Solen skiner, värmen briljerar och har gjort så under hela augusti. Den sommar som inte var har äntligen visat sig från sin bästa sida. Den nya lägenheten är en riktig lägenhet och är så himla fin. Läget, känslan, allt. Och jag har fått ett härligt jobb också, som lärare i en förskoleklass, och Johan kommer att börja på en ny avdelning så vi får alla kvällar och helger tillsammans, äntligen, efter fyra år!

Jag cyklar dit varje morgon och cyklar sedan hem, så det har blivit ett par mil och kroppen är mör och seg. Jag vill till gymmet, men jag skulle vilja automatiskt vakna upp där utan att ha cyklat uppför alla jobbiga backar mina sega cykelben inte vill ha, och vara där nu istället för om en kvart.

I söndags slog jag alla löparrekord som någonsin funnits i min lilla kropp, med en hel del draghjälp från Johan. Jag hade ont i halsen torsdag fredag lördag men sedan försvann det så jag och Johan for åt varsitt håll - jag en sakta runda runt sjön och han en snabb runda runt sjön - så vi skulle mötas ungefär på mitten (som inte är mitten). Och det gjorde vi. Saken var bara den att jag inte alls sprang särskilt långsamt, och när jag mötte upp honom sprang jag med honom. Inte bakom, inte framför, inte flera kilometer ifrån, inte på cykel. Jag sprang bredvid honom, nära, så nära, och kilometrarna bara rasade förbi.

Det blev fem kilometer på 25 minuter blankt (tre och en halv minut snabbare än vanligt) och 6.4 km på 31. En kilometertid på 4:30 de sista tre, och Johan som gapade och skrek och hejade och jag saktade inte in, inte ens i backarna. Alltså waaaah. Jag har aldrig sprungit så snabbt förut, och nu vet jag att jag orkar även om jag lät som en förrymd ubåt med mina väsande luftrör. Åh nu blev jag sugen på att träna igen. Bröst, bänk och biceps. Jag gjorde min första riktiga chin igår på skolan. Med handflatorna och armbågarna utåt. Det går framåt. Jag är så glad för det. Så stolt. Och att höra Johan säga hur jävla grym jag är och kyssa mig trots att jag är fullkomligt dränkt av svett... Jag tror jag har blivit en del av Runners High på riktigt.

Med några målarfärgsfläckar på handlovarna, pennstreck och dammiga fingrar efter att ha busat flera timmar med barnen på lunchrasten, och en mun som är alldeles blå efter äventyr i skogen och plockandet av blåbär och flätade armband efter armband jag lärt flickorna göra på min högerarm.... Ja.... Snälla, låt det förbli så här. Låt det vara så här. Länge länge....

Trött men lycklig.

That's me.

That's me.