underbart att det uppmärksammas. Att jag äntligen börjar få ordning på det och kan visa världen och mig själv och alla i min närhet att jag minsann också kan. Jag har alltid haft hög självkänsla. Vetat att jag duger, oavsett vad det gäller. Förutom zombiespel, då blir jag rabiat. Kanske är det självförtroendet som inte reser sig som det ska och tar emot allt detta utan att blinka så som det förväntas av en stockholmare med självförtroende och yta som hyllas av gudarna. Kanske behöver jag sätta nya glasögon över dess näsa också, så att det ser och vet att jag är en i gänget också. Att jag är mer än vad jag tror. Att jag är duktigare än jantelagen någonsin skulle berömt mig med hemma i Kalix.

Tänk att jag och Johan hamnade här. Så glad jag är för det. För oss, för honom, för mig. Det är så fint. Så perfekt, just nu, just här. Lite stökigt på sina håll och diskmaskinen måste tömmas, golvet i sovrummet skuras. Men det är fredag, och ikväll och i resten av helgen är det bara vi två. Jag älskar de dagarna. Jag älskar det vi har. Det är jag alltid och evigt tacksam för. Tack för att du valde mig. Att jag får dela mitt liv med dig. Du är det viktigaste som hänt mig.

Min babe och jag, Grekland 2014. Fulla och glada. Lyckliga. Alltid. ♥

När adrenalinet och endorfinerna svävade runt inuti kroppen och jag cyklade hem från gymmet med värkande ben och kalla fingrar trots mina vantar tänkte jag på de sakerna som får mig att ta djupa andetag av vällust och blev sådär själaglad.

Jag tänkte på hur fruktansvärt skönt det är att låsa in sig på toaletten och "kissa" i tio minuter med Facebook-flödet som scrollas förbi eller där blicken är fast i de brokiga tapeterna i andra änden av det lilla skrymslet och man hör och känner hur alla barn springer och skrattar och skriker där utanför och man har laglig - nöden har ingen lag - rätt att inte bry sig just då. Hej småbarnsföräldrar, jag förstår nu verkligen det där med toalett-egentid ibland någon gång sådär mitt i veckan. Hallelujah.

Det är så skönt att bara andas för ett par minuter, blaska lite vatten i ansiktet eller borsta håret bara för att dryga ut de där fem minuterna och sen återgå till alla mysiga barn och busa eller måla eller leka eller dirigera eller hjälpa och bli dränkt av bautakramar och "du är min, jag ääälskar dig." Busråttor. Och orden: "Häl äl lilla gliiisen din." Ja, du är min lilla glis, alltid så glad och skrattig. 

Jag tänkte på hur skönt det är att sjunka ner i soffan efter ett träningspass som gick så bra. Soffan är så mjuk, inbjudande, vårt lilla hörn nedsutten för att passa våra rumpor perfekt. Luta tillbaka huvudet och bara... aaaah... vanligtvis tjugofem minuter efter att man slutat jobba, även om det blev två timmar senare idag. Och med tanke på det...

Hur fantastiskt roligt det är när chefen säger att hej, jag vill förlänga ditt kontrakt till och med juni... 2017! 2017 är så futuristiskt det bara går att tänka sig, det var liksom 2008 för två år sedan, och jag ska vara en del av det. En del av den futuristiska framtiden på skolan jag trivs så väl i. Jag. Jennie. Lilla Jennie från lilla byn där alla säger jå och mosatrampare och trora och myssing och baki och äter smola till frukost. Hallelujah. Hur magen fylls av brusande fjärilar. 

När jag tänker på hur skönt det kommer vara att åka hem över jul och ligga i soffan och äta kolor och lussebullar och veta att jag får betalt för det. Hurra. Åka madrass i slalombacken, mysa framför brasan, skidra, promenera, fotografera, bara vara, träffa kompisar, titta i skyltfönster, dricka te. Allt tillsammans med mitt hjärtas hälft.

