Jag känner att jag måste bli lite mer intresserad av valet. Eller måste och måste men i alla fall bör bli lite mer insatt. Just nu har jag ingen aning om någonting. Jag vet ju vad jag vill, men politikerna lovar saker som inte infrias och de som lovar bäst röstar vi på och så är det just det partiet som styr i fyra år. Enkelt räknat. Ja, vad är mina hjärtefrågor då? Vad vill jag, vad vill jag inte?

Jag vet inte. Jag vill inte ha Euro, jag vill att närodlad och ekologisk mat ska lyftas fram i matbutiker, jag tycker att Migrationsverket åtminstone ska rädda utländska unga, ensamstående mödrar/fäder och deras barn och inte skicka tillbaka dem till döden när de kommer hit och ber om asyl. Jag tycker att män ska få vara män, att vi inte ska trycka in snoppen i kroppen på dem för att arga feminister kräver det efter att de stirrat lite för länge på någon kvinnas klyfta eller betett sig som en man. För helvete bär heltäckande om du blir arg om folk tittar på dina lökar idiot. 

Jag tycker inte att det ska vara hemskt att vara man idag. Jag tycker inte om ordet hen. Jag tycker jämställdhet är bra, men återigen inte det där med att förminska männen bara för att få kvinnor att ta plats - lika lön för lika arbete, visst. Den som är bäst lämpad för tjänsten ska få jobbet oavsett om det är en man eller kvinna. End of story. Men feministerna nöjer sig inte med det och jag blir galen. Vad fanken är det de vill då?

Jag tycker inte att porren ska förbjudas. Inte för att jag tittar på det, men de porrfilmer som jag har sett har definitivt inte varit "våld mot kvinnan", "endast för mannens njutning", etc. Det är ju bara bröst och oftast en vacker kvinnokropp som filmerna handlar om och då och då en manskropp i profil. Jag vill se männen, jag bryr mig inte om kvinnan (män är tvärtom) - men porrfilm är inte hemskt mot oss kvinnor, som Feministiskt Initiativ påstår. 

Vad mer? Jag tycker att skatten för höginkomsttagare ska höjas. Sänkas för låginkomsttagare och pensionärer, att pensionen och studiebidragen ska bli högre (speciellt pensionen, att leva på existensminimum som sjuttiofemåring efter att ha jobbat femtio år på samma arbete, det är tacken enligt staten. Så äckligt gjort så jag får ont i magen). Att sjukhusen ska ta emot en var man än kommer och vad än man är i behov av. Som hon som fick föda sitt barn i taxin för att Karolinska inte hade några sängar lediga (källa: Expressen). Alltså jag blir mörkrädd, hur blir det den dagen jag ska föda? 

Så, vilket parti ska jag rösta på? Jag undrar då det. Jag tycker män ska få vara män i alla fall. Jag gillar män. Jag vill inte att Sverige svämmar över av mesiga män som vill dela allt 50-50 för att vara jämställd och feministiskt lagd och som är sådär äckligt lönnfeta och bleka och med småhåriga putmagar. Typ Klas eller Greger, kontorsråtta, 34, med begynnande flint och tunna läppar, så absolut ospännande och tråkig det bara finns. Som vill gifta sig i stadshuset, köra Volvo och ha två beskedliga flickebarn och som absolut inte vill ha fläckar på sina nya skor. Eller bilen. GUD INTE BILEN. AKTA BILEN. 

Klart jag bryr mig om kvinnors rätt i Sverige också!!! Och utomlands. Och jag tycker det är hemskt att det finns män som slår sina kvinnor och utövar psykisk eller fyskisk misshandel. Nån sån man vill jag inte ha heller. (På tal om det så vill jag också att fängelsestraffen ska skärpas.)

Jag vill bara ha en normal man. 

Med snopp.

Utanpå kroppen. Och som är tillåten att använda den utan att få den avsågad. Som får stirra på kvinnobröst eller yoga-pants-rumpor, precis som de är skapta för. Varför skulle vi kvinnor annars gå med urringning och yogapants? För att det regnar ute? Nej, för att vi vill att folk ska titta en extra gång. Tycka att vi är vackra. Kom inte och säg någonting annat. Män är lost utan kvinnor. De behöver oss. De behöver ha en kvinna att komma hem till. 

Så snälla, sluta trycka tillbaka deras manligaste kroppsdel ini kroppen på dem.

