I live and breathe you. For you.

"I can't think of a future without you, it freaks me out." - Eva

"Goddamn it. You'll never be without me. We're going to grow old together.

Die together. I'm not going to live a single day without you." - Gideon

Nu sitter jag här uppkurad i soffan, insvept i den fluffiga, röda morgonrocken i fleece och har precis ätit frukost. Laddar inför att fara ut och springa en stund innan jobbet då det som bekant är torsdag idag och jag som stänger. Jag drömde om Johan och mig hela natten, att vi hade gjort slut och att mina vänner på shoppingcentret (det måste jag också berätta om) sade att det var dags för mig att hitta en ny kille. Men jag skakade på huvudet. Det skulle aldrig gå, ingen man på jorden kunde mäta sig med det jag kände för honom. Så jag mötte upp honom igen efter så lång tid utan varandra och ingenting hade förändrats. 

Han såg på mig med samma blick som alltid fått mig att falla. Log det där leendet som alltid försvagat mina ben och lockat fram mitt egna, stora, själavärmande leende. Och jag kröp in i hans famn och han sade "lilla hjärtat vad jag saknat dig", och mitt hjärta exploderade av kärlek. Sedan satt vi ner bredvid två tjejer han tydligen varit tillsammans med efter mig och han höll hela tiden i min hand, fastän han var tillsammans med en Magdalena.

Magdalena sade "Du har lyckats med det vi aldrig kunde göra och jag beundrar dig för det."

Jag: "Vad menar du?"

Magdalena: "Han älskar dig. Han har alltid älskat dig. Du fick honom att bli kär i dig och det kunde ingen av oss. Han slutade aldrig vara det. Jag kan inte tävla mot det."

Och så vaknade jag på hans axel med hans armar runt mig och benen ihoptrasslade. Jag låg länge och bara kände, hörde, doften av honom och andetagen över mitt hårfäste. När jag vände mig om följde han efter, lade samma hand runt mig och drog mig intill sig. Alltid du. Det har alltid varit du. Mitt favoritcitat från min favoritfilm jag nämnt så många gånger men som är så himla rätt: "You were my home. I knew from the moment I met you that night, so many years ago."

Fem år snart och jag kan inte få nog. Jag kan inte sluta. Jag kan inte se ett slut på detta, kan inte se en framtid utan den där kråkan. Det går inte. ♥ 

Om jag inte hade haft diabetes. Jag tänkte den tanken igår vid vår sena middag, halv tio var all mat färdiglagad och vi satte oss ner uppklädda och jättesnygga och korkade upp det mousserande. Bara för att det kändes som en sådan dag. Så fort jag började äta kände jag hur kroppen stretade emot, den ville inte ha någon mat trots att jag var hungrig, så jag mätte blodsockret och så klart var det alldeles för högt (åt upp det sista chokladflarnet vid skafferi- och kylskåpsrensningen).

Så då tänkte jag: Om jag inte hade diabetes. Vad skulle jag göra då? Vem skulle jag vara? Skulle jag fortfarande vara mig själv, den jag är nu? Eller skulle jag ha varit någon annan? Jag fick diabetesdiagnosen några månader efter min artonårsdag och började ett helt nytt liv. Tänk att en sjukdom kan definiera en så, men det gör den, den är hela mitt liv; jag jobbar i tjugofyratimmarsskift för att ta hand om den, se efter dens behov, lyssna på symptom och vaknar med låga värden så att jag kryper till köket som Pac Man och äter allt i min väg. Banan med hallonsylt, ett glas mjölk, några chokladbitar, en skorpa med smör och hallonsylt - jag gräver ända längst in för att hitta något "sött" oavsett om det passar ihop eller inte.

Gör jag inte det så dör jag. Det är en rätt stor motivation till att fortsätta göra vad jag gör. Jag måste. Jag lever med en sjukdom som när som helst kan ge mig bestående men, som kan ta ifrån mig mina armar och ben och njurar och göra mig blind, ge mig fler autoimmuna sjukdomar än jag kan räkna till. Jag vägrar tänka i de banorna, vägrar tänka på något annat än att höja huvudet och se framåt, men ändå kommer de fram ibland de där tankarna "tänk om jag inte hade haft diabetes". Jag vet inte vem jag varit nu idag om jag inte fått diabetes. Det kan jag inte veta, inte spekulera i. Jag har heller aldrig tänk att diabetesen definierar mig, men det gör den. Den är jag. Jag är den. Tillsammans bildar vi Jennie. 

Jag trodde aldrig att Jennie skulle bli den som fick diabetes, och inte heller det som artonåring. Diabetes fanns inte ens på kartan och var ingenting jag internetsökte mig till när jag blev dålig den där sensommaren.