När jag tänker på Johans ansiktsuttryck när han kommer hem eller när han vaknar eller när han är glad och ler. Min mage exploderar av flygande fjärilar med vackra färger, när han bara finns till sådär som han gör och det nyper till i maggropen av kärlek och en slags oförstående, lycklig huvudskakning. Hjälp, är du min? Är jag din? Är den vackraste och härligaste och viktigaste människa jag någonsin mött min? Fyra och ett halvt år snart och jag bara sitter här och bara andas för att jag inte kan förstå det. 

Jag vill åka till världens ände med dig. Jag vill åka till Soffhörnet i Mitten och spela The Last of Us så vi glömmer att gå och sova i tid. Jag älskar dig räcker inte till. Jag vill ge dig hela världen och lite plättar på det. Betalda plättar. Egengjords plättar. Lediga plättar. 

Och ja, för att återgå till det icke putti-nuttiga. Min kvällshumor är hysteriskt kul. Jag älskar mig själv. Så jävla rolig. Eller hur?

Vad glad jag blev när jag loggade in här och såg att det inte fanns något inlägg i stil med "mitt hjärta är sönder" efter en dum dröm jag vaknade ifrån med dunkande hjärta. Glad blev jag också över att jag låg på Johans axel med hans vänsterarm över mig och inte ensam i en tom lägenhet.

Det jag tänkte säga är att nu känns det sådär krispigt härligt med vädret. Täckbyxorna åker på, vantar och mössa och utandningen blir till guldskimrande rök i den tidiga morgonsolen. Minusgraderna biter på låren när jag cyklar ner mot bössen, fingrarna fryser fastän jag har farmors vantar på mig - och alla vet ju att en farmors vantar alltid är det varmaste.

Jag lyssnar på Hobbit-musiken och tänker på Sagan om Ringen-filmerna, som är sådana där klassiska jullovsfilmer man ser uppkrupen i soffan en kväll eller en morgon med rimfrost över fönsterrutorna och en himmel som är tjugofem minusgrader-rosa. Den där väntan, bubblan innan jul när man går runt i tjocksockar och utan smink och bakar lussebullar och åker madrass i slalombacken och går på stan och dricker te och skrattar ihop med sin familj och mular - jag älskar det ordet - ner snö och snöbollar i Johans nacke så han gallskriker (eller om det är tvärtom).

Jag har en avlägsen dröm om att göra klart min bok innan jul men det kommer nog inte hända. Jag står liksom och stampar på de sista fem kapitlen och vet hur det sista ska vara, hur epilogen ska bli, men däremellan har jag inte riktigt... fått igång tankebanan. Det innefattar i alla fall en dejt, mer stalljobb, mer grubbleri, två nya anställda och en sluttvist som inte alls blir vad någon av dem väntar sig. 

Jag drömde om dem härom natten, det var så himla häftigt. Jag befann mig mitt i en miljö jag själv skapat. Jag kunde vända mig och se ut över skogen, ängarna, hagarna, herrgården, ån som rann bakom dem, och bredvid mig stod Johannes och Jasmine och bara såg på varandra sådär så det sög till i magen. Vilken magnetism, ilska; kärlek, men gudarna ska veta att jag hade blivit skinnflådd om jag hade sagt det högt. Han var runt en och åttio, muskulös, härligt trevlig och charmig och luktade - japp, jag kände doften av min egen påhittade figur - av stall och svett och manlig parfym.

Jasmine var lite längre än mig med blont vågigt hår och fyrkantigt ansike. Och när hon log kom den där skrattgropen fram och gjorde så att glittret i hans ögon trädde fram än mer. Sen satte jag mig med min redaktör och skrev ner hur fortsättningen skulle bli, och jag satt där och bara njöt över att jag visste precis. Så när jag vaknade den morgonen log jag för mig själv, galen eller geni, men ändå. Kanske var den där avlägsna drömmen inte riktigt lika avlägsen.

Vi får se. 

Nu ska jag strax promenera till bussen. Eller ja. Snart och snart. En sida eller två hinner jag nog med innan dess. En sida närmare målet, drömmen, det slutgiltiga. En sida närmare. Jag längtar.

