En sak jag alltid har sagt är att man måste kunna bjuda på sig själv. Man måste våga skämma ut sig, man måste våga släppa loss, lufta sina tankar, sina åsikter. Tänk att gå hela livet och vara kär i någon som aldrig får veta det. Tänk att leva i ett förälskelselöst äktenskap. Tänk att vara så trångsynt att man inte kan diskutera det man tycker och gå i tystnad resten av tiden, tänk att sitta still på en stol och uthärda de följande timmarna tills man får gå hem, tänk att se hat och illvlja så kraftigt lysa genom vissa ögon. Tänk att vara en nagel i ögat på en hel familj under alla år man levat.

Tänk om det hade gjort mig olycklig. Tänk om jag hade varit annorlunda. Tänk om. Jag tänker inte tänka om. Jag har mitt liv, här och nu, och människor i det som jag valt att ha kvar och som valt att stanna. Jag behöver inte mer. Varför skulle jag vilja vara omringad av falska människor? Sådana som bara vill mig illa? Sådana som inte har bra energi att ge? Jag ger, jag har gett, hela tiden, men nej, aldrig tillbaka, handen rycktes tillbaka, och sist var det så uppenbart att jag aldrig for dit mer. 

Varför ska jag då försöka? Varför gör jag det fortfarande? För att jag, innerst inne, tror att förutfattade meningar och djupt rotade åsikter och tankar kan gå att förändra. Jag har inte bett om det. Jag har inte gjort någonting. Det kanske är det som är fel. Jag kanske borde gjort mer. Men det tänker jag inte, för jag vet inte, ingen har någonsin sagt åt mig - gör mer, bjud till mer. Jag bjuder ut mig så fullständigt för vissa att jag ligger i en femton meter lång, sladdrig orm mitt på golvet, ändå är det för blinda ögon, res dig upp är du snäll och försvinn ur min åsyn, du är inte fin nog, du är inte så perfekt som någon annan säger.

Kanske borde jag strunta i att publicera detta. Kanske är detta en av de där snaskiga inre demonerna som kommer att kramas om och dra intill sig och dra fram under mitt nästa sårande tillfälle, minns du det där du skrev? Och så kommer kalla handen. Klart det är jobbigt ibland att veta att man är så extremt ogillad av en del. Falska leenden, hårt ihopknipna läppar. Kanske är det mig det är fel på. Nej, säger hjärtat. Nej, säger hjärnan. Det är inte mig det är fel på. Jag har inte gjort mig förtjänt av det. Och jag tänker sluta låtsas att allting är fullständigt normalt. Det är det inte. Det har det aldrig varit.

Jag vet vilka som håller mig i ryggen och vem som stöter knivar i den när jag vänder mig om. På något sätt är det lättare så. Jag är inte säker på att jag skulle stå ut med ännu mer fejkad välvilja när jag ser vad det är som lyser i ögonen på dem allihop.

Världens spring i benen, snabba, flinka fötter över strandpromenaden och jag kände hela tiden att yes, idag kommer jag att springa långt och slå min personliga kilometertid (6:00/5 km haha) trots lite mer än sex timmars sömn. Jag hade hunnit ungefär halvvägs när tjejmagen drog ihop sig och levererade närapå identiska sammandragningar som i natt (vilka inte är av denna jord. Jag hade så jävla ont så jag yrade. Det har aldrig hänt tidigare.)

Så det var bara att promenera hem igen. Dubbelvikt. Långsamt. Kilometertiderna blev sämre och sämre. Jag kunde inte stå upprätt, kunde inte andas djupa andetag. Jag dör. Men jag härdar ut. Jag måste. Spiral är det enda preventivmedlet som fungerat. Efter det här så finns det ingenting annat kvar att prova. Nå, jag får ta igen löpturen en annan dag helt enkelt... Skit...

Istället kan jag berätta om ♥♥♥ ÖLAND ♥♥♥ Resan var fantastisk. Skållhett väder, gulliga kossor (såna där i Skyrim med ljusbrun, lång päls och superlånga horn som man bara vill krama), öppna fält, rapsgula ängar som försvann bort i fjärran och ändrade färg, värmedaller, varmt hav, Böda sand, superfin stuga och lika underbara ägare med ett nybyggt hus som jag vet att mamma hade dött lycklig av att se. Blomsterbuketter på köksbordet, hann läsa ut tre böcker, ligga på rygg i saltvattnet, i vågorna, skratt med min syster och mer bokskrivande, SOLNEDGÅNG ÖVER HAVET - det vackraste jag sett - och så lite cykelträning på det... Jag vill tillbaka dit. Jag måste tillbaka dit. Jag vill bo där. Jag vill ha min sommarstuga där, mitt hus, min herrgård, min man, mitt allt, hela världen nertryckt på den vackraste platsen på jorden.