Och ESC. Inte ens HAN var en HEN. HEN finns INTE. Han var en hane. Så.

Vad tusan ska jag rösta på?

Jag älskar doften av nyklippt gräs. Dofterna i en skog efter att det har regnat; den friska, härliga, lugna doften efter att ovädret dragit fram. Koltrastarna som sjunger ihop med bräkandeet av rödvingetrastar. Det är något speciellt i luften efter att det har regnat. Medan det har regnat.

Och idag blev jag täppt i näsan redan när jag slog upp ytterdörren. Hmmm. Det är flera på jobbet com hostar och nyser, ovanligt mycket för årstiden enligt dem själv. Jag har aldrig känt av några besvär alls om våren, men jag är glad att det bara är snorgångarna det täpper igen... Men... den här enorma tröttheten, jag blir galen. Jag är så... seg. Seg som en gammal kola, omöjlig att tugga sönder. Det lockar inte det minsta att gå till gymmet och jag orkar inte lika mycket när jag väl är där. Inte ens koffein som vanligtvis brukar vara raketbränsle för lilla Jennie hjälper. Bah... jag blir tokig.

Vad gör man åt det? Härdar ut det? Nåja, jag får väl göra det. Promenera är härligt hur som helst. Gymmet förvandlades till en löptur utomhus, löpturen förvandlades till en promenad som lika gärna hade kunnat sluta i soffan framför ännu ett avsnitt av Wildfire, den nionde i ordningen närmare bestämt. Men ut kom jag. Det var härligt. Underbart. Alla ljud. Alla dofter. Hur sjutton ska jag orka dra mig på gymmet med den här segheten? Jag är inte trött-trött. Inte sov-trött. Bara... seg, helt enkelt.

Nu fortsätter den lugna listan att spelas och jag ska precis pota in Pulled Pork i ugnen tillsammans med ugnsgrönsakerna. Jag är så seg så jag skulle kunna försvinna in i soffkuddarna. Har inte ätit så bra idag heller. Jag vet vad det gör med blodsockret. Rekordhögt blir det. Men jag orkar inte. Just nu orkar jag bara inte. Ingenting. Igår kväll virade jag in mig i täcket, tog kudden med mig och mosade in mig intill Johan i soffan. "Jag ligger hellre här och inte kan sova där du är, än ligger i sängen och inte kan sova, utan dig." Jag tror jag somnade på fem minuter, emot den där varma axeln. Och Johan bar mig till sängen, med täcket och kudden och allt, och där sov jag, hela natten, till jag slog upp ögonen och såg rakt upp i hans. "God morgon, sötnos." Och så log han. Mitt hjärta är ditt för alltid, jag säger då det.

En rykande varm kopp Indian Spice i den indiska tekoppen medan regnet strilar nerför fönsterrutorna. Det är lördag och jag är ledig, så jag har hunnit vara på gymmet, spelat massor av Max Payne 2, konstaterat att min telefon nu är helt död, och laddat ner världens bästa serie. Det var Johans val förra gången, nu är det min tur, även om han inte är direkt sugen ;-) Fast jag vet inte om jag kan vänta tills dess. Jag vill se nu nu nu. Soundtracket, introlåten, går på repeat på Youtube och jag tänker tillbaka på varje vardag under hela sommarlovet som Wildfire började klockan 11:00 på Kanal 5. Jag ställde alltid väckarklockan på 10:57 så jag just hann ner i köket, göra mig en kopp te och sätta mig framför teven.

Jag var sexton, men oj så härligt det var. Oj så länge jag sov. Sommarlovet efter Wildfire så insåg jag att jag redan sovit bort halva dagen när jag tog mig ur soffan för att äta frukost klockan 12 när programmet slutade, så jag ställde väckarklockan på nio istället och nog var de tungt många gånger men då fick jag ju också ett dubbelt så långt lov som året innan. Fjortisfasoner...

Jag saknar faktiskt den där känslan. Alltså, när man vaknar upp och så har man sommarlov. Bara ordet gör ju att det spritter i benen av lycka. Oftast soligt - förutom på min bal förstås, enda gången på tolv år så klart - och så kliver man upp ur sängen och struntar i väskan, man klär på sig någonting fint och tar bussen till skolan. Sedan äter man lunch på Kina-restaurangen med farmor och farfar och följer med dem ut till stugan - givetvis efter att ha kramat alla sina kompisar hejdå. Och benen spritter av lycka hela dagen.

