Det är skönt att känna sig fräsch och fin. Att hurtigt trampa iväg på cykeln 13 kilometer varje dag, mötas av fantastiska barn i dörren och spendera dagens timmar med att rita, måla, dansa, se efter och njuta med ansiktet mot den varma solen. Komma hem och mötas av en innerlig kram och några sekunder senare ett kärt återseende av en gammal vän som stannar i några veckor.

Att svida om till min favoritklänning, dra på sig klackarna och ta tåget in till stan för skratt och mat i flera timmar. Att vakna hopplöst seg och nöjd efter fem timmars sömn i armarna på den man älskar. Att vara omtyckt; och alla dessa kramar.

Att det är fredag.

Att jag rosslade mig genom dagen med en begynnande förkylning inombords som bröt ut lagom till jag svängde in på cykelparkeringen hemma. Nu ligger jag nerbäddad i min säng och febern stillas för tillfället av de lugna hjärtslagen men näsan och bihålorna är svullna. Det blir kanske inget triathlon i helgen, men det känns ändå så bra med allt detta som händer i mitt liv så jag är glad ändå. . Och solen skiner.

Feberyran sänker sig.

Tröttheten belägrar min kropp.

Vi säger god natt nu. Diabetesförkylningar är inte speciellt trevliga. Men.... Jag kan inte klaga där heller, för det är två månader sedan jag senast var förkyld - nästan nytt rekord....