Jag känner mig lite som Bridget i Systrar i Jeans just nu. Hon har allt hon vill ha, får det där sista hon verkligen önskade sig, och ändå är det tomt. Ändå känns det inte bra. Jag har allt jag önskar, de senaste månaderna har varit riktiga toppvinster i lotteriet som heter mitt och vårt liv, med fullpoängare nästan varenda gång och jag kan knappt fatta att det är mig det handlar om, att jag får ta del av allt der. Jag kan luta mig tillbaka och slicka i mig all glädje och tacksamhet och lycka som en katt slickar i sig grädde, så nöjd. Och ändå är jag bara... ledsen.

Jag skriver om en tid sedan länge bortglömd, om två älskande som inte kan vara tillsammans på grund av rädslan att det en dag ska slitas sönder, att det förflutna ska hinna ikapp dem. 

Jag spelar ett spel långt ute i rymden och kollar på videor och ryser ända in i märgen av hur fantastiskt det är och lyssnar på ord som fastnar långt in i hjärtat, och blir helt knäckt. 

Jag vet inte varför jag är ledsen.

Jag är förkyld med feber och det river i mig av olust att ringa igen, och säga, igen, "jag måste vara hemma", bara en vecka efter att kontraktet är påskrivet. Stress? Onormal stressnivå? Allergi? Jag har ingen aning. Så jag krigar mig igenom mitt mående, åker till jobbet och älskar att vara där, det är så himla underbart. Sen kommer jag hem till Johan och allt är återigen så underbart, och jag tar ett steg tillbaka och bara händer detta mig... Hur kan detta fina fantastiska vara mitt?

Jag tänker på tid.

På Tali'Zorah när hon i slutet darrar på rösten: "I want more time", och man vet att man ska dö ifrån henne, ifrån dem alla som följt mig i flera år, flera spel. Avsked. Avslut. Shepards röst som bryts när hon säger "I don't know what I'd do without you" och hjärtat bara mals sönder i bitar. 

Sen, mitt i allt, skrev min gamla vän J ett inlägg på min sida, precis när tårarna hopade sig i ögonvrårna och jag inte visste vart jag skulle stoppa dem - tillbaka, eller ut, och gråta över ingenting. Det är lättare att gråta när man har någonting att gråta över, när man vet vad man är ledsen för. Jag vet inte det, så tårarna kändes bara fel, konstiga, så de trycktes tillbaka. Bara några ord, precis i rättan tid, när de behövdes som mest, och då skrev jag tillbaka trots att det gått så länge sedan vi sist sågs.

Sedan skrev hon detta.

"Åh.. det är så jobbigt det där när man inte vet varför det gör så ont ibland. När man anser att man ska vara lycklig men något ändå skaver inombords. Det är okej att känna så, så det är bra att du accepterar att dom känslorna finns. Även om du inte förstår varför. Jag tror att ibland när allt i livet är så fint och man ändå är ledsen så är det för man någonstans inom sig inte anser att man är värdig den lyckan. Man är sin värsta fiende och det kan visa sig i sådana stunder."

Och nu vet jag inte vars jag ska stoppa dem längre. De ryms liksom inte där inne, hjärtat tar för mycket plats, det bankande hjärtat som gör så ont fast det borde dunka av eufori istället, ridande på tacksamhetsvågen av allt det som jag har runt omkring mig. Herregud, jag är ju knäpp. Och ledsen. Och förkyld. Jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag inte mår bra. Men det löser sig säkert. Det får ta tid. Tid... En av de mest värdefulla sakerna vi har.

Älskade fina hälft, vad jag är glad att jag har dig ♥

If I lived a million lives

I would've felt a million feelings

and still would I have fallen

a million times for you

 - r.m drake

Pust och stön, full av energi fram till skogsbesöket och ett antal tjattrande, öronstängda barn och där dog alla planer om att ta sig ut i löpspåret. Men nu är jag hemma, i soffan med en tekopp och har precis ätit middag - smola och en korvbit, fast det måhända blev stockholmsversionen då jag försöker sluta med gluten igen och bara hade corn flakes hemma. Nåja. Solen skiner, benen värker efter lördagens kortkorta löptur och jag är slut, men alldeles tillfreds. När energin kickar in ska jag röja upp i köket, göra det fint här. Igår var vår fyra år och två månader-dag, eller som jag märkte när vi nästan skulle gå och sova - femtio månader. 

