Ibland blir man sådär härliga lycklig av att titta upp i rummet och bara tänka på allt bra som finns i ens närhet. Johan jobbade ett tolvtimmarspass igår så jag ställde mig och gjorde fläskpannkaka och diskade just innan han kom hem - och när han öppnade dörren såg jag hur hela ansiktet lystes upp och han sade: "Antingen är det potatisburgare eller... pannkaka!" Hans leende är verkligen helt magiskt.

Så vi åt en väldigt sen middag igår, satte oss sedan bredvid varandra i soffan och började skapa. Han ritade, jag skrev. Det är så underbart när kreativiteten flödar. Jag har hunnit väldans långt nu under den senaste veckan, nästan fyrtio sidor - bara ditskrivet, inte korrekturläst eller "påfyllt" som jag säger, jag hittar ofta meningar jag fyller på eller konstruerar om när jag går tillbaka, och det ska jag göra nu i eftermiddag tänkte jag, när jag är klar med det här stycket. 

Det blir ju som sagt två böcker av det hela. Första boken har inte så värst mycket kvar innan den är klar, på riktigt, så som jag hade velat ha den från början. Försöka lösa ett mysterium, hur och var och varför tänker jag återkomma om. Epilogen är klar i alla fall, och jag har gått tillbaka och läst från sida 114 till och med 270 igår. Jag börjar äntligen se helheten, äntligen lägga undan de mindre detaljerna och se helheten i det jag skriver. Jag tror på det här. Jag vet att den är bra.

Gillar man personliga konflikter och livliga, långa diskussioner om en svunnen tid blandat med vanvettig sommarförälskelse så ska man definitivt läsa det jag skriver. Silversvärdsätten och Silversvärdsskeletten kommer de att heta (typ). Japp, så det går inte att ta miste ;-) Från början var det tänkt att ha dem i en och samma, men tidsaspekten blir så långt och jag har redan skrivit 300 sidor och det har "bara" gått två veckor av hennes anställning på herrgården.

Vi får se om jag ändrar någonting mer. Det vet jag att jag lär göra. Flytta fram eller bak händelser, utveckla tankebanorna, och så vidare. Men snart så. Med epilogen klar så känns allt mycket lättare, ännu roligare. Nu har jag någonting att se framemot än mer. När det sista ordet är klart, färdigskrivet, vävt ihop med epilogen... Wow. Jag vågar knappt tänka på det. Det känns så nära. Så nära, så nära.

Nu ska jag på lunch med Johan nummer två. Eller frukost, för det har jag ännu inte hunnit äta. Jag lever på te och stekt korv med ketchup och det har jag gjort nu hela den här veckan. Varvar skrivandet med att kasta i mig mat och ge mig ut på inspirationsrundor och hamna mitt i ett åskoväder. Det var faktiskt precis den känslan jag var ute efter haha, men kanske inte riktigt min mening att ge mig ut och in i stormens öga ;-)