Detta inlägg sponsras av pms-klubben.

Jag tänker på Öland med min syster, gräsbeklädda vidder med inslag av vajande rapsfält, snirklande vägar och ett iskallt hav att bada i. Tårna sved, låren sved, men i hoppade vi, doppade oss, simmade, medan gräset vajade på sidan om och highlandkor som råmade bakom träden. Långsamma cykelturer över halva ön, djurpark och skrattanfall och ett helt hus för oss själva. En snäll hyresvärd som körde oss till ICA tre gånger på en vecka. Tidiga frukostar med stekt falukorv och zucchini när solen bara precis orkat upp ovanför träden och Johanna som sov flera timmar till. 

En artikel jag läste om högpresterande, smarta människor som blir frustrerade när andra inte håller samma tempo eller kreativitet eller ideer eller problemlösningar, och fick en riktig aha-upplevelse, jag kände igen mig så mycket i det. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Läst den tidigare? Tänkt efter, före? Sådana som ger allt och lite till även när det inte behövs och som oftare än andra blir deprimerade och får smaka på den berömda väggen. Som jag har klappat den väggen många gånger. En gång orkade jag inte ens resa mig upp, spenderade en vecka utan att lyfta ett finger när jag var nitton och hade utbränd-stämpeln på det vita pappret jag skickade till kontoret. Nitton år.

Det stod att vi blir frustrerade på ytlighet, på folk som inte tänker likadant. Herregud, tänkte jag, som hatar Big Brother och Paradise Hotel och liknande polerade program där bara de snyggaste mest blåsta människorna får vara med. Jag skulle kunna kasta en strumpa på dem allihop, skaka om dem och skrika att det faktiskt finns annat här i världen än silikon och smink och sex på bästa sändningstid.

Får jag välja mellan Paradise Hotel och Planet Earth är valet givet. Och jag är inte tråkig. Jag är skitkul, härlig att vara med och har en underbar humor. Johan också. Min fina Johan. Han sade idag att hans jobbkompisar tyckte att han var trist som inte följde med på AW igår. Jag blev så arg så jag började grina. Tjugoåringar som dricker varenda helg och som inte har någonting att komma hem till, som han har. Och så är det tråkigt. Vilka grisar. Vilka prioriteringar. Ja men vet ni, jag viker hellre tvätt än att super mig full på en bar. Så det så. 

Hjärnan snurrar, spinner. Tusen bollar i luften. Jag måste sakta ner. Jag saktar ner. Jag sitter med min snygga, svarta klänning på mig och ett vinglas står på fönsterbrädan.

Helg. Som det behövdes. Som jag längtade. Jag och Johan i soffan. Nackspärr för att vi somnade i den, igen, vaknade upp mitt i natten och hade gärna legat kvar. Drömde istället, liggandes i sängen, om vår resa i juni, som tydligen blev till Nice fastän vi inte pratat om det, det bara blev så. 200 kronor natten utan sjöutsikt och balkong trots att jag ville ha en svit, men det var på grund av att pappa redan bott där en gång. Rabatt och så. Johan älskar rabatt och så. Johan höll även på att drunkna i en jättevåg hahahaha. 

Jag fick rädda honom. Jag som inte ens hade bikini på mig. 

Tråkigt liv, vem säger det? Vi njuter varenda dag. Att komma hem till honom är det bästa jag vet. Att krama om honom när han kommer hem, höra honom säga att gud så skönt det är med fredag. Att sätta sig i soffan och se film och äta kinamat eller öl och korv och ost en fredagskväll i mjukiskläder. Bland det bästa som finns, utan tvekan.

Det handlar om prioriteringar. Jag skickar gladeligen hela gänget till Paradise Hotel och avinstallerar kanalen så får de sitta där och ha kul bäst de vill med sina sunda värderingar på allt som är roligt här i världen.

Jag tycker faktiskt att tvättvikning är roligare än PH. 

Alla dagar i veckan.

Då får de kalla oss hur trista de vill. 

Jag kommer ändå inte att höra dem, för jag har stängt in dem i teven och tryckt på stäng av-knappen.

Lalalalalalala. 

Tråkmånsar.

Min fantastiska, underbara, härliga, humoristiska, tvillingsjäl, världens bästa framtida pappa till sambo ♥♥♥