Så nu när Johan kommer hem kommer diskberget efter gårdens middag att vara ett minne blott, diskmaskinen snurra på sista minuterna och köket dofta fräscht av såpa och vara skinande. När energin kickat in. Fem minuter till, sedan kommer det krypande, anfallande, det där sprittet i benen, i magen, som drar mungiporna uppåt och fyller hela kroppen med glädje. Sockerruset, än mer markerat nu efter diabetesdiagnosen. Men i alla fall... Jag ska städa och göra fint för Johan jobbar en timme längre än mig och är piggare än mig och ska träna. 

Älskade fantastiska. Det kittlar i magen, det rör någonting djupt där inne när jag tittar på honom, när jag smyger upp vid hans sida när han sover på morgonen - idag var den första på lääänge jag kunnat göra det - och han är sådär varm och fin. Femtio månader. I femtio månader har jag fått leva tillsammans med den vackraste, finaste personen som tänkas kan. I femtio månader har jag älskat honom. Det slog mig ju som en säck cement den där gången när vi först träffades, det har jag berättat många gånger förut. Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion. Någonting mer.

Men det var inte den där känslan av "kom hit så har vi lite kul" som plöjde genom min kropp som en vinterstorm som tog andan ur mig när han uppenbarade sig, sådär som man kanske vill och kan tro när en översnygg, muskulös man kliver ut rakt i ens bröstkorg och det är öken på kärleksfronten. Det svarta håret, skäggstubben. Det där sexiga leendet, de glödande ögonen. Hans röst. Nej, det var någonting mer, någonting djupare, som nitade fast mig vid golvet där jag stod. Något som såg rakt ner i min själ och viskade "där är du ju, jag har väntat på dig i hela mitt liv." Så naturligt. Så rätt. Och cementsäcken föll rakt ner i skallen, dammade till hela min identitet.

Jag tittade på honom, kved åt hans uppenbarelse varje gång hans ögon mötte mina under de kommande veckorna. Vad skulle jag göra med all den där hettan, det där självklara här är mitt liv ta det jag vill inte ha det utan dig det kan aldrig mer bli som förr, jag kan inte sluta titta på dig? När jag hela tiden kände det där klickandet, bultandet, fördjupas för varje dag, varje minut, för varje mail som senare damp ner i inkorgen. För varje spontant "men är du här"-träffar på stan som hotade att sätta brand på hela mitt inre. Vid alla vakna MSN-nätter där jag leende tog mig igenom arbetsdagen med fyra timmars sömn i bagaget. Alla skratt, skämt, diskussioner. Hans mjuka, varma närvaro. Där jag var, där var han. Där han var, där var jag. Som magneter. 

När han kysste mig den där första gången, grabbade tag i mina handleder och förde ner dem och sitt ansikte mot mitt, kunde jag svära på att det där klickandet bara lade sig ner på sin plats, där det var ämnat att vara, att stanna, att växa, att leva för resten av sin livstid. Så naturligt, så glasklart. Och jag minns att den där säcken cement ramlade över mig ännu en gång sedan han höjde huvudet och såg på mig. Bara såg på mig. Där, och då. Jag bara... visste. Utan krusiduller, utan en tanke på att hålla emot eller spela svårfångad. Gör om det där.

Här är mitt liv. Ta det, jag vill inte ha det utan dig. Jag vill leva det med dig. Binda samman mitt med ditt, se världen genom dina ögon. Fläta samman fingrar och hud och säga samma saker och tänka samma saker och kura ihop mig vid din sida när jag sover. Låta din kroppsvärme vagga mig till sömns. Varje natt. Alltid, alltid. Det är du. Det har alltid varit du.

A million years from now,

my heart will ever hold you.

Och så. 

Puss!