Eller så struntar man helt i sin studentvecka (förutom balen, balen var underbar) och jobbar istället. När lektionerna slutade den sextonde maj så jobbade jag heltid varje dag efter det hellre än att stanna kvar på skolan och sitta i soffan och dricka sprit och äta jordgubbar för att "fira" att vi snart skulle gå ut skolan (nej jag var inte konstant full i en vecka, jag fattar inte grejen). När jag gick därifrån den sextonde maj så hade jag precis den där känslan i mig. Jag visste att jag inte skulle tillbaka dit. Någonsin. Och det var en rätt märklig känsla, det också. Sommarlov på heltid liksom. Resten av livet. Eller så upp till jobbet klockan 08:00 morgonen därpå, men ja ;-) 

Det är lite läskigt ibland att tänka att det är över. Att alla åren i skolan är över. Jag är klar med skolan. Ibland kan jag längta tillbaka dit, till lektionerna, jag älskar att lära mig saker. Till och med matten kan jag sakna. Alla regniga dagar på låg- och mellanstadiet, alla dagar på Fritids innan pappa kom och hämtade mig klockan tre. Innanbäcken och Manhem, mina två högstadieskolor, de finns där också i minnesbanken. Jag har minnen från dem allihop, och det som förenar dem allihop i en slags juni-eufori är den där sommarlovskänslan. När dörrarna öppnas och trehundra elever strömmar ut genom dem, solen skiner och äntligen, äntligen är det sommarlov. 

Taggar: #sommarlov #inspiration #tankar #känsla #skola #insikt #berättelse #wildfire #serier #lov #ledighet #helg

Säljkonferens, halvdag, telefonsamtal med Johan, pappa, farmor, Frida, mamma (i den ordningen), promenad in till Täby med ballerinaskor och klänning, tre shoppingpåsar och ett par sidor ur boken mot solväggen i 24 grader. Sen gick jag till gymmet och kände den där doften, den där underbara doften som fick hela magen att vända sig i ett enda leende och minnen efter varma sommardagar rumlade över mig... Hägg... Min favoritdoft på hela planeten. Häggen blommar och det är bara april. Alltså ååååh.

Väl på gymmet blev det en genomkörare av hela kroppen. När jag kom in i styrketräningsrummet tog det fyrtio sekunder innan jag fick hjälp att ställa in grejerna utan att ens ha öppnat munnen. Man tackarrrr. Haha. Jag tycker sådant där är jättefantastiskt. Jag blev glad. Jag drog inte igång feminist-moodet och krävde att de skulle hjälpa mig för att jag har en skarp hjärna istället för en bakdel som ser bra ut i yogapants och som går att använda i de flesta tillfällen. Som nu uppenbarligen. Förlåt. Jag menar inte att provocera. Man måste få skoja också. 

Mig gör det ingenting om jag blir hjälpt på gymmet för att jag är tjej. För att jag är kort. För att jag har storlek 34 på mina ballerinaskor. För att jag verkligen är så himla liten. Om det kommer fram ett par killar och sträcker fram redskapen jag uppenbarligen lallar runt och letar efter och sedan hjälper mig hitta en förlängningskabel för att jag är just det, för kort, så blir jag bara glad. Jag fastnar inte i tanken på att de hjälper mig därför att jag är en varelse med bröst och rumpa och ett någorlunda vackert yttre. Det är sånt beteende jag stör mig på. Där folk - kvinnor - letar fel där det inte finns några för att spela på jämställdhetsgrejen som uppenbarligen saknas, "för varför skulle de annars hjälpa mig? Hade de hjälpt mig om jag varit ful? Om jag var frånstötande och hade en fyrkantig rumpa som hängde ner till knäna?" Varför ska man bry sig om sånt? Jag fick ju min hjälp?

Jag är inte en komplicerad människa. Jag är inte en enkel människa heller, det ska gudarna veta. Men jag orkar bara inte lägga någon större energi på feministgrejen. Jag kan snappa upp den, börja gå igenom den, sedan kasta den åt ett håll och gå åt ett annat för att jag helt enkelt inte ids. Återigen inte för att provocera. Det är bara en grej jag inte är särskilt brydd om att försöka förstå. Åsikter måste man få ha. Man måste få uttrycka dem också. Man har tyckfrihet i detta avlånga land vi lever i. Och nu ska jag gå och ställa mig i köket och laga middag och lunchlåda till mig och min sambo. Jag lagar inte mat om han städar. Jag lagar inte mat om han plockar undan i hallen. Jag lagar mat för att jag vill. Jag städar för att jag vill.