Men här är jag nu, fem år senare, många tusen nålstick och erfarenheter rikare. Jag önskar att jag inte hade diabetes, att jag kan njuta av en hel, lång middag tillsammans med min stora kärlek iklädd sin äckligt sexiga, grå kavaj och slippa tänka på blodsockret och insulinet - ska jag ta det innan, och riskera att ta för mycket till det jag äter, eller ta det efteråt och känna mig hög i en halvtimme med alla symptomen som medföljer? Två glas champagne till det också, hur mycket alkohol vs socker är det i det? Whiskyglaset jag drack medan jag lagade allting sänker, mycket. Stripsen höjer. Kanel sänker. Kolhydrater höjer.

Tusen tankar, hela tiden, det slutar aldrig, det kan inte sluta, för den dagen är den där jag aktivt väljer att dö. Jag vill inte dö. Jag tänker inte dö. Om det gör att jag petar i maten fastän det är jättegott och mitt emot mig sitter den vackraste människan jag någonsin träffat får det vara så. Jag får i alla fall äta middag tillsammans med honom. Jag får se honom äta middag. Jag får skratta tillsammans med honom. Bättre lycka nästa gång, med lite lägre blodsocker. 

Jag hade i alla fall en fantastisk kväll ♥

Everyday takes figuring out how to live
Sometimes it feels like a mistake
Sometimes it's a winner's parade
Delight and angers
I guess that's the way it's supposed to be

Please heal me, I can't sleep
Thought I was unbreakable
But this is killing me
Call me everything
Make me feel unbreakable
Liar set me free

#LivetMedDiabetes

Det rullar på nu igen, efter en rätt lång svacka med mående och stressrelaterade åkommor tillhörande denna. Påsklov och museumbesök med alla barnen, nya, roliga aktiviteter, transportlöpning hem från jobbet, schemalagd planeringstid (äntligen), eget skåp, eget schema att sätta upp och beundras över - precis som när man gick i skolan och såg vilka lektioner man hade. "Lärare: JENWIK" gillar jag. Så stod det inte på mitt schema under skoltiden. Tänk att jag blev lärare ändå. Nåja, fritidspedagog och barnskötare, men i alla fall. Jag lär ut saker. Jag utbildar barn. Jag är en sorts lärare.

Precis när jag känner att åh, det här var riktigt bra med struktur på jobbet och ansvar över att bestämma respektives ansvarsområden, precis som jag behöver; vetskapen om vad som händer och när det händer och vem som gör vad. Migränen kom som ett brev på posten samma dag så fort jag kom hem och kände mig avstressad, lugn, efter så lång tid med puls i hundranittio, och det var den värsta migränen jag någonsin haft, och definitivt den längsta.

Jag trodde jag skulle dö ungefär sjutton gånger på det dygnet. Och sedan kände jag hur bihålorna värkte och halsen sved, vilket de har fortsatt göra sedan dess. Det är verkligen sådär, så fort stressen släpper och kortisolnivåerna sjunker så kommer infektionerna. Men jag är glad över det ändå. Den inre stress jag upplevt under vintern har inte varit nådig, och jag ser det här som ett tecken på att det lugnat sig lite med vågorna där inne.

Jag har skrivit två nya kapitel, jag har längtat tillbaka till mina Wahlströms-böcker uppe på mammas vind, alla de hundratals titlarna jag läste som barn och tonåring. Är inne i ett väldigt boksug just nu. Sug efter att resa till ett varmt ställe med kristallklart vatten. Sug efter att tillbringa mer ledig tid med Johan vid just ett sådant kristallklart vatten. Sug efter att baka någonting riktigt gott. Städa, röja undan, äntligen packa ur den sista flyttlådan som liksom bara stått där och gömt sig i sovrummet sedan juli månad. Förkylninge hänger sig kvar men vad gör det. Det är helg och jag är ledig, vi är lediga, och klockan är inte ens tio än.

Öppna upp gylfknappen, slänga av sig jeansen och mora runt i morgonrock hela helgen, åtminstone tills vi ska och handla. Jag ska faktiskt kolla efter en ny bukett blommor då, och en duk i våriga färger. Det känns som att det är dags nu.

En lång men kort helg i England har passerat och vi är åter tillbaka på respektive jobb. Det blåste och regnade och när vi inte pinnade på för glatta livet för att hålla oss varma åt vi soppor och chailatte och annat icke-engelskt bara för att det var så kallt. Frukosten var gudomlig. Korv, bacon, ägg och bönor i tomatsås, toast, crossianter, frukter, färskpressad frukt-juice, amerikanska pannkakor och afternoon tea. Sängen skön och täcket gigantiskt. Johans andetag mot min nacke när vi somnade klockan åtta och sov i tolv timmar.