Jag kan inte prata nog om stället, mer än att jag inte är klar med det än.

Jag ska visa lite bilder senare när jag flyttat över allt till datorn. My god. Mitt hjärta gjorde ont över att behöva åka hem. Men, så blev mitt hjärta helt igen när jag såg Johan efter tio dagar utan honom. My love, my life, my everything.

Ja, stugan såg i alla fall ut såhär (lite av den). Köket var fantastiskt. Tänk att bo här. Johan, hint hint hint. Det luktar inte död fisk i stan som någon en gång sade, det GÖR inte det.

Puss!

Solen har lyst hela dagen - större delen ner genom en tunn dimridå. Nu har den sedan länge försvunnit bakom träden, skogen, och mörkret börjar lägga sig. Vi är femtio mil ifrån det säkra, hemmets lugna vrå och lika släpig, långsam dialekt. Vi sitter i en soffa i en fantastisk liten stuga, omsorgsfullt iordningställd för vår vistelse, allting är städat och vackert och så himla mysigt.

Lugn. Så otroligt lugn. En svartvit katt med en tre centimeter lång mus med pickande hjärta utanför på gräsmattan. Tre shetlandsponnyer i en hage. Fåglar, träd, böljande, gulspräckliga ängar som försvinner i fjärran och ett salt hav.

Det är som att tiden inte finns, som att den på något sätt slutat fungera, försvunnit och lämnat kvar inget annat än koltrastarnas kvällssånger och ett lass böcker som väntar på att bli lästa ute på altanen.

Imorgon går vi på zoo, spelar minigolf, besöker dinosaurieparken och vattenlandet och cyklar förbi de sommartjocka ponnyerna för en morot och lite välbehövlig bortstning. Värmen har äntligen kommit på riktigt. Jag önskar att Johan var här.

Jag vill inte dricka. Jag vill inte röka. Jag vill bara sitta här och läsa min bok och känna hur sömnen kommer smygande efter bara fem timmar i drömlandet. Jag är annorlunda. Jag strävar inte efter samma sak som alla andra verkar göra. Jag kan inte vara så ytlig, opersonlig. Mitt hjärta är stort som en hel ocean, det ryms så mycket, det sipprar ut så mycket känslor för mina nära, för allting runt omkring mig. Jag SER saker som de stressade, ytliga människorna inte ser. De skulle aldrig ha sett solens skiftningar i träden medan vi cyklade på en gammal skogsväg med gräs i mitten och sjönk ner i vattnet och gapskrattade, högt, länge, lyckliga, glada. Och det är vad jag kommer att minnas härifrån. Inga suddiga, vad tusan gjorde jag igår-minnen, som inte ger det minsta näring för själen. Ja det är lördag.

Men Här och nu.

Bara såhär.

Det är vad som spelar roll för mig.

Dagarna går så otroligt fort. Solen sjunker förbi hustaken men inte längre än så - det är ljust, dygnet runt, jag sover med halvöppen mun och armarna lindade runt en varm kropp. Täcket räcker inte riktigt till ibland, det är kallt, mina ögon öppnas sömndrucket, plågsamt, i en sekund, så länge det tar att lokalisera honom, att se var och hur han ligger. Sen ålar jag dit, somnar någonstans på vägen under hans utsträckta arm med täcket som läggs över mig, håller mig nära. Djupa andetag, tänder som gnisslar. Vanliga, trygga ljud. Lugn. Harmoniskt. Jag fylls utav ro.

Kämpar upp ögonen på mornarna, hej där kompis, är du vaken nu. Du är så söt när du sover. Ja. Kroppen är vaken men inte ögonen, det går inte, de vill inte - fem minuter. Han vet det. Han känner mig. Han flinar, ler, fortsätter pocka och till slut får jag upp dem, ser på honom med kisande, grönbruna ögon - och faller, handlöst, igen, kärleken är lika djup som hans andetag, själadjupa, bottenlös. Den ultimata känslan av... lycka, fyller mig, varje liten cell, genom kroppen som en skogsbrand.