Jag sitter i soffan och äter gurkstavar när Johan diskar. Han sitter i soffan och spelar xbox när jag lagar mat. Ibland. Ofta hjälps vi åt. Men det är heller ingen big deal om det blir gurkstavar eller tevespel när den andra gör någonting annat. Jämställdhet, hur mäter man det? 50/50? Kan man inte bara få vara i fred utan att bli synad i sömmarna? Varför måste allting vara så jämställt och feministiskt för? Kan man inte bara få njuta av sitt eget liv utan att lägga sig i ALLA andras där ute och ändra sig för att någon annan vill det - för att det är så man ska vara? Jag vill bara äta min minutkyckling och se serier till jag somnar. Jag kickar inte ut Johan ur soffan det första jag gör när han kommer hem och lägger sig ner bredvid mig och säger att han får ta mig fan diska för att jag har lagat mat. Jag gör inte så. Det funkar inte så.

Jag vägrar leta problem där det inte finns några.

Vägrar ändra mig för att samhället har bestämt att man ska vara feminist och jämställd och kriga för min egen rättighet som kvinna. Jag lutar mig tillbaka i soffan, tänker på gymmet och de hjälpsamma killarna. Det kanske inte hade varit samma sak om jag varit två meter lång, haft jättevårtor i ansiktet och dubbla rumpor. Men nu ser jag inte ut så, så jag orkar inte bry mig. Det är så här jag är. Det är såhär mitt liv är. Jag vill inte ändra på det.

Att det har varit en underbar helg. Klarblå himmel, 22 grader i skuggan och barbent. Ändå är det bara april. Det är liksom inte naturligt, inte någonstans. Jag var rädd att "klä av mig" för tidigt med vetskapen om den där vårförkylningen som alltid kommer så fort man börjar lufta lite på vinterklädseln. Men här har det som aldrig varit vinter. Det har aldrig varit kallare än tio minus. Alltså jag vet inte vad jag ska säga. Det är så långt ifrån mitt tidigare liv så det finns inte. Jag klamrade mig fast vid vinterkappan länge, men den är instuvad i skåpet och ska inte fram något mer förrän till hösten. Vårjacka var för varmt idag. Barbent i klänning var nästan för varmt det också, med en temperatur på dryga 35 grader i solen. Jösses. I april.

En sak som jag lärde mig där hemma. Eller rättare sagt tre saker. Grynet sade "ta ingen skit", pappa sade "ge aldrig upp ditt skrivande för någon eller någonting, aldrig" och farmor sade "skriv vad du vill och känner, om vem du vill, och vad du vill, för du har gåvan. Skäms aldrig över det. Det är de andra som ska skämmas över att deras handlingar för evigt fastnade i dina texter." Helt enkelt, jag skriver vad jag känner, om det som kommer ifrån hjärtat, så att jag kan gå tillbaka och läsa om vad som hände i mitt liv där och då och hur jag kände.

Jag läste igenom gamla blogginlägg för ett tag sedan, blogginlägg jag skrev förra sommaren. Och jag blev så fruktansvärt ledsen, trots att det gått så lång tid. Hur lycklig jag var, sittandes på balkongen i morgonsolen och äta frukost, läsa tidningen, höra fågelkvitter och ingen trafik över huvudtaget. Hur ångest jag fick när jag gick därifrån för att åka på jobbet, ett jobb jag hatade. Ja jag kan säga det nu. Jag ångrar så djupt att jag inte sade ifrån, att jag bara tog all skit, precis tvärtemot vad Grynet alltid sade i mellanstadiet. Jag tog all skit, jag blev skrämd till tystnad, "tänk på vad du skriver, skriver du fel saker kan det gå riktigt illa för dig". Och jag tappade bort de tre lärdomarna på samma gång. De bara ploff försvann.

