Hemma i Norrbotten för ett par dagar. Flyttstädning. Säga hejdå till vår första gemensamma lägenhet, min första lägenhet, hämta alla våra grejer från vinden och tack och adjö Nytorget 1B. Det var skit. Skit var det. Men nu är det gjort. Jag är så glad över att Johan var där. Jag är så kär i honom, jag älskar honom så hjärtat går i bitar av kärlek. Vi gick igenom alla lådor fyllda med minnen från det året vi hann tillbringa i Kalix innan flytten och det skar i hjärtat det med.

Det var lådor med böcker, foton, tavlor, brev från vårt distansförhållande. Allt gick vi igenom, skrattade till, kramades till, och jag såklart, bölade lite till för att jag är en blödig person... ehe.... Det var allt som vi samlat på oss under nästan två års tid, innan vi stuvade in allt på vinden och flyttade till Stockholm. Just nu är jag som i ett vakuum. Jag vet inte vad vi gör nu med allt det där. Vi har varandra och hos Johan vill jag alltid vara, jag menar bara med boende, jobb...... Johan har inte samma... vad heter det.... känsla efter att måsta ha ett helt eget boende, han har ju sitt hus kvar i Kalix och därför är hans längtan inte lika stor. 

Men när mina föräldrar skildes rasade marken under mina fötter. Det var i januari, och i april kom Johan hem från Eksjö och vi blev sambos med en gång då allt var så osäkert med allting. Sedan sålde pappa huset - ännu ett slag i ansiktet - och vi skaffade vår egna lägenhet, jag och Johan. Det blev mitt hem. Mitt nya, riktiga hem för fyra månader och sen har vi bott i andra hand sedan dess.... Och nu är den första lägenheten också borta...

Vi stod i hallen innan vi skulle lämna in nyckeln och det var tungt. Nyckeln grävde sig ner i handen på mig, vägrade lämna mina fingrar. Johan höll om mig, vi bara stod där, och allt det vi gått igenom i den lägenheten åkte genom mig, åkte genom huvudet. Men när nyckeln åkt ner i brevinkastet och vi satt i bilen på väg hem så visste jag ju att det inte egentligen var så farligt som det kändes... För jag har inte lämnat mitt hem; jag har ju honom med mig. Johan är min fasta punkt, min andra halva. Längtan efter ett hem blev plötsligt mindre när jag sagt hejdå till lägenheten och insåg att Johan ju faktiskt var kvar där, hos mig, bredvid mig. Jag hade ju inte lämnat honom kvar där uppe.

Ett hem är inte alltid en fysisk bostad. Ett hem är så mycket annat också. I armarna på sin största kärlek, en underbart söt liten hund som stal mitt hjärta första gången jag såg henne, en sommarstuga ute vid en vik, en hel stor jätteö i sydöstra kanten av Sverige, i bandet till sina familjer där hemma i norr.... Home is where your heart is. Som Max Payne sade en gång för elva år sedan. Jag kanske skulle ha lyssnat på honom då, för det är så.... sant. Elva år senare inser jag verkligen dess fulla innebörd..... men lite får man gråta ändå, sentimental och blödig som man är, det får man faktiskt ;-)