Jennize har varit en tom bloggportal de senaste dagarna, sidorna har ekat tomma. Jag har varit sjuk i den sjuka jag aldrig skulle nämna här i bloggen då jag har extrem fobi för allt som den innebär. Tack och lov var det en tillräckligt lindrig sådan för att jag skulle kunna gå ut och promenera i det underbara vårvädret som slagit in över Stockholm. Jag nämner det inte mer än så därför att jag, alltid, har gått enligt principen "Tala inte om trollen", eller som man säger i finare kvarter, "Law of Attraction" (för övrigt ett uttryck jag aldrig hört talas om förrän ganska nyss.)

Vi attraherar saker som vi tänker på. "Nu var det länge sedan jag var förkyld" och bam, inom en vecka ligger vi där och snörvlar. Pratar vi om en gammal vän vi inte hört av eller sett röken av på flera år kommer det plötsligt upp en vänförfrågan eller ett mail om att hej, jag kommer till stan nästa helg, har du lust att ses? Slump eller inte? Vem eller vad är det som gör att sakerna vi precis tänkt på plötsligt hälls över oss? 

Så när jag gick hem från ICA här om dagen tänkte jag att jag ska försöka anamma den principen lite mer. Lite mer på allvar. Inte bara små tankar som ploppar upp och som sedan inträffar utan att jag knappt tänker på det. Typ att imorgon kommer bussen vara försenad, och så är den det med en kvart (lång tid här i Stockholm).

Jag tänkte på de tre nyckelorden för mitt 2014. Avslappning, lycka och optimism. För mig var det viktigt att kunna slappna av , helt och fullt, efter att jämt ha stressat runt i flera års tid. Att kunna stanna upp och njuta över det som fanns framför mig, att tillåta mig vara lycklig. Och att tänka "jag är värd det, nu sitter jag här och bara här" istället för "åh, nu måste jag snart gå och vika tvätt, så jag kan bara sola i sju minuter här mot väggen".

Och så kom jag fram till detta års tre nyckelord. De klingade så bra med varandra. Dök upp från ingenstans och fastnade. Jag är frisk, jag är stolt, jag är stark. 

Jag är frisk. Jag kan välja att se mig som kroniskt sjuk livet ut, eller inte låta det styra mig i de val jag vill göra. Jag är frisk. Jag är frisk. Jag tränar flera pass i veckan med ork i musklerna, jag ska springa Vårruset och Tjejmilen och cykla Tjejvättern nu till sommaren. För att vara frisk, för att jag är frisk, och för att känna mig frisk.

Jag är stolt. Stoltheten kan vara att jag månar om det jag har i bagaget, mina minnen som gjort mig till den jag är, som tillåter mig att stolt sträcka på mig ändå. Som min farmor. Rakryggad, huvudet högt, genom allt. Skrapar bort det skit som kommer farandes med en handviftning, eller tar i med hårdhanskarna för att övekomma problemet och fortsätter sedan framåt. Hjälpsam, med ett hjärta av renaste guld och som säger vad hon tycker utan krusiduller. Sån vill jag vara. Stolt kan vara att jag månar om det jag har där hemma, den familj jag har eller att jag gör saker jag aldig tidigare gjort. Att jag är... stolt över allt det som jag är och det som jag har. 

Jag är stark. Oavsett om det menas som att jag ska orka fem chins eller springa fem kilometer på rekordtid eller vara stark som människa. Alla har väl varit med om skit i sitt liv, alla har fått kämpa för någonting och alla har mött motgångar. Stark behöver inte betyda ren muskelstyrka utan har fantastiskt många underkategorier. Jag är stark i mig själv. Jag är stark för så många anledningar och jag ska fortsätta vara det. Jag är stark för att jag tillät mig falla för en man som snart skulle flytta hundratals mil bort ifrån mig. Jag är stark för att jag såg möjligheterna snarare än hindren. Jag är stark för att det är så jag är som person, jag ser lösningar som andra inte ser. Jag är stark för att jag vinner över min diabetes, för att jag äntligen hittat den kosthållning som passar mig och min kropp och som orkar pressa mig på gymmet. Jag är stark för att jag vågar visar svaghet, för att jag vågar fela. Jag är stark för att jag inte behöver säga det.

Nu ska jag boka en hemresa och städa lite här, för imorgon åker vi hem. Vi ska tömma vår lägenhet. Jag behöver väl inte säga vem som kommer att ha tio knivar som river runt i sitt hjärta, mage, själ medan hon går igenom alla deras tillhörigheter? Den dagen, den sorgen. Vi är inte där än. Och vi har fortfarande varandra. Det är det enda som betyder något. Det viktigaste av allt.