Jag är uppvuxen i en liten by där allt som inte tillhörde normaliteten frystes ut. Jag är uppvuxen i en by där min pappa är uppvuxen, där min farfar och farfarfar är uppvuxna. Där gamla åsikter fortfarande härskar. Så jag må vara trångsynt, irriterande, dum, ålderdomlig, född under en sten - listan kan göras lång med alla kommentarer jag fått - men det jag menar är att om jag känner mig glad, så skriver jag om varför. Har jag ångest skriver jag det och blir jag skrattad åt så skriver jag det. ALDRIG personangrepp, ALDRIG namn på platser, saker eller människor, varken bra eller dåliga. Jag hoppar inte på folk. Jag reflekterar över saker och ting som snurrar runt min värld. Jag är som ett spindelnät, som en radar, snappar upp känslor - allting fastnar.

Spara minnen i skrift. Det är vad jag gör. Varken mer eller mindre. 

Det är jag. Det är sån jag är. Om det är en dålig sak, om jag råkar trampar någon på tårna när jag reflekterar över någonting DE gjort MIG så är det inte min mening, men när jag blir "gammal" och ser tillbaka på mitt liv tänker jag inte se en feg, blyg stackars tjej som aldrig sa ifrån, som smälte in i tapeterna och svalde all skit.

Det är inte jag. Det är inte så jag vill vara.

#sommar #stockholm #jobb #tankar #inspiration #helg #värderingar #skrift #författare

Människan är inte skapt för att hälla i sig socker, det vet vi alla. Men när jag såg hur mina kollegor hällde upp liter efter liter med saft och fika i mängder, muffins, gifflar, bullar till barnen som skulle dyka upp inom kort rös jag litegrann. Ganska mycket, faktiskt. 

Så mycket att jag kommenterade det vid lunchbordet, sittandes över en tallrik kalops/köttgryta med massor av grönsaker och två små potatisar. Men det är inte lätt att lära gamla hundar sitta. Det är inte lätt att ens få dem att försöka förstå. Det är som att en gräddigare livsstil skär i ögonen på folk. Och ändå är jag ingen extrem sådan. Helfet creme fraiche i matlagning och dippen, lite vispgrädde i teet, riktigt smör att steka i. Mycket grönsaker, fet fisk, äggröra, bacon, rotfrukter. Och alla mina tester från sjukhuset var normala. Alla mina tester var perfekta. 

Nåja, personen i fråga tyckte att barnen var värda lite godis så här en onsdag, skrattade åt mig när jag föreslog att en  fruktsallad hade gett ett jämnare humör och bättre koncentrationsförmåga. "Som att du aldrig äter fika eller dricker saft, då?" frågade denne. Nej, svarade jag, det gör jag inte. Och när jag får barn kommer de inte heller äta det på daglig basis. Vad är det för fel med det? Vad är det för fel med att ge barnen bra mat så ofta man kan? Se till att de håller sig borta från socker och gluten i mesta möjliga mån? 

Då hurvade personen på sig, fnös igen och sade att en torftig fruktsallad är väl inte lika gott som fika. Barn vill ha fika hellre än tråkiga fruktsallader, det vet ju alla. 

Jag klarade inte av att äta godis när jag var liten. Jag blev hypad, speedad, galen. Jag kunde inte sitta still. Jag kunde inte behärska mig. Varför skulle jag vela göra så mot mina barn en lördagkväll innan de ska gå och sova? Ge dem falsk energi och ett beroende efter mer? Om de ärver mamma-mormor-mormorsmorsmagen så tål de inte laktos och är redan känslig mot gluten. Jag kan inte styra över vad de får för mat i skolorna, men jag kan styra över vad som serveras hemma hos oss. Och när man läst in sig på mat, när man sett vad som funkar, när man vet vad som fungerar, varför hoppa över skaklarna då? Barn ska vara barn säger dem. Ja, barn ska få vara barn. 

Men det är fan ta mig inte barnplågeri att servera fruktsallad istället för gifflar och BOB-saft. Varför måste man ideligen mata dem med Frosties och Kalaspuffar så att de är hungriga igen om en och en halv timme? Varför är man en bra mamma om man gör det? För att alla andra gör det? Kan någon nämna en enda bra anledning till att proppa barn fulla med socker så jag kan förstå. Nämn även då vad som är så hemskt med en hälsosam livsstil, var någonstans barnet kommer i kläm, så jag vet. För jag vill veta vad det är som gör att vi måste ge våra barn godis till frukost. Snabba kolhydrater efter en fotbollsträning är ju givet. Långsamma kolhydrater före är också givet, det handlar inte om det. Det handlar om vad som är så förbannat fel med den där fruktsalladen. Vad som får vuxna människor att se rött vid tanken på att ersätta bullarna mot det.