Det är ingen bok. Ingen novell från någon tidsskrift. Det är en historia. Det är min historia. Mina mornar. Om tio år vill jag gå tillbaka till den här paltätande dagen hemma i norr och minnas just det här, dessa känslor, hur de fanns där runt omkring oss, hur de fylldes på varje ny morgon, varje ny dag. Ännu en dag tillsammans. Han och jag. Han ser på mig nu, ler igen. Och hjärtat fylls av glädje. Han älskar mig. Han älskar mig. Han. Jag. Åh, låt det alltid vara såhär. Det är tre år sedan vi träffades nu. Wow. Alla dessa känslor. Tre år. I do. I so totally do, one day. 

Packar och håller på, springer runt med en dammtrasa i ena handen och en soppåse i den andra, hittar något jag vill ha med mig och slänger ner det i resväskan. Vanligtvis är jag inte lika snurrig som nu, men skrivandet har dragit ut på tiden och jag har inte velat avsluta för att gå undan och packa och städa innan resan hem. Men nu är det inte ens två timmar kvar till bussen går och jag tänkte fixa så mycket som möjligt så Johan slipper... Vad det känns länge att inte få se honom förrän imorgon haha.

Arbetsförmedlingen har fått sig ett besök, ett fördömdade trist basmöte som inte sade någonting annat än det jag redan visste. Jag måste söka jobb. Jag måste söka allt som finns. Jag måste flytta om jag får jobb någon annanstans. Måste, måste, måste, måste. Bläää. Inte ett enda av de tre jobb jag haft har Arbetsförnedringen hjälpt mig med. Senaste gången jag var där, förutom idag, sade de att de inte kan hjälpa mig med redaktionsjobb hos bokförlag. Den här gången var det att de kommer införa mindre träffar med handläggaren. Jaha. Jag som önskade mig en monolog, en jäkligt duktig handläggare som verkligen VILL hjälpa MIG. Men nä... Sådana människor verkar inte jobba på det där stället.

Jag fick ett mail om en obligatorisk ansökan för ett jobb som leg. sjuksköterska... Alltså... Söker jag inte det blir jag utan ersättning... det var det enda hon kunde babbla om, alla hoten om man missköter sig, inte söker jobb, inte anmäler sitt mobilnummer, et etc så "rings det ett samtal till er A-kassa, jo jo, och ni blir utan ersättning". Tur jag åker till Norrbotten i två veckor och därefter till andra änden av landet i ytterligare en för att slippa. Men då sade den klyftiga lilla tanten (till en annan tjej som undrade om semester typ på landet med ingen täckning) - "det finns massor av Arbetsförmedlingar runt om i landet, så det är ingen giltig anledning att inte besöka en sådan under semestern. Ni måste söka jobb, helt enkelt". Ja det fattar man väl, men riktigt så drastisk vet jag inte om jag tänker vara. Och jag är varken dum eller lat.

Nu ska jag fortsätta packa och städa. Flyget går 19:20 och jag har tänkt hinna pussa på Johan innan dess.

♥♥♥ TREVLIG MIDSOMMAR ♥♥♥

Taggar: #midsommar #hemma #kärlek #familj #norrland #norrbotten #älskling #resa #flyga #semester #njuta #avkoppling

Något jag stör mig så mycket på är ytlighet. Jag försöker att se förbi det, men jag är en djup person och jag kan bara inte låtsas, ljuga, överdriva, eller liknande saker som inte kommer ifrån hjärtat. Jag kan nödljuga. Jag kan åka på barnbiljett i bussar, säga att jag har blivit sjuk när jag glömt avboka en läkartid. Men det jag menar är att jag kan inte spela. Jag kan inte spelet. Jag är social, charmig, bra på att prata med människor - och det gör jag för att jag vill, inte för att jag måste.

Nåt osm gör mig så jäkla trött är Aftonbladet. En artikel om en gubbe som ramlat i en bergsklyfta och som nu väntar på hjälp av en läkare som ska klättra ner till honom (1000 meter). Detta kommer ta tolv timmar. Sedan måste läkaren klättra upp igen för att ge klartecken för att någon annan ska kunna klättra ner till gubben och hämta honom. Jaha. Varför skriva om detta? Vad för sorts allmänbildande intresse ger det? 

