Japp, nu har jag sett den. Efter dryga elva månaders vägran. Jag vet inte varför jag ändrade mig, varför jag trots allt surfade in på sidan och tryckte på play. Så många ord har jag försökt formulera och så många ord rumlar runt i mitt huvud nu när eftertexterna snurrar. Stänger ner, öppnar en annan sida. Börjar fundera. Varför finns det inga recensioner på den? 

Det tog inte så länge innan jag kom på det. Och för första gången tänker jag själv anamma den meningen, bara för att jag inte orkar ge mig in i någon diskussion, jag orkar inte tala om hur de hackade sönder den, hur de förstörde något som hade potential till att bli så himla mycket bättre. Fy fan vad hemskt det var att titta på. Okej, nu har jag sagt det, så nu backar jag, faller tillbaka till mitt soffhörn i skuggan och tänker på att ibland är det faktiskt bättre att vara lyckligt ovetandes än olyckligt vetandes.

Jag har varit irriterad ända sedan de gick ut med rollerna. Då, redan då, visste jag. Jag önskar att jag fortsatt på samma bana, våga-vägra-se-den, bara försvinna in i böckernas fantasivärld och stanna kvar med den Ana, med den Christian, de jag vill ha, de jag vill läsa om, de jag vill se, de jag vill drömma om.

Den fick till och med sämre betyg på IMDB än Twilight. 

Har man ingenting bra att säga håller man tyst. Ja, men jag upptäckte medan jag skrev detta inlägg att jag inte kunde det. Jag kan aldrig hålla käften när någonting skaver i mitt liv. Jag kan aldrig proppa ner bomull i munnen för att hejda det jag tycker och tänker. Jag hatar det resonemanget. Man kan klä sina ord, men man ska ändå alltid säga vad man tycker, annars kan man aldrig bli bättre på någonting. Kritik svider, speciellt om man inte bett om det. Men det är skillnad på kritik och sarkasm och pessimism, där man ständigt letar fel.

Jag gick in i filmen med någorlunda glatt sinne. Mestadels nyfikenhet. Hur har de gjort? Hur ser det ut? Hur har de förmedlat förhållandet dem emellan?

När eftertexterna rullade blev jag precis lika irriterad som innan, så inte hjälpte det. Varför, varför, varför såg jag den för. Nu kommer kanske hans ansikte att vara i böckerna också. Ändå rätt okej, men inte hennes ett enda ansiktsuttryck sida upp och sida ner. Nej nej nej. Det finns bara en Christian Grey för mig. Bara en som kan vara honom, bildligt, bokstavligt. Varför han inte fick chansen är för mig en gåta jag aldrig kommer få veta svaret på. Och det svider mer än allt det andra tillsammans.

Jävla skitfilm. 

Dessutom ser Mia (Rita Ora) ut som Justin Bieber med peruk. Det var droppen, tsunamin, som vällde in och sopade bort resterna av mitt glada sinne.

Matthew Matt Bomer. Ja, bara ja, övermänskligt mycket ja. Sådär så det är hjärtan i ögonen i mängder efter varandra som bara en bombersessed tjej kan ha och skriva - det enda hon för övrigt kan skriva vid tanken på honom. Yes, sir. Ghsgvgrnrrrrnk... mums.