Just nu är jag så less på datorskärmen så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är så less på teknik, på att alla sitter lutade över sina telefoner på tåget och kommer få gamnacke inom fem år, en sån fruktansvärd gamnacke att ingen massage i hela världen kommer kunna råda bot på det. Och inte ens för någon egentlig nytta. De kollar Facebook, totalt meningslösa statusar, Aftonblaskan, Instagram. De spelar Candy Crush, totalt meningslöst spel som inte betyder någonting om samma fem år annat än missade upplevelser för att allting man ser är den där fördömdade telefonskärmen och inte på världen utanför.

Min telefon är trasig och jag känner mig handikappad. Det är så hemskt så jag vill grina. Det är inte hemskt att den är trasig. Det är hemskt att jag känner mig så tom utan musik på morgonen. Jag har inte näsan i skärmen men jag lyssnar på inspirationsmusik till min bok jag sitter och skriver framför skärmen när jag kommer hem, jag jobbar framför en skärm och jag är omringad av teknik. Jag vill inte. Jag vill bara sitta i en solstol vid ett hav så långt ifrån teknik som möjligt, jag vill inte behöva läsa "höga partikelhalter - sänkt hastighet" varje dag och andas in vägpartiklar varje dag, vägpartiklar som säkert fastnar i lungorna och ger dödliga sjukdomar åt var och en av oss gamar.

Jag vill bort ifrån teknik. Jag vill ut och resa, sitta i min solstol med en bok. Jag står inte ut med alla gamar på tågen och trafikljus och bilar och avgaser. Jag vill åka till en varm plats där de enda gamar som finns är måsar och flyger i skyn. Jag vill äta bra mat, nyttig mat, inte transporterad mat, jag vill odla min egen potatis och jag vill aldrig få igång min telefon igen, bara sitta där i mitt torp. En vecka. Två veckor. Två månader. Jag kvävs av all teknik. Inte undra på att kineserna högst uppe i bergen lever längst av alla i världen och är friskast av alla långt bort ifrån all teknik.

Jag menar inte att jag vill bli eremit. Jag vill bara ha min solstol och mitt citronvatten och ett parasoll för en stund. Bara en liten stund. Jag skulle göra vad som helst för det. Bara en enda liten stund bort ifrån alla bilar och avgaser och gamar. Bara en liten liten stund.

Oops, jag somnade visst på soffan. Johan med. Han ligger där än fast jag strök på honom och sade att nu går vi till sängen, klockan blev visst godnatt ändå. Gnisslandet avslöjar att tröttheten segrat så jag ligger här och väntar istället. Min vackra man. Med hans armar runt mig somnade jag på en gång. Mitt i ett kapitel och allt.

Jag är så inne i boken. Det är verkligen skriva skriva skriva som gäller nu. Timmarna bara försvinner. Sidorna adderas. 98 nya sidor och än har det inte ens börjat. Steg ett: Bara skriv, skriv, skriv. Steg två: Läs om. Allt. Fyll på, ta bort, läs om. Steg ett kommer att ta upp en stor del av mitt liv under de kommande veckorna känner jag. Mamma kommer hit imorgon så boken måste få vila. Suga åt sig kraft och liv. Jag drömmer om den. Jag ser den framför mig när jag blundar.

98 sidor. 98 bra sidor. Skriv, skriv, skriv. Jag har tid att reflektera sen. Nu ska jag bara få ner allting på papper. Den vackraste herrgården som finns, sommar, varma dagar i solen, gemenskapen vid frukostbordet och kärleken som lurar bakom hörnet. Vem vill inte ha det så. Nu är det bara titeln som fattas. Jag velar. Jag har en titel. Flera. Valet och kvalet. Men än är det ingen brådska. Det är 400 sidor kvar (300 då, så att folk fortfarande vill läsa) om allt det där och lite till, sex, tårar, hopplöshet, hjärtesorg, röjandet av flera hemligheter och till sist ett val. Ett litet hjärta som slår. Sen korrekturläsning, förhandsex. Ska jag göra en del eller två? Det är två delar i den gamla fast en magisk övergång som gör det till en enda. Men det är länge dit. Så jag kan vara lugn. Jag är lugn. Jag är lugn i ungefär 300 sidor till. Sen kommer den andra sidan fram.

Den sidan jag för första gången i mitt liv måste våga ta mig över och förbi för att kunna publicera min bok på riktigt. Att-våga-sidan.