Jag minns så väl den där känslan i magtrakten när fröknarna i lågstadiet skrev "Friluftsdag" på svarta tavlan, eller vit som den senare blev, och jag vred på mig där jag satt i en plötslig grimas. Jag avskydde friluftsdagarna i skolan och hade ont i magen flera dagar innan de ens skulle börja. Det regnade oftast, eller var mulet med de där förrädiska regndropparna inte långt borta, och så var det råkallt och dragigt som alltid på hösten. Jag såg inte till några lärare någonstans - självklart hade mina egna blivit tilldelade en helt annan grupp än mig, och de lärare jag hamnade med var stränga och okända.

Att inte få vara i samma grupp som min klasskompis Sofie fasade jag för. Jag hade inte tillräckligt med bästavänpoäng med de övriga nio tjejerna i min klass, så att både mista mina lärare plus min allra bästa vän gjorde att det där magontet bara ökade i styrka. Pappa jobbade, mamma jobbade och jag hade ingen nyckel hem, så jag kunde inte säga att jag var sjuk. Så jag stod ut. Men jag tyckte aldrig om det.

På skolgården stod hundrafemtio elever som antingen var gruppledare, ansvarig för de alla lekar (sexorna) eller offren, som vi var, som snällt skulle bli tilldelade ett nummer mellan ett och nio. 

Det duggade, Turken stod och viftade med sitt tilldelade plakat och ropade "gruppsex, gruppsex, gruppsex" och Sofie tyckte det var jättekul. Det tyckte inte jag. Jag ville inte hamna i grupp nummer sex för han var inte direkt någon som var känd för att bry sig om oss småglin - vem kan klandra honom - lika lite som jag ville hamna tillsammans med någon av de äckel jag idag önskar att jag slog tillbaka mot. Vem vill ha ett baseballträ i ryggen, bara för att ingen lärare var på plats och ingen såg vad de gjorde? Så jag slöt ögonen och hoppades på ett annat nummer, vilket som helst, inte sex, inte fyra, inte sju.

Jag var inte liten och söt då. Jag var liten och ängslig med lockigt hår och runda glasögon. Och jag genomled de dagarna, de timmarna tills jag fick fara hem igen, och sen var jag dödligt tacksam för att jag kunde vila upp mig en hel helg och bli fri från magontet och darrningarna och illamåendet som plågat mig hela dagen. Jag tyckte inte ens om friluftsdagarna när jag blev gruppledare eller ansvarig för lekarna i femman och sexan. Jag vet inte varför jag minns det så tydligt, varför allt det där kommer tillbaka just nu. Men jag avskydde det. Och jag tror aldrig att jag nämnde det för någon.

Det handlade inte egentligen om mobbing, för jag blev oftast jättebra omhändertagen av de äldre tjejerna i gruppen, speciellt av min kusin Angelica och min gruppledare Hilda (varför jag minns allas namn vet jag inte). Men det var den där känslan att vara utelämnad bland okända människor, utan någon trygghet att luta sig emot, varken lärarna eller min bästa vän. Jag har alltid haft bättre kontakt med mina lärare än med mina klasskamrater hur gammal jag än varit.

Mamma säger att jag föddes med en gammal själ. Att jag har varit lillgammal hela mitt liv. Kanske är det så enkelt. Kanske var det något helt annat som gjorde att jag skruvade mig där jag satt vid min bänk och Inger eller Marianne eller Margareta eller Malin, på mellanstadiet, skrev "Friluftsdag" i fredagens ruta.

Orättvisa, kanske. Som jag aldrig någonsin uppskattat eller accepterat eller ens försökt förstå mig på. Att inte bli dömd för det man gör utan för den folk tror att man är. Att på förhand bli dömd för det. Att bli retad, pikad, som åttaåring, känna slagträets kraft eller marmorgolvet dunsta till mellan axlarna eller den där vassa knytnäven bränna bort all känsel i armen.

Tio, femton år senare hoppas jag fortfarande han blir påkörd av en bil eller en traktor eller får något hårt i skallen. Jag hoppas jag en dag sitter där som chef och han söker jobb hos mig. Jag kan inte säga det rakt ut, för jag får ont i hjärtat av dåligt samvete trots allt han gjorde. Men honom önskar jag ingen lycka i livet. Han och hans lika äckliga kumpaner. Och efter vad jag läst och hört har han redan fått sin beskärda del av skit. Enligt vad jag läst och hört har han inte tagit sig upp ur träsket han trampade sig ner i, trots att han var så ung.

Och jag har ingen sympati att ge sådana människor.

Ingen som helst sympati.

Jag skulle köra förbi olyckan. Stampa på gasen. Rikta blicken framåt och köra därifrån utan att stanna.

Eller skulle jag det?

Egentligen är det ju synd om honom. Mer synd än det någonsin var om mig. Jag skulle vilja ge tillbaka allt det han någonsin gjorde mot mig, samma metoder, samma grejer, men jag skulle inte känna mig som en bättre människa för det. För det han har på sitt samvete, om han har något, att han spöade och retade upp en knappt meterhög tjej under många, många tillfällen och år när lärarna inte tittade, och såg njutning i det..... varför kan jag bara inte säga att jag önskar att han dog? Varför sträcker sig inte mitt hat så långt? Inte ens efter allt det?

Det var inte det jag tänkte skriva om, men det var det som blev när händerna fick fria tyglar.

Jag förvandlades till en svan. Stark, orädd, rentav vacker ibland. Han fortsatte att vara samma kackerlacka, fortsatte längs samma mörka, ruttna stig. Kanske är det botgöring nog. Men såren från den tiden, de helar nog aldrig.