Sevärdheter... Många, trots det griniga vädret och de miljontals med människor som ville se precis samma sak. Även om jag då och då, ganska ofta, såg på honom, genom ridån av blåsande hår, regntunga ögonfransar och gnistrande solsken. Jag kunde inte låta bli. Han gör mig så glad. Att titta på honom ger mig spritter i benen. Att skratta med honom så att man inte får luft är vad som är luften i mina lungor. Promenader i timmar, tjugofem tusen steg om dagen, shopping, långa luncher, italienska luncher, goda luncher, helt okej luncher och så många knasiga bilder på varandra, på oss, på det vi såg.

Fåglar i mängder, gröna parker, turister och engelsmän och så dyra gator att marken var täckt med diamanter (i alla fall om man tittade in i skyltfönstren; Tiffany's, Cartier, Rolex). Jag var i himlen under de kvarteren. Tänk att äga örhängen för hundra tusen pund. Bara att se på dem gjorde mig knäsvag, imponerad, glad. En famn att somna i när mörkret föll och stormarna ven utanför fönstret. Hemma. Jag är hemma. Här, alltid. Detta är mitt hem. Han är mitt hem.

Tack för den här helgen ♥

                          LOVE YOU! 

När saker på riktigt griper tag i mig och får magen att svida till för ett ögonblick - det är mina favoritstunder i hela världen. När jag satte mig i bilen för första gången på väg till Öland. När jag kom fram till Gysinge Herrgård. När jag skakade hand med ägaren. När jag kom fram till Öland. När jag såg vidderna, havet, kände vindbrisen, lukten av tång och hörde skriet från måsarna. När jag sprungit en runda och är så fantastiskt lycklig. När jag spretat klart med benen efter ett Barre-pass och är glad fast svetten sprutar och sedan länge har runnit ut över ansiktet. När jag läser en riktigt, jäkla bra bok. När jag läst ut Spelets Härskare i stugan på Öland klockan två på natten och började om direkt. Spiritual Awakening, The Best Thing That Ever Happened. Mass Effect-trilogins slutmeningar. Låten. An End Once And For All. Johans och min första kyss. Första gången pappa slog igång Nightwish. Att landa på grekisk mark. 

Många saker. Jag älskar pirret i magen sådant ger mig. Den där känslan "ja, bara jaaaa." Stunder med min familj, när jag lade ögonen på Johan för första gången. Kämpaglöd blandat med total eufori och lycka. Ett bra besked, en härlig nyhet. Lust. Jag säger lust, för det knyter min näve och rumlar om i magen och jag vill kyssa min sambo tills ingen av oss kan andas längre, därefter le åt honom det största jag kan och sätta tänderna i hans hud. Jag kallar det lyckorussyndrom. Och vilket lyckorussyndrom som drabbade mig mitt i de långsamma dagarna, ovisshet blandat med struntprat och baktalande och en varm famn att komma hem till och en familj som åkte härifrån som förgyllde min torsdag. 

Jag hittade Crossfire.

Eller Crossfire hittade mig.

Så många, fantastiska meningar, precis rätt, så rätt. Jag lever i en bubbla av lyckorussyndrom och vill inte läsa klart de hundra sidorna som återstår. Hjärtat öppnade sig ytterligare en gång i torsdags när böckerna landade i min brevlåda och jag sträckläste mig igenom de två första. Jag blev kär. Lyckorussyndrom all over again. Alla de ovan nämnda känslorna, samtidigt. Det är så härligt att vara förälskad. Att bli kär i nya saker hela tiden. Att bli förälskad varje gång jag öppnar ögonen på morgonen och slår armarna om honom.

Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt än det som flyter över sidorna i Crossfire-serien. Det jag känner för honom, det vi känner för varandra, det är precis som i böckerna hur rik och mörk Gideon än må vara. Så totalt, själadjupt, när inte "jag älskar dig" räcker till, när man inte kan komma tillräckligt nära, inte spendera tillräckligt mycket tid tillsammans, när inte ens livets alla dagar är nog för att stilla den känslan. Att jag skulle hitta det, hitta honom... Det här. Att det ens var möjligt att känna så för en annan människa.

Och att läsa om det i en bok. I fyra stycken, närmare bestämt. Men Crossfire är inte sååååå fantastiska bara för att det beskriver hur sådan kärlek känns, utan för att jag smälter bort av lyckorussyndrom över orden Sylvia Day använder, ord som fastnar för gott. En dikt i varje stavelse. Varje mening. Och begäret efter mer bara bränner sig djupare ner. Det får inte sluta nu. Det får aldrig sluta. Det här är den djupaste, bästa bokserie jag någonsin lagt mina fingrar över.

"There was nothing beyond the edges of our bed. Only us and a love that stripped us bare even as it made us whole."

"Marry me."

"Yes."

"As he stared back, he altered... as if a shield slid away from his eyes, revealing a scorching force of will that sucked the air from my lungs. The intense magnetism he exuded grew in strength, becoming a near tangiable impression of vibrant and unrelenting power."