Helg. Ledig helg. Med Johan. Jag tröttnar aldrig på det. Tröttnar aldrig på att leva det, att säga det, att tänka på det och bli glad för det. Känner mig som världens lyckligaste människa när jag går hem på fredagarna och kryper ner i mjukiskläderna och kramar om honom länge. Ibland kryper jag istället ner i min snyggaste klänning trots att vi inte ska någonstans speciellt. Ibland dricker jag vin och pladdrar medan han spelar och dricker whisky och så skrattar jag åt mig själv när han svarar fel och inte har lyssnat, för ibland är jag en babbelapa och män kan inte göra två saker samtidigt (inte jag heller).

Jag vill åka till en bungalow där vindbrisen sakta åker genom linnetygerna som hänger intill altanen, se hur palmerna vajar och känna värmen i ryggen. Sätta mig i skuggan med lemonad och skriva färdigt min bok, och Johan som inte badat på så länge står i meterhögt vatten och ler stort åt mig. Få vit sand mellan tårna. Bada i kristallklart hav. Svepas omkull av vågorna. Skratta så mycket att jag får en kallsup. Se glansen i en älskandes ögon när han sträcker ut sina armar mot mitt håll.

Jag tror jag måste beställa en bikini, en snygg, en ny. Bara ifall att. Jag tror jag måste spara alla pengar jag kan så pengahögen växer. Så jag kan köpa en bikini sen när vi väl är på väg till den där stranden. Jag tror jag måste lägga mig på spikmattan och tänka på de där vajande palmerna och lemonaden som inte alls höjer blodsockret, i alla fall inte i mina tankar, på något mirakelvis som bara existerar i drömmarna. Han och jag. Så fint. Så fantastiskt. Det är vi två. 

Vi två på en sandstrand. Jag skulle smälla av fullständigt. 

Åh, vad jag skulle vilja det. 

Detta är min absoluta favoritbild på oss, just från en sådan där sandstrand. Solen i ansiktet, vinden i håret. Varandra. Tacksamheten som flödar. Oj vad jag är lycklig.