Jag vet inte alltid vad det är med min mage. Att det är centrum för alla känslor, likt hjärtat, är klart. Så fort jag blir stressad mår jag illa. Det har jag gjort sedan jag var tretton år och hade min första ångestattack med en helvetesvinter sett i illamåendeskala. Då visade det sig vara laktosintolerans; IBS-relaterat. Happ bara sluta med mjölk. Bättre, men inte helt bra.

Fryser jag mår jag illa. Axlarna åker upp, andningen blir ytlig, snabb, knappt märkbar. Jag vet att kroppen andas av sig själv men ibland får jag verkligen tänka till, när andades jag djupt senast? Och knuten i magen löser sig. Värme, avslappning. Skratt. Bra saltbalans. Tuggummi, det bästa, halstabletter, någonting att fokusera på medan darrningarna och illamåendet tar över tanke och handling.

När jag åt glutenfritt hade jag inte en ångest-/illamåendeattack på nästan ett år. Sedan började jag med bröd igen, och nu får jag dem betydligt oftare. Jag tål mjöl. Tål mjölk (laktosfri), inga test visar på motsatsen. Och ändå.

Att gå till läkaren och säga att man mår illa och är stressad ger ett recept på Omeprazol mot magkatarr. Jag har haft magsår tidigare och mådde skit. Sönderstressad. Kanske är kroppen van att ha höga axlar. Släpper fram illamåendet bara för att det går hand i hand. Jag har en inre stress; absolut ingen yttre. Jag jobbar, får betalt, kramas med Johan, blir älskad av honom, tränar, skriver. Det gör mig lycklig. Fungerande. Glad. Jag har inte magkatarr längre. Men oron finns där. Totalt obefogat. "Om". Tänk om. 

Och det kanske är det som ger mig ångest som ger mig snabb, ytlig andning som ger mig illamående. Att spy är det värsta jag vet. Aldrig känt mig så äcklig och värdelös som då, spelar ingen roll om det bara är luft; kallsvetten rinner, ögonen tåras, huvudet bränner av tankar.

Ibland. Inte ofta. Men ibland. Jag är världens lyckligaste människa som känner efter för mycket ibland. När energin tar slut. När jag inte är den där med tusen bollar i luften fortfarande med välkammat hår, glänsande lägenhet och mat på spisen när Johan kommer hem. Kraven på mig själv kommer från mig själv. Han har inte bett om något av de tre. Han är glad bara jag är glad. Jag måste sluta att ständigt vara alla till lags. Att lyssna på mig själv.

Ja, jag får ångestattacker som tillfälligt sänker mig, förblindar mig, men så fort de passerat ser jag solen, utsikten igen. Skrattar igen. Nästa gång de kommer ska jag tänka "försvinn, jag vill inte ha dig här just nu" och andas. Inte glömma att andas. Jag är ju bara människa. En supermänniska, vem vill inte vara det? Men nej. Vi kan vara det tillsammans. Laga mat, prata, skratta, så kan en av oss plocka i köket och den andra dammsuger hallen efter dagens grus och slask som bosatt sig på mattan och golvet. 

Tillsammans har vi superkrafter. Två halvor av samma mynt. Jag behöver inte göra det ensam. Jag är aldrig ensam. Och jag är inte ensam om att vilja göra det bästa heller. Perfektionistens baksida. Dags att sluta ha så höga krav på mig själv och kunna njuta av lite skit i hörnen. Jag är inte perfekt. Jag vill inte vara perfekt. Jag vill vara så lagom bra jag bara kan. För är jag glad är Johan det. Och hans leende är det finaste jag vet.