En artikel om Flink. Eller snarare om offrens anhöriga. Är du arg på Flink nu? Nä, jag har kommit över det. Känns som att de MÅSTE publicera den också, fastän det inte gör varken bu eller bä, gubben kommer ut och så är det med det. Offren kan inte gärna dö en gång till eftersom de redan är döda.

Mikarl Persbrandt är i rätten. Live-rapportering med intervjuer, chattfunktion och live-sändning. Alltså jag blir galen. Vem sitter och följer detta? Vem gör en krönika om att Micke snäst åt en? Vem bryr sig?

Familjeliv. Alltså. Den dag jag blir gravid ska jag definitivt hålla mig därifrån. Vilken jävla skitsida. Det finns två sidor av allting, men där samlas alla rabiata mammor och går på de som råkar tänka lika annorlunda - självklart anonymt, så att de kan hacka på de stackars försvarslösa trådstartarna. Jag blir rädd.

Typ. Exemplen är många. Jag försöker att inte tänka på dem, men jag blir bara sur. Dålig energi. Sen får jag dålig energin av mähän, åsiktslösa, personlighetslösa mesar som varken säger bu eller bä, och folk som ideligen tänker negativt. Jag stör mig så våldsamt på sådana människor. Liksom stå upp för dig själv, hur svårt är det? Gör något åt saken om du är så less eller bedrövad. Livet är kort. Vad väntar du på?

Sen gillar jag inte heller läbbiga karlar som ser ut som hustrumisshandlare som självklart råkas vara ihop med de färglösa mesarna jag nämnde ovan. Finns massor av såna exemplar på stan. Jag vet inte vad det är, men jag känner på mig saker. Det är som att jag vet. Jag vet vad du gör när ingen ser. Brrrr.  

BRRRRR. Så känner jag idag mot det allra mesta. Ska ta en tur till sjön och bada eller sätta mig med min bok nu. Senare blir det en springtur med min nya löparjacka - när värmen lagt sig - och midjebältet med dryckesförvaring. Hallelujah. Andas.

// Hälsar djävuls-sidan och klubben Premenstruella symptom (fast utan mens, för det har jag inte haft på 1 & ½ år)

Nu när mitt arbetskontrakt gått ut och Johan jobbar spenderar jag mian dagar mestadels utomhus, det är ju sommar med allt vad det innebär och solen och värmen har verkligen kommit på riktigt. Det blir långa promenader, springturer till stränderna, bara allmänt filosoferande och bokläsning emot solväggen eller i solstolen medan molntussar flyter förbi och sjöfåglarna leker i vassen. Jag söker självklart jobb också, har precis filat klart på mitt nya CV och skickat det till Johan för print-out.... jag vill defnitivt inte gå arbetslös resten av sommaren.

Nu på torsdag ska jag träffa en kvinna och prata Au-Pair-jobb för hennes familj. Jag vill gärna jobba med barn som sagt, men jag vill helst av allt bo kvar hos Johan men vi får se hur det går med mötet först. När man en gång blivit sambo och bott ihop i 2 år så skulle det kännas himla märkligt att plötsligt bo någon annanstans, och liksom ringa honom och säga "hej får jag komma och hälsa på dig..." Nej usch så konstigt... Jag vill krama om honom så mycket och ofta det bara går ju. Han är ju min man. Nå, åtminstone snart ;-) 

Nu ska jag göra mig klar för att åka iväg med bussen och inhandla en ny telefon. Direktbetald. Utan läbbiga abbonnemang eller räntor på 63 %. Jag vill inte behöva betala för en skitjävlatrasig telefon som jag nu måste.... den fungerar inte och ändå måste jag betala. Bläää. Så... Vi får se vad det blir för nån jag kommer hem med. De kostar ju ungefär bara en utlandsresa till Kreta för en person eller nåt... Nåja... Jag har cravings efter att kunna uppdatera Instagram och kunna blogga från telefonen... Egentligen hatar jag teknologi... Jag hänger inte med... Men samtidigt älskar jag det. Så... ny telefon (eller dammsugare). Det behövs också. Jag får våldsamma agressionsproblem vid dammsugningarna numera - jag vill ha det rent och snyggt, okej? Inte dammigt. SUG UPP DEN JÄVLA TOMATEN DÅ DIN FJANT.

Men inte suger den för det. I alla fall inte tillräckligt för att tomatbiten ska försvinna.

Den suger, helt enkelt.

Den suger.

Dagarna går så himla snabbt när man inte har ett arbete att gå till, trots att jag stiger upp tidigt. Imorse åkte Johan iväg till jobbet redan vid sju och eftersom att vi hade tvättstuga då var det bara att masa sig upp ur sängen, slänga på sig en klänning och springa ner med tvätten. Väl på plats såg jag genom min ridå av morgontrötta hjärna att jag bokat fel tvättstuga så det fick bli flera maskiner med en halvtimmes mellanrum innan allting var klart. Tur man har fem timmar långa pass så man hinner, haha.

Så fort första maskinen sattes igång så kröp jag ner i sängen igen och slumrade gott en extra halvtimme. Var lite mer människa efter det kan jag lova. Så skönt. Sedan åt jag frukost och promenerade iväg till gymmet, kom hem och fortsatte på mina nostalgiska barnprogramsklipp jag började kolla igenom igår på Youtube, och helt plötsligt dök min absoluta favoritfilm från mina yngsta år upp i förslagen. Hjärtat började hamra inuti bröstet.

Jag slog igång den. Skitdålig kvalité och jobbiga, dubbade svenska röster men jag rös filmen igenom. Mindes. Hur kan jag fortarande minnas? Jag har inte sett den på femton år. Det var den första film jag grät till. Jag tyckte den var hjärtslitande, jag vet att jag tyckte det. Hur gammal kan jag ha varit? Fem, sex? Inte mer. Den visades en jul. Jag minns att jag grät så hejdlöst åt slutet, fast jag inte kunde förstå varför. Det gjorde jag nu också. Och nu förstod jag.

Nästa film jag grät till var Titanic. Då var jag också fem-sex år, den kom ut 1997 men jag tror det dröjde lite innan jag fick tillfälle att se den. Jag glömmer det aldrig. Sex år och jag förstod. Sex år gammal och jag kunde förstå kärleken dem emellan, jag kunde förstå hur ont det gjorde när Jack frös ihjäl och hon släppte honom ner i de mörka vattnen och sade hejdå, "jag glömmer dig aldrig". Jag minns att jag gick iväg till köket där mamma satt med tårarna som sprutade och hon höll om mig och sade att det är bara en film. Ja, men han dog ju, sade jag. Han dog. Och det gör så ont.

När mamma spelade My Heart Will Go On på kvällen när jag hade somnat vaknade jag, låg där i mörkret och lyssnade, tänkte på det där när han dog och fick så ont i hjärtat igen. Jag tror att det måste ha varit just efter att morfar hade dött. Jag kan inte ha varit sex år ens.

Allra käraste syster. Likadant där. Åh, den såg jag igår också, vilka rysningar.

Sedan kom Spirit - hästen från vildmarken 2002. Nio år gammal och storbölade, såg på teven genom grumliga ögon och ville stänga av för att det gjorde så ont. Varför blev detta ett sånt bölande inlägg för? Kanske för att jag rider på nostalgins vågor och minns hur det kändes då. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina känslor. Jag har aldrig kunnat hålla inne dem. Jag har inte tyckt att jag behövt det. Varför ska man det? Är jag glad visar jag det. Jag kan inte ljuga, jag är som en öppen bok.

Det har varit många filmer jag gråtit åt sedan dess. Och program. Jösses. Jag är en blödig, känslig människa som kan relatera till så mycket jag ser. Men mest så är det nog för att jag också kan förstå hur det känns eller skulle kännas. Jag lider med dem, glädjs med dem. Mina nattliga drömmar har alltid varit livliga, djupa, färggranna, fantasifulla.

Första gången jag grät av lycka var jag tre år och fick min efterlängtade docka i julklapp. Jag trodde inte att det var sant. Men det var det. Det är första gången jag varit alldeles komplett jättelycklig. Tre år. Jag minns det också. Jag var bara ett litet barn då, men jag minns glädjeruset när hon såg upp på mig genom förpackningen och jag fick tårar i ögonen.

Nu är det nästan så man blir lite sentimental så jag sätter punkt där. Snart kommer Johan hem och jag lär väl böla bara för att han luktar så gott och ler åt mig precis som han gjorde första gången jag for hem till honom, vår första riktiga träff utanför jobbet. Tre år sedan snart. Åh, vilken lycka. Jag